Vad hände med arbetarrörelsens anti-militarism?

Inte en man, inte ett öre till militarismen! Hur avlägsna låter inte orden i vår samtid när militär upprustning, höjd beredskap och Nato-samarbete präglar det så kallade ”offentliga samtalet”. Minns någon längre kampanjerna för ”Norden en kärnvapenfri zon” på 1970- och 80-talet? Eller mot utplaceringen av medeldistansrobotar i Europa på 1980-talet? Är alla värnpliktsvägrare från 1960- och 70-talet borta nu – och fredsrörelsernas arkiv undanstuvade? Aktionsgruppen mot svensk atombomb, den legendariska AMSA, med Per Anders Fogelström, Sara Lidman och Barbro Alving som till sist fick Sveriges riksdag att 1968 säga nej till svenskt kärnvapen. Och kampanjerna från Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Svenska kvinnors vänsterförbund med flera för avspänning och nedrustning – inte upprustning – just när kalla kriget hotade som värst.

För arbetar- och folkrörelserna utgjorde fredsfrågan sedan begynnelsen den främsta av uppgifter. De socialdemokratiska partierna sammanslöt sig över gränserna till Internationalen 1889 med löftet att aldrig låta världens arbetare ta till vapen mot varandra. Folken skulle inte vara kanonmat i herrarnas krig. Det var en stark folklig övertygelse i Sverige där minnet ännu levde av fattigfolkets offer på stormaktstidens slagfält. När Norges vilja till självständighet från Sverige skulle kuvas 1905 var det också arbetarrörelsen som satte stopp. Men med stormakternas världskrig 1914 bröts motståndet och Europas socialdemokratier slöt upp bakom fosterlandsförsvaren.