Mellankrigstidens tekniska innovationer skulle medverka till att kamerorna blev lättare och att allt fler fick tillgång till egna telefoner anslutna till riksnätet. När kamerorna blev mindre och lättare spreds de också till nya samhällsskikt som nu kunde ta egna bilder vid sidan av besök hos studiofotografer. Den utvecklingen går att spåra när vi tittar i gamla familjealbum.
Men samtidigt som den allmänna möjligheten att använda telefon och kamera utökades och demokratiserades kom linsmedierna (stillbildskameran och filmkameran) också att – precis som idag – användas i mer kontrollerande syften. Under mellankrigstiden intensifierades till exempel polisens användning av kameror. Fotografer och filmare registrerade förutom fingeravtryck och brottsplatser första maj-demonstranter och strejkvakter.
Utställningen ”Det nya ögat” som visats i Hasselbladsstiftelsens lokaler i Göteborgs konstmuseum under sensommaren beskrev hur fotografi användes inom olika vetenskaper som kriminologi och medicin. Utställningen visade också att dessa vetenskapers sätt att visualisera människan avspeglade en syn där hennes värde kopplades till ursprung, klass och kön.
Redan 1919 cirkulerade rasbiologen och medicinaren Herman Lundborgs utställning ”Den svenska folktypen” runt i landet. Detta fotogalleri med olika stereotypa representationer av ”folkgrupper” visades på konstakademier, i stadshus och på universitet. Utställningen, och till den anordnade seminarier och föreläsningar, blev en publiksuccé och en stark referens till motionen (1920) om att inrätta ett rasbiologiskt institut (1922).
Sättet att indela och beskriva ”folktyper” som biologiskt bestämda fick polisväsendet att upprätta register på sådana som inte höll det nationella måttet: bland annat homosexuella, romer och resande.
Med lättare kameror kom under mellankrigstiden även en ny sorts tidning där mode, kultur och nyheter fick stort bildutrymme. Skönhetstävlingar där kvinnors olika kroppsdelar mättes och värderades uppstod. Historikern Emma Severin diskuterar i sin avhandling ”Moderna kvinnor” hur veckotidningar för damer genom att diskutera skönhetsideal slog fast utseenden för den svenska kvinnotypen. Om Rasbiologiska institutet framhöll att svenskarna var vackrare än andra folkslag och motiverade detta med idealsvenskars ljusa hy, blå ögon och långa ben kom skönhetstävlingar att könsmärka dessa ideal. I veckotidningen Charme nr 8, 1926 kan vi läsa:
”En gammal skönhetsregel säger, att förhållandet mellan ben och arm skall vara fyra till tre – benet är följaktligen längre än armen. Måttet om vad och smalben är mycket beroende av kroppens byggnad i övrigt. Venus Milo har ett mått över vaden på 33 centimeter och ett ankelmått av 20 cm. Knäet skall vara väl, men inte alltför tydligt markerat. När benet är rakt, skall knäskålen knappast framträda. När en kvinna står med benen ihop, skola låren väl följa varandra och vaderna gå ihop på det ställe där de har sin största vidd.”
Enligt Severinsson var skönhetsideal för kvinnan inte förhandlingsbara under mellankrigstiden – det var däremot inställningen till kvinnors arbete, relationer och livsstil. Den svenska femininitetens ideala kropp stöptes istället med tydliga gränser baserade på rasbiologins mätningsmetoder och stereotypifiering.
Idag är det vara lätt att se ”Den svenska folktypen” som ett kuriosakabinett över svunna representationer och föreställningar istället för att fråga vad det är för typologiseringsprocesser som pågår i vår egen samtid.
Vad skapas för föreställningar när politiker, media och poliser talar om ”förortsproblem”? Vilka ser vi framför oss när ”unga kriminella” omtalas? Och hur förhandlas feminina respektive maskulina kroppsideal idag?
Tips: Emma Severinsson, ”Moderna kvinnor. Modernitet, femininitet och svenskhet i svensk veckopress 1920–1933” (2018). Går att ladda ner gratis.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
