I samtiden känns frågan malplacé och svaret redan givet: vi kan inte sätta någon sådan gräns för den privata äganderätten utan att våldföra oss på den enskildas frihet och rätt.
Ändå var det faktiskt just den frågan som ställdes av den engelske filosof som brukar kallas ”liberalismens fader”, John Locke. I sitt epokgörande verk ”Two Treatises of Government” från år 1690 har Locke två huvudsakliga ärenden: förklara att människan föds fri och jämlik, att ”varelser av samma art och rang, utan åtskillnad födda till samma naturliga fördelar och till bruket av samma förmågor, också bör vara varandras jämlikar utan underordning eller underkastelse”. Samt att försvara den privata äganderätten. De två ärendena är inte helt lätt att förena, men Locke gör sitt bästa.
Han utgår från sin samtids vägledande skrift, Bibeln, och den Guds plan för mänskligheten som där presenteras: människan ska föröka sig och uppfylla jorden. Enligt Locke innebär detta att alla jordens frukter från början tillhör alla gemensamt. Genom långa argumenterade resonemang kommer dock Locke att försvara den enskildes rätt att genom arbete tillägna sig de jordens förnödenheter som ursprungligen var allas och göra dessa till sin privata egendom.
Samtidigt som han försvarar denna rätt oroar han sig för den. Skulle inte den privata egendomsrätten kunna leda till att vissa människor berövas möjligheten att uppfylla Guds plan för människorna att bevara och föröka sig själva – helt enkelt för att de nödvändiga livsmedlen har samlats i enbart någras händer?
Locke ställer frågan direkt efter att han har legitimerat den privata äganderätten. Han löser problemet, tillfälligt, genom att omedelbart sätta en gräns för den privata äganderätten: en individ har rätt till privat egendom ”så länge det finns tillräckligt många och lika goda ting kvar i gemensam ägo för de andra”.
Den begränsning av den privata egendomen som Locke avser handlar om behov. Så mycket som en människa behöver i sitt liv, så mycket får hon också äga. Men inte mer. Hon får inte låta något av det hon äger förfaras. ”Så mycket som någon kan dra nytta av i sitt liv, innan det fördärvas, får han göra till sin egendom genom sitt arbete. Vad som ligger därutöver är mer än hans andel och tillhör andra”, skriver han.
Frukt, örter, skördar, kött och andra livsmedel förfars – ingen får äga mer av detta än hon själv kan äta upp under sin livstid. Men, skriver Locke, om hon byter dessa förnödenheter mot någonting som inte förfars? Om hon till exempel byter dem mot snäckskal eller metaller? Ja, då finns det ingen gräns för den privata äganderätten, ”ty gränserna för rättmätig egendom överskrider han inte genom att förvärva mycket, utan genom att låta något av vad han äger förfaras till ingen nytta”.
Simsalabim, här gör penningen – den moderna motsvarigheten till snäckskal och metaller – entré. Och de gränser för privat egendom som Locke tidigare har skrivit om upphävs omedelbart. Snäckskal, metaller och pengar kan inte ruttna, alltså behöver dess innehav inte begränsas.
Och så blev det ju också här i världen. Frågan om hur mycket av jordens resurser som en enskild individ bör få äga slutade ställas. Oavsett om resurserna utgörs av organiska ting eller inte, oavsett om den enskilda människan under sin livstid kan göra av med det hen äger eller inte och oavsett hur många andra människor som får så lite att hen inte kan överleva. Den enskildes egendom rör nu bara honom eller henne själv, och konsekvenserna av att någon har nästan allt och andra nästan inget må kunna beklagas men inte åtgärdas.
Men det jag finner fascinerande är att en så central gestalt i liberalismens historia som John Locke en gång brottades med frågan. Att han kände sig förpliktigad till att överhuvudtaget motivera varför den privata äganderätten bör vara obegränsad. Och att han, faktiskt, utgick från något så konkret och materiellt som människors behov av näring för att överleva.
Det vi ser i denna fyrahundra år gamla text kan vi tolka som en liberals krumbuktande för att legitimera ojämlikhet. Men vi kan också glädjas åt att frågan om obegränsat ägande faktiskt var en fråga värd han fann värd att diskutera.
