I en artikel i The Cut november 2018 beskrivs Dunhams liv efter ”Girls”. Skribenten skildrar henne som något av ett vrak och lägger stor vikt vid hennes uppbrott från pojkvännen och hennes bristande hälsa. Dunham har en historia av tvångsbeteenden och posttraumatisk stress, missbruk av receptbelagda mediciner och endometrios. Den senare hade tvingat henne till flera operationer innan hon till slut genomgick en fullständig hysterektomi. Ingreppet var en del av orsaken till varför Dunham nyligen avslutade sitt jobbpartnerskap med Jenni Konner och lämnade den senare till att ensam ro i land serien ”Camping”, som hade premiär i höstas. En annan gömmer sig i ett av citaten i The Cut:
”Nu måste hon inte längre absorbera den bullshit jag kan tänkas twittra den dagen.”
Texten ägnar litet utrymme åt Dunhams konstnärlighet, istället går flera rader åt att lista saker hon gjort utanför sitt arbete som har mötts av fördömanden. Som att försvara en våldtäktsanklagad kollega, jämföra judiska pojkvänner med hundar och likna Bill Cosby vid Förintelsen.
Ofta har hennes försök att stilla kritiken lett till mer klander. Som när hon skämtade om att folk inte skulle kalla henne rasist om de visste hur gärna hon ville knulla Drake. Ursäkt har följt på ursäkt.
”Vem bryr sig om hon är en bra människa?” undrade Martha Gill i rubriken till en The Guardian-krönika i december. ”Lena Dunham är en verkligt originell författare.”
Men trots att serien rosats av både kritiker och tittare har Dunham också fått ris för innehållet i ”Girls”. Det har klagats på allt från exhibitionistisk nakenhet och övergreppsliknande sexskildringar till osympatiska huvudkaraktärer och brist på mångfald.
I en Rolling Stone-intervju 2017 sa hon att människor aldrig gav henne en chans genom att tänka att serien ”faktiskt var en självmedveten kommentar om privilegierad, vit kvinnlighet”.
Kanske som en reaktion på anklagelserna om navelskåderi i hennes verk profilerade sig Dunham tidigt på sociala medier som en röst i samhällsdebatten. Och har senare genom flera initiativ valt att också lyfta andra röster: Dunham har bland annat gjort intervjupodcasten ”Women of the Hour”, drivit det feministiska nyhetsbrevet Lenny Letter och kampanjat för Hillary Clinton. Även dessa projekt har dock varit en källa till kontrovers. I fjol skickades det sista Lenny-mailet ut, efter att en av skribenterna hoppat av och anklagat Dunham för ”hipsterrasism”.
När ”Girls” lade ner sa Dunham att hon nog var pensionerad som skådespelare. Hon tyckte att det hade varit jobbigt att förknippas så starkt med en karaktär, Hannah Horvath, som tittare öppet tyckte mycket illa om. Någon heltidspensionär har Dunham dock inte blivit än. Senare i år får vi se henne i Quentin Tarantino-filmen ”Once Upon a Time in Hollywood”. Däremot har hon onekligen blivit mindre synlig i allmänhetens ögon under de senaste två åren.
På hennes sociala medier-konton har aktiviteten stillats.
”Jag trodde mitt jobb var att vara den mest högljudda, mest upptagna, mest aktiva, mest närvarande, mest bullriga, mest feministiska, mest, mest, mest”, berättade hon i podcasten Unstyled i november.
”Men ärligt, jag vill bara vara en gedigen, stark vän, en god dotter, en älskande syster... och skriva.” Helst filmer, har hon berättat.
Dunham anlitades av HBO efter att ha rosats för sin semisjälvbiografiska debut-, och hittills enda, film ”Tiny Furniture” (2010). 2014 utkom hon med memoarboken ”Not That Kind of Girl”.
När hon 2016 spelade in en pilot med namnet ”Max” för HBO var ambitionen istället att göra en serie om kvinnor i 60-talets amerikanska tidningsbransch. Den förverkligades aldrig.
Just nu jobbar hon på en adaption av en Vanity Fair-artikel om bedragerskan Anna Delvey. Om den blir till en tv-serie återstår att se. Att ”Grey’s Anatomy”-skaparen Shonda Rhimes samtidigt arbetar på en Netflix-serie om samma person talar emot det.
Med FN ska Dunham också göra research för en filmatisering av en sann berättelse om en syrisk flykting som strandade i Medelhavet, som ska produceras av Steven Spielberg. Nyheten gav det raljanta namnet ”The madwoman in the refugee camp” åt ett decemberavsnitt av podcasten ”En varg söker sin pod” i vilket Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli menar att de höga kraven på moral har förstört Dunhams karriär. De jämför henne med en annan stor dramaförfattare:
”Tror du att Ingmar Bergman hade använt sina kanaler till att promota någon annan? Hans lojalitet låg enbart i hans produkter och att han skulle göra det som var intressant för honom själv. Han verkade ju också i en jättepolitisk tid och han fick supermycket kritik för att han var borgerlig och introvert och att det bara handlade om relationer, men han kunde inte brytt sig mindre om det. De tyckte då att han borde gjort filmer om Vietnamkriget. Tänk om Ingmar Bergman hade åkt till Vietnam och försökt hjälpa en flykting?!”
Podcastparet menar att Dunham får motta mer kritik än ”till exempel VD:n för Exxon” just därför att hon lyssnar till och tar åt sig av den. De suckar: ”Så dödar man en konstnär.”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
