Le Guins anarkism tar dig ut i rymden

I en märklig passage i Ursula K. Le Guins ”De obesuttna” beskriver huvudpersonen Shevek sitt Anarres. Det är inte en grönskande plats där alla latar sig, utan ett torrt och dammigt stenlandskap. På Anarres är städerna små och sömniga, människorna är inte vackra utan seniga och med valkiga händer. Där finns ingen avskildhet annat än vid ”kopulation” och alla sover i sovsalar. I mina ögon ser det ut som om hon beskriver ett flyktingläger i det amerikanska rostbältet – men i själva verket är det en förverkligad utopi på en måne.

Ordet utopia betyder ”landet ingenstans”, men det skulle lika gärna kunna betyda ”det oupptäckta landet”. Utopisterna har alltid varit ett slags upptäcktsresande. I Thomas Mores ”Utopia” från 1500-talet förlades lyckoriket till det ännu outforskade Amerika. Under 1800-talet då kartan inte längre hade några vita fläckar började utopisterna göra tidsresor, som i William Morris ”News from nowhere”. Senare, på 1900-­talet, då tidsresan inte längre sågs som realistisk, emigrerade utopierna ut i rymden och in i science fiction-litteraturen. Kvar på jorden blev den inverterade utopin – dystopin – i verkligheten och i litteraturen. Med historikern Eric Hobsbawms ord avslutades 1800-talets civilisationsprojekt bryskt med första världskriget och i land efter land kom utopister till makten – med fullkomligt katastrofala följder. Thomas Mores vänliga ö-bor skapade inte bara kollektivjordbruk utan även folkmord, koncentrationsläger och svältkatastrofer.