Inget mediadrev drog igång efter Dagens ETC:s gräv om Sverigedemokraternas trollfabrik som sanktionerats av självaste partiledaren Åkesson. Åsa Wikforss – professor i filosofi och forskare i det svenska medielandskapet och dess konsekvenser för demokratin – ser det som häpnadsväckande att nyheten inte fick större inverkan på bevakningen av valrörelsen. Hur kommer det sig, undrar hon, att inte SD och deras samarbetspartners grillas om deras hållning till spridningen av desinformation och skapandet av drev mot enskilda och mot kollektiv? (DN 31 aug). Hon ser trollandet som ett hot mot demokratin och varje väljares rätt att kunna orientera sig i partiernas politiska innehåll.
Lika illa är – och det är inte ens en nyhet – att demokratin undergrävts under lång tid (och där är trollfabriker endast skummet på ytan) och att det undergrävandet sålts in som något positivt: som en del i ett frihetsprojekt som var och en genom flit, list eller arv kan förverkliga.
I ”Hatet mot demokratin” (2005) diskuterar den franska filosofen Jacques Ranciére demokratins och jämlikhetens innebörder. Strävan efter demokrati och jämlikhet innebär enligt honom att utvidga den offentliga sfären och jämlika relationer – detta innebär inte som den liberala diskursen vill få oss att tro: att staten ska inskränka samhället och den enskilda individens möjligheter. Tvärtom. Ranciére vil ha en ordning där ingen har rätt att förtrycka någon annan – jämlikhetsidealet är absolut.
Att tänka politik med Ranciére innebär att privatiseringen av allmännyttiga verksamheter (som hyresfastigheter, råvaror, energiverk, post- och transportverksamheter och andra verksamheter) inskränker det demokratiska utrymmet. Politisk kamp mot utarmningar av det gemensamma blir därmed en strävan efter jämlikhet.
Både 18- och 1900-talen innebar just folkligt engagemang i områden som energiproduktion, användandet av naturresurser, transportmedel, hälso- och sjukvård, utbildning, äldreomsorg och andra nödvändigheter. Dessa och andra områden som berör en gemenskap är just givna ämnen eller mål för breda kollektiva engagemang, offentliga diskussioner och lagstiftning.
När energiutvinning, naturresurser och dess distribution, när transportmedel, fastigheter och annat förvaltas kollektivt utvidgas därmed det demokratiska utrymmet och jämlikheten mellan individer. Till exempel kan användningen av och kostnaderna för att använda resurserna bestämmas av och förhandlas fram i samspel mellan medborgare, och inte framställas som ett rö för de så kallade marknadslagarna. Privatiseringens utsträckning och kampen mot det kollektivt ägda har således samtidigt beskurit det demokratiska utrymmet och inskränkt medborgarnas möjligheter att ta del i förhandlingar och politiska beslut. Varför väcker inte detta en folkstorm? Trollning pågår.
Paradoxalt verkar 2000-talets partipolitiska visioner fastlåsta i det viktorianska 1800-talets tro på lagbundenheter och därmed hur mycket grus i maskineriet partiet vill kasta in. Den obevekliga lagbundenheten, eller ”lagen”, kan istället för att få styra vårt tänkande betraktas som en retorisk figur i den vetenskapliga världen alltsedan Galileos mekaniska universum. Till figuren knyts vanligen höga anspråk på objektivitet. Om övertygande empiri saknas som kan verifiera den vetenskapliga eller ekonomiska ”lagen” kan den postuleras eller knytas till andra vetenskapliga ”lagar” i omlopp. Men lagar, marknadsditon eller andra, styrs inte av en mekanisk evighetsmaskin utan av människor med särskilda intressen.
När det demokratiska utrymmet och jämlikheten mellan gemenskaper och individer ska vidgas blir demokrati ett görande som för Ranciére slutligen handlar om en rörelse som ständigt omförhandlar, flyttar om eller stör gränserna mellan det offentliga och det privata, det politiska och det sociala. Där framstår valmöjligheten vart fjärde år blott som ett stort trolleritrick.
