Utopin låter frön gro i mörker

Omslaget till Tom Moylans bok ”Becoming Utopian” är vid en första anblick märkligt. Ett fotografi av en bläckfisk med kalla svarta ögon och tentakler som slingrar sig runt kameran. Vad har en bläckfisk med det utopiska att göra – den humanistiska traditionen från 1500-talet om ett mänskligare samhälle? Så tänker jag först men inser sedan att bläckfisken representerar det annorlunda. Det gör även utopin där det radikala brottet med vårt samhälle står i centrum. Dessutom sitter bläckfiskens hjärna i hela dess nebulösa kropp. Är inte det en välfunnen metafor, så säg?

Det utopiska har på sätt och vis alltid existerat. Redan under antiken fanns drömmar om den sjunkna ön Atlantis där människor levde i harmoni och gatorna var kantade med guld. Under medeltiden levde utopin vidare i drömmar om ”landet bortom bergen” där stekta gäss flög in i munnen. Fattigmansdrömmar om ett liv i överflöd. Först under renässanssen publicerades boken som gjorde en litterär genre av utopin, roman­en ”Utopia” (1516). Den skrevs av den engelska lordkanslern Thomas More och fick sin titel från begreppen ”eutopia” och ”outopia” – en lek med uttrycken ”ingen plats” och ”den goda platsen”. I boken skildrade More en klotrund ö i Atlanten där kung Utopos styrde över sina godmodiga undersåtar. På ön rådde kommunism: privategendomen var avskaffad, arbetsdagarna var förkortade och jobbrotation rådde. När man läser boken idag är det dock inte beskrivningarna av ön som fascinerar mest. Snarare är det Mores rasande kritik av det gamla, orättvisa Europa. Lordkanslern hade observerat hur rika avelsbönder hägnade in allmänningar, vilket skapade en utfattig bondeklass. Kanske skulle man kunna beskriva det som en tidig kritik av privatiseringspolitiken som sedan ledde till kapitalismens uppkomst.