Inte en man, inte ett öre till militarismen! Hur avlägsna låter inte orden i vår samtid när militär upprustning, höjd beredskap och Nato-samarbete präglar det så kallade ”offentliga samtalet”. Minns någon längre kampanjerna för ”Norden en kärnvapenfri zon” på 1970- och 80-talet? Eller mot utplaceringen av medeldistansrobotar i Europa på 1980-talet? Är alla värnpliktsvägrare från 1960- och 70-talet borta nu – och fredsrörelsernas arkiv undanstuvade? Aktionsgruppen mot svensk atombomb, den legendariska AMSA, med Per Anders Fogelström, Sara Lidman och Barbro Alving som till sist fick Sveriges riksdag att 1968 säga nej till svenskt kärnvapen. Och kampanjerna från Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Svenska kvinnors vänsterförbund med flera för avspänning och nedrustning – inte upprustning – just när kalla kriget hotade som värst.
För arbetar- och folkrörelserna utgjorde fredsfrågan sedan begynnelsen den främsta av uppgifter. De socialdemokratiska partierna sammanslöt sig över gränserna till Internationalen 1889 med löftet att aldrig låta världens arbetare ta till vapen mot varandra. Folken skulle inte vara kanonmat i herrarnas krig. Det var en stark folklig övertygelse i Sverige där minnet ännu levde av fattigfolkets offer på stormaktstidens slagfält. När Norges vilja till självständighet från Sverige skulle kuvas 1905 var det också arbetarrörelsen som satte stopp. Men med stormakternas världskrig 1914 bröts motståndet och Europas socialdemokratier slöt upp bakom fosterlandsförsvaren.
Minoriteter höll fast vid fredsidén, avrustning och antimilitarism. Några av principiell pacifism, andra i opposition mot klassförtryck. Att undertryckta försvarade sig med vapenmakt var en sak, överhetens krig en annan. För kommunister blev Sovjetrysslands beväpning berättigad – det var ju de förtrycktas stat, trodde de. För anarkister, syndikalister och andra ”försvarsnihilister” var alla stater lika illa.
Med fascismens framväxt i Europa gav antimilitarismen vika. Socialdemokratin godtog, särskilt efter makttillträdet 1932, höjda försvarsanslag. De anarkister och syndikalister som frivilligt stridit i Spanien mot Franco rasade mot de syndikalistiska ledarnas fortsatta antimilitarism. Fascismen kunde bara bekämpas med vapen i hand. ”Beväpna arbetarklassen”, manade Syndikalistiska ungdomsförbundet när Stalin angrep Finland 1939 och Nazityskland invaderade Danmark och Norge.
Så när kriget var över tycktes arbetarrörelsens forna antimilitarism förpassad till historien. Under socialdemokratisk regering byggde Sverige upp en krigsmakt och vapenindustri länge utan motstycke i förhållande till folkmängden. Men höll sig utanför Nato, åtminstone formellt.
Någonstans i rörelsens djup levde dock den antimilitaristiska inställningen kvar som en strävan efter nedrustning, avspänning – och kärnvapenförbud. För knappt fem år sedan kom den till ytan under demonstrationer mot Nato-övningen Aurora på svensk mark och genom Sveriges stöd åt FN-konventionen för kärnvapenförbud – ett stöd som drogs tillbaka två år senare för att inte äventyra militärsamarbetet med USA.
Att antimilitarismen tycks dränkt i dagens vapenskrammel är emellertid en sak. De flesta människors vilja till fred en annan. Och svår att i längden tysta.
