Att Ebbot körde upp en ölflaska i baken och senare under konserten drack ur samma flaska var uppseendeväckande, även på en klubb som är känd för ha hållit i The Ramones första konsert.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
– Vi fick bra recensioner utomlands som gjorde att vi fick komma till CBGB. Vi spelade mest utomlands, för vi hade svårt att få spelningar i Sverige. Jag var ju lite dum i huvudet på den tiden, säger Ebbot Lundberg.
Kantades av trubbel
Ryktena som fick svenska bandbokare att dra sig för att boka Union Carbide Productions började med första spelningen på svartklubben Mox i Hängmattan.
Fjärilseffekten av att Ebbot kastade ut en klase bananer från scenen ledde till att ett glasmästeri i grannhuset blev helt sönderslaget. På den vägen fortsatte det och bandets framfart kantades av en hel del trubbel.
– Vi gjorde oftast ett dåligt första intryck, säger gitarristen Patrik Caganis.
– Det blev en del av mytologin kring bandet. Vi skapade kaos, men det ska sägas att vi ofta vann över de som först var avogt inställda, vi hade nog en rätt charmig aura också, säger basisten Adam Wladis.
Bandet hoppas på att fylla utrymmet framför Lisebergs stora scen när de återförenas idag fredag, men tror att det ”kanske blir ett tjugotal där som såg oss live på 80-talet”.
I Sverige fick Union Carbide Productions heller aldrig något stort genombrott under de aktiva åren 1987–1993.
En bidragande orsak till att de inte slog på hemmaplan var imagen. På bandets andra skiva ”Financially Dissatisfied Philosophically Trying” poserar bandmedlemmarna kring saxofonisten Björn Olssons pappas Rolls Royce. Union Carbide Productions gjorde en grej av att de kom från övre medelklassen, inte behövde knega och kunde glassa med snygga bilar.
– Hela grejen med 70-talsproggen och svettband var något som vi inte tyckte så bra om. Jag minns en intervju med Beastie Boys från 1986 där de berättade om hur de kom från de finaste kvarteren i New York, det gjorde nåt slags intryck på mig, säger Ebbot Lundberg.
– Men i Göteborg var det inte comme-il-faut. Det var en proggstad och när punkarna tog över körde de vidare med samma sorts dogmatism, om än med lite snävare jeans. Så kom vi och sa saker som inte direkt maskerade det faktum att vi var slynglar från övre medelklass och akademikerhem, vilket var bra mycket mer provocerande på Göteborgs musikscen på den tiden än vad punken hade lyckats med, säger Adam Wladis.
Den andra delen i mytbildningen kring bandet är att deras karriär var oturskantad, med turnébussar som gick sönder och stora skivkontrakt som sprack.
– Det ligger en del sanning i det. MTV var den stora kanalen att nå ut i då. En gång var ett team från MTV med och filmade en av våra konserter. Den lät bra, Tobbe var naken och det hade blivit en riktigt bra tagning. Men kameran hade gått sönder. De fick inte med någonting, säger trummisen Henrik Rylander.
– Fast det var nog tur att det inte hände mer än det gjorde de åren. För mig personligen åtminstone. Jag hade nog inte hanterat så kallad framgång särskilt bra då, säger Ebbot.
Hellströms parafras
Även om genombrottet uteblev då har Union Carbide Productions fått återupprättelse i efterhand. Delar av bandet, med Ebbot i spetsen, utvecklades till The Soundtrack of Our Lives och en rad stora artister räknar Union Carbide Productions som en viktig inspirationskälla. Mest explicit är Håkan Hellström, som parafraserar ”Financially Dissatisfied Philosophically Trying” i låten ”Dom där jag kommer från” och sjunger ”ekonomiskt bortskämd, filosofiskt missnöjd”.
Konserten på Liseberg blir Union Carbides första i Göteborg sedan 90-talet. En chans för göteborgare att se ett band som haft en avgörande betydelse på stadens musikliv.
– Tanken på återförening började med en knakning i ryggen och insikten att man får passa på innan man ramlar av pinnen, säger Henrik Rylander.
Förra sommaren gjorde bandet comeback på en festival i Spanien.
– Vi hade inte tänkt spela i Sverige, men spelningen där nere kändes riktigt bra. Jag fick blodad tand och ville ha mer, säger Ebbot.
En viss epok
Noterbara medlemmar från de tidiga åren som saknas i det återförenade bandet är Björn Olsson och Ian Persson.
– Att Ian inte är med handlar om att det här inte är en best of-konsert utan ett återskapande av en viss epok. Det handlar om våra två första skivor från 80-talet och sättningen vi hade på CBGB 1988, säger Ebbot Lundberg.
Björn Olsson ingick i sättningen de tidiga åren och var med på CBGB, men ersätts nu av Billy Cervin från Ebbots kompband The Indigo Children.
– Vi har återförenats en gång tidigare, på Hultsfred 2003. Då var alla med, utom Björn. Vi försökte locka honom med helikoptertransport direkt till scenen och en halv miljon kronor, men han ville ändå inte vara med. Han tycker inte att det är roligt längre, säger Henrik Rylander.
Ebbot uttrycker en viss skepticism inför Liseberg som scen och menar att bandet egentligen gör sig bäst i små lokaler, som gamla rockklubben Magasinet.
– Vilket bra marknadsföringssnack, avbryter Billy Cervin.
– Liseberg blir kul för oss som inte spelat på stora scener förut, säger Henrik Rylander.
– Det är en ära att få spela där, lite nervöst faktiskt, säger Patrik Caganis.
