Så där skrev Simone de Beauvoir 1949 i ”Det andra könet”. Hon beskriver alltså en situation där hon har två vägar att gå. Antingen hävdar hon att de synsätt en människa har är knutna till hennes könade erfarenheter och försöker få mannen att förstå att det gäller såväl honom som henne. Eller så försvarar hon sitt synsätt utifrån ett sanningsbegrepp.
Kvinna ett brett begrepp
70 år senare tycks det mig som att båda vägarna har blivit stängda. Ponera att de Beauvoir hade svarat ”ja, jag anser det här för att jag är kvinna och därmed har vissa erfarenheter”. Antagligen hade någon invänt att ”kvinna är ett alltför brett begrepp för att det ska vara meningsfullt att använda här; du är en vit västerländsk kvinna från medelklassen med hög utbildning; du är en heterosexuell ciskvinna med normal funktionsuppsättning”. Men varför skulle inte också dessa begrepp vara för vida, inrymma för många olika erfarenheter av att vara vit, cis, medelklass etcetera?
Nedbrytningen av de Beauvoirs identitet borde logiskt sett fortsätta i allt mindre beståndsdelar; hon bor i Paris, hon är äldsta barnet i en syskonskara om två, uppvuxen i en familj där det rådde en kylig relation mellan föräldrarna och så vidare. Till slut skulle hennes samtalspartner bara kunna säga ”Du anser det här bara för att du är Simone de Beauvoir, en unik individ”.
Och då är vi väl tillbaka där vi började – fast nu skulle de Beauvoir vara tvungen att hävda ”Jag anser det här för att jag är jag och har vissa unika erfarenheter och du anser det du anser för att du är du och har vissa andra unika erfarenheter”. Ingen värld finns att dela – samtalet tar slut. Allt som återstår är solipsism.
Vems sanning
Ponera att de Beauvoir istället hade svarat ”jag anser det här för att det är sant” – hon hade snabbt blivit ifrågasatt: ”Vilken sanning? Vems sanning? Sanningen är alltid siuterad; en konstruktion i maktens tjänst, skapad av språk och kultur – av diskursen. Någon ren och objektiv sanning existerar inte”.
Då hade vi visserligen kunnat fortsätta prata, men bara om språket, om diskurserna, om begreppsliggörandet av världen – inte om själva världen. Ett sådant tal vore falskt, eftersom stora delar av världen faktiskt existerar oberoende av vårt språk och våra begrepp.
Jo, jag hör invändningarna: du bör inte skilja på världen och språket om världen! Vi förstår bara världen genom språk och diskurs! Men jag underkänner de invändningarna. Och det borde alla människor göra som har försökt lägga ett äpple i luften. Det blir inte liggande där – och det beror inte på att vi har kommit på att det finns någonting som heter ”tyngdlagen”.
Vissa saker existerar alldeles oberoende av våra ord, våra normer och våra överenskommelser. Att tro annorlunda är att ägna sig åt hybris; det är att göra människan mer suverän än hon är.
Minst tre sorters sanningar
Om vi vill kunna ha en levande diskussion och en korrekt verklighetsuppfattning måste vi ta oss bort från de här stängda vägarna! I ena fallet är första steget är att inse att allt en människa vet och allt hon anser inte är knutet till vem hon är, inte är knutet till hennes identitet. Och i de fall då mina kunskaper och åsikter verkligen är knutna till min identitet bör jag kunna tillåta någon annan att säga ”så tolkar du dina erfarenheter utifrån din identitet, men jag tror du tolkar dem fel”. Då skulle jag kunna svara ”det tror inte jag”. Då vore solipsismen bruten och samtal skulle kunna äga rum.
Andra fallet, sanningens fall, är på sätt och vis knepigare. Det finns åtminstone tre olika sorters sanningar. Vissa av dem är sanningar bara på grund av mänsklig kultur – till exempel pengar. Det är sant att om jag har en tjugosedel i min plånbok så kan jag köpa en liter mjölk, men det finns ju ingenting i den där papperslappen som är värdefullt i sig. Dess värde beror enbart på mänskliga överenskommelser.
Andra sanningar är sanna oavsett människan, till exemplet att ett äpple inte blir liggande i luften. En tredje sorts sanningar är ett slags blandning – till exempel skulle Mount Everest vara världens högsta berg oavsett om vi hade mätt berget eller inte och oavsett vad vi hade kallat det, men att vi överhuvudtaget mäter och namnger just berg beror på att vi är de varelser vi är. Om människor hade varit 50 mil långa hade vi inte brytt oss om skillnaden mellan Mount Everest och K2, världens näst högsta berg – lika lite som vi, när vi är varelser runt två meter, bryr oss om skillnaderna mellan världens olika gruskorn.
Vissa sanningar är bara sanningar för de människor vi är. Och det får vi nöja oss med. En alltför långt gången skepticism inför människans sätt att nå kunskap leder ingen vart.
I litteraturvetaren Toril Mois bok om Simone de Beauvoir skriver hon att de Beuavoir naturligtvis hade en tredje möjlighet: att vända på klacken och gå. Att säga: dig pratar jag inte med. Om inte det ska bli vår enda möjlighet måste vi öppna de stängda samtalsvägarna.
