När jag bodde i Brooklyn hade min granne Deyshawn precis fått lön och var på det absolut bästa humör jag sett. 

”Hur är läget?” undrade jag.

 ”I’m Gucci!” svarade han.

Lyxmärkets status i modevärlden må vara decimerat till förmån för hippare designers, men det italienska modehuset har fortfarande en ikonisk ställning i populärkulturen. Inte minst på grund av den dramatiska historien bakom familjeimperiets uppgång och fall, som ”Blade Runner”-regissören Ridley Scott nu tar till vita duken (den andra storfilmen på bara några månader efter hans Metoo-riddar-historia i ”The Last Duel”).  

Patrizia Reggiani dubbades till ”Den svarta änkan” av italiensk press efter att hon beställt mordet på sin exman Maurizio Gucci 1995. 

Upptakten, förberedelsen och efterspelet hade kunnat bli en true crime-historia i likhet med den utmärkta andra säsongen av ”American crime story: The assassination of Gianni Versace”.

Istället väljer veteranregissör­en Scott en annan väg, där ­mordet kommer som en grå epilog i en färgstark släktkrönika full av den dekadens, stil och lyx som blivit synonymt det världs­berömda modehuset. 

I centrum står Patrizia Reggiani (Lady Gaga). Hon kom från en enkel bakgrund men kärleken mellan henne och Gucci-­klanens yngre son Maurizio (Adam Driver) spirar i Milano i slutet av 70-talet. Åren går och snart börjar det knaka i fogarna då Patrizia blir allt mer girig. Efter att patriarken Rodolfo (Jeremy Irons) går bort övertalar hon sin make att sätta dit sin farbror Aldo (Al Pacino) för skattesmitning för att kunna ta över företaget. De första stegen i en nedåtgående spiral. 

”House of Gucci” är inte alltid särskilt sammanhängande. Mer en kavalkad av kostymer, Ferraris och tonvis med cigaretter — jag minns inte en scen utan en tänd cigarett eller en rykande askfat. Ofta tonsatt med 80-talets ”American Psycho”-pop.

Det är en fantastiskt underhållande åktur, även om den ibland svänger ur spår och balanserar på gränsen till kalkonartad. Särskilt då Jared Leto, som fettsminkad och fejkskallig, gestaltar den misslyckade brodern Paolo Gucci med någon slags Super Mario-version av italiensk brytning. 

”House of Gucci” är egentligen för mycket av allt för att fungera. En stor röra, men det är också det överflödiga som gör den så njutbar att slukas upp av. 

Det går att förstå varför Kanye West en gång rappade ”When I die, bury me inside the Gucci store”.