Mötet.

2018-05-14 16:58
Bild: Elena Seibert

”Utan de unga skulle världen brinna ner på typ fyra år”

Nigeriansk-amerikanska Tomi Adeyemi har toppat försäljningslistorna i USA med sin ”Children of blood and bone”, som nu släpps på svenska.

Nathan Hamelberg träffade författaren för ett samtal om realism och fantasi, rasism och förändring, Yorubatraditionen – och hoppet hon ser i dagens ungdom.

Du har skrivit en bok jag önskade att jag hade fått läsa när jag var barn. Var det en bok du själv saknade?

– Verkligen. Jag blir avundsjuk på alla andra som får läsa den, för jag kommer aldrig kunna läsa den en första gång. För många barn – inte bara svarta barn utan barn från vilken marginaliserad bakgrund som helst –  tror jag ”CBB” (”Children of Blood and Bone”) kommer vara bättre för dem än att matas med vita, straighta protagonister hela sin uppväxt. De kan ha galna äventyr de med.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


När jag var ung älskade jag science fiction och fantasy, men det fanns alltid en punkt i berättelsen när jag insåg att jag bara var bakgrund, statist, den andre. Innan den punkten hade jag inga problem med att känna med eller identifiera mig med vita protagonister, det var aldrig problemet. Problemet var när berättelse efter berättelse sa ”du ska veta din plats”.

– De ögonblicken förtrycker en. Det är även något störande med berättelser som inte kan rymma dig, ”något sånt här skulle bara kunna hända i ett rymdkrig” när händelserna i dem i själva verket utspelar sig där du bor. Det handlar inte bara om representation av människor, utan av sammanhang.

De nya ”Star wars”-filmerna har en kvinnlig hjälte, en svart man som protagonist, en mexikansk kille i en av huvudrollerna … och vanligt folks recensioner på nätet ser ut som vitmaktdemonstrationer. Folk har vuxit upp och identifierat sig med Luke Skywalker och Han Solo – och plötsligt säger de ”det är nog nu, nu hejar vi på rymdimperiet”.

– Jag tänker att trångsynta människor – jag vill inte ursäkta dem – men de har haft något som varit bara deras. I det här fallet: de har haft något som varit helt vitt, helt mansdominerat. Plötsligt är det en svart man där de såg sig själva, eller en åttaårig svart flicka. Med ”CBB” kommer det inte bli Harrison Ford i huvudrollen på sextio år. Jag lägger till det som borde ha varit där från första början. Jag börjar där ”Black Panther” slutade, men lägger till magi.

Valde du namnet ”Orïsha” på landet i berättelsen för att få folk nyfikna på Yorubatradition?

– Ja. Orishas, det är ju de gudar som inspirerade världen så … instinktivt kände jag att landet, världen och kontinenten skulle heta så.

Det är intressant – om det är något i hela afrikanska diasporan som överlevt slaveriet så är det Yorubareligionen i alla sina former. Enande genom mångfald; varje orisha kunde dyrkas som helgon i smyg utan att kristna slavägare protesterade.

– Ja! Det är nästan den enda sak som överlevt. Och vi behöver något enande. Ibland har folk tweetat till mig ”jag har känt mig så nära ett hem jag aldrig varit i” eller ”jag har känt en samhörighet med min nigerianske far jag aldrig känt”.

”Children of blood and bone” har ju liknats vid ”Hungerspelen”. Men att barn och ungdomar ställts mot varandra är ju inte fantasy i Afrika, i synnerhet inte i Nigeria. ”CBB” må vara en fantasyroman, men valde du temat hur unga tvingas ställas mot varandra som metafor för kolonialismens verkningar?

– ”CBB” är framför allt en allegori för svart identitet i USA just nu, men förtryck är universellt. Polisbrutalitet var min utgångspunkt, men det utvecklades till ”okej, här är några saker jag vill säga om att vara svart”. Jag gillar det mänskligt universella som tema. Jag har svårt för beskrivningar av skurkars motiv i berättelser, jag gillar inte ens termen ”skurk”. Jag föredrar ”antagonist”. I ”CBB” vill jag att det ska gå att förstå alla. Till och med den alla hatar, kungen av Orïsha.

Som den där tidpunkten i det verkliga livet när man ser sig själv i den andre på ett jobbigt sätt – den andre som man föraktar mest.

– Ja. Tillståndet i världen nu är som i tvådimensionella berättelser, där folk bara vill att de onda ska vara de onda. Inte några som har med dig att göra. Men oftast är det som att ”den här personen hatar den här personen för vad den där personen gjorde för femhundra år sedan”. Det är gamla berättelser som går i repris.

– Med det sagt, jag tror det mest intressanta med tiden vi lever i är dagens unga, för de bryter med det där. Om det inte fanns några ungdomar skulle världen brinna ner på typ fyra år. Jag kollade på bästsäljarlistan bland böcker i USA idag, och ”The Hate U Give” (som skildrar en ung kvinnas aktivistiska uppvaknande sedan polisen skjutit hennes vän, reds anm) har varit på toppen i över ett år typ, ”CBB” är precis under det.

Och samtidigt är det Ku Klux Klan-möten och Charlottesville …

– Ja, men det är de vuxna.

De kanske är uppväxta på tvådimensionella berättelser? Omvänt: vilka berättelser måste bli tredimensionella och psykologiskt trovärdiga, historiskt realistiska med mera för att mottas väl? Yaa Gyasi skrev den historiska romanen ”Vända Hem”, och hon är en amerikansk-ghanansk, ung, svart tjej som har gjort oerhört noggrann research. Har du känt press att ditt berättande måste vara 100 procent psykologiskt trovärdigt, karaktärerna så realistiska som överhuvudtaget är möjligt på grund av vem du är som berättar?

– Jag är uppfostrad av nigerianska invandrare, jag har varit en tryckkokare sen jag var sex år. Som vuxen finns det ingen som kan sätta större press på mig själv än jag själv. Min ribba är redan satt högt. Men visst, jag känner ett ansvar för att det jag vill ha sagt ska nå fram. Alla genomläsningar, ändringar av partier, ord. Det går inte att göra något åt de som är redo med högafflar, men jag vill ändå försäkra mig om att allt känns solitt. Jag tror inte folk vet hur mycket jag skrivit om och om igen.

Du har författarkommentarer i slutet av boken. Varför?

– Det var min förläggare som föreslog det. ”Jag är rädd att du har berättat din berättelse så väl att folk kommer sluka den av bara farten utan att förstå alla referenser.” Och jag tänkte ”ja, jag vill ha alla referenser i boken – folk ska inte behöva leta rätt på intervjuer jag gjort för att få bakgrunden till berättelsen”. Och många har sagt att de har läst boken utan att ha fattat referenserna, men när de väl läste författarkommentarerna så gick de tillbaka och läste om.

En bra bok tål att läsas om.

– Ja, jag ville inte chansa på att folk skulle förstå kopplingarna. Vissa förstår det som handlar om deras egna liv, andra behöver kanske påminnas om att det här är skildringar av andras liv i sagoform …

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Tomi Adeyemi

Gör: Författare.

Ålder: 24 år.

Bakgrund: Studerade engelsk litteratur på Harvard och väst­afrikansk mytologi i brasilianska Salvador. Bor i San Diego i ­Kalifornien.

Aktuell med: Första ­delen av trilogin ”Children of Blood and Bone” – på svenska ­”Solstenen” (Lavender lit). Boken ­hamnade högst på New York ­Times bästsäljarlista för ungdomslitteratur när den släpptes och har hajpats av bland andra Stephen King.