Berättelsen utgår från barnens känslor. Bilderna är många och varierade. På ett uppslag kan man se hur pojkens väntan på att det ska bli dags att gå skildras i en serie bilder på hur han sitter och ligger i en fåtölj, tydligt rastlös och otålig. Ett annat uppslag skildrar ståhejet när han och mamman ska klä sig fina. Förväntan slår sedan snabbt över i besvikelse när pojken ska ge bort det han själv vill ha. Vändningen kommer när Frej öppnar paketet. Han hoppas på ett slott, men blir besviken över att det är rött. Han vill ju hellre ha ett grönt slott. Ett sådant som pojken har.

Det är lite lagom stökigt, med många spår efter vad som har hänt på bilderna. På kalasbilderna syns kontrasten mellan den fint dukade kak- och tårbuffén och det saftkladdiga bord där barnen sitter. När kalaset går mot sitt slut är alla så trötta att till och med blomman i vasen börjar sloka.

Bilderna är lekfullt enkla. Grundtonen är milda akvareller, men med enstaka färgstarka fält och andra detaljer som inte alls är färglagda. Linjerna är svajiga. Tekniken gör att fokus ligger på det som är viktigt för berättelsen, som miner och rörelsemönster. Proportionerna är charmigt skruvade, där barnen med jättehuvuden har pyttesmå fötter och skor.

Emma Adbåge hade tre Augustprisnomineringar bakom sig när hon i fjol vann Lilla Augustpriset för boken ”Gropen”. Stilen i ”Slottet” kan kännas igen från hennes tidigare, i enkelheten som rymmer mycket.

Texten är kortfattad. Det som bygger berättelsen är istället samspelet mellan text och bild. När kalaset är i full gång kan man se hur de andra barnen sitter runt ett bord, medan de vuxna står i en klunga bredvid och fikar. Ensam en bit från de andra sitter den lilla pojken, som har fått sin saft och tårta uppdukat på en pall. Texten berättar bara i korthet om de stora linjerna i vad som händer. Den stora dramatik som pågår inom pojken syns bara i bilden.

De ämnen som behandlas är något alla barn kan uppleva, i hur känslor kan svänga och att avundsjukan är en stark kraft som färgar allt i sin väg mörkt. Den insikt boken ger är att andra på samma sätt kan avundas en själv. Slutklämmen på boken är en klassiker – när pojken blir glad igen så bestämmer han sig för att bjuda Frej på sitt eget kalas.

Att gå på kalas är något som känslomässigt laddat för många barn. Det är något sagolikt och fint att längta efter, samtidigt som det för många i praktiken också blir till något plågsamt och jobbigt när förväntningarna av ett eller annat skäl inte slår in. Bilden med pojken som sitter ensam vid pallen är därför något som kan kännas igen från många barnkalas.

För den som är eller vill lära sig att förstå barnen som ibland sitter ensamma på pallen kan ”Slottet” komma väl pass eftersom berättelsen om inkludering och exkludering och de känslor som förknippas med det ligger som en finstämd underton till huvudberättelsen. Det finns där något befriande i bokens lätta ton, där den går från besviken till glad. Det som gör så ont för ett tag, försvinner ju sedan hastigt igen. Något som är bra att veta inse den som är liten, ledsen, besviken eller arg.