Nej, okej, det var bara vad jag hoppades få skriva. Men att prata med Robert Dahlqvist är så långt ifrån en rock’n’roll-klyscha man kan komma. Han är mjuk, eftertänksam, nästan blyg. Eller bara oerhört ödmjuk. Eller så kanske han bara är lite trött efter att ha jobbat till klockan två föregående natt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det är lugnt, jag vaknar alltid tidigt, runt sex, säger han på telefon från Bagarmossen i södra Stockholm, där han bor med sin flickvän, när jag frågar om han hunnit piggna till ännu.
Om vi ska vara riktigt noga är det inte som Robert Dahlqvist han talar, utan som Strängen, soloartist med en kommande singel på sitt samvete. Som han någonstans hoppas ska föra honom tillbaka till det rockens rampljus han lämnade när Hellacopters kastade in handduken 2008.
Formuleringen är i och för sig något missvisande. Inte biten om rampljuset, men insinuationen att han skulle ha lämnat musiken. Han har bara råkat hamna strax under radarn. Detta trots fina omdömen som ”sårbara romantiker”, ”mitt favoritband”, ”grymt liveband”, ”ett av landets bästa rockband”, ”direkt lysande”. Beskrivningarna kommer från recensioner av hans senaste band Dundertåget. Trots en spännvidd mellan som sämst bra och som bäst lysande kritik lyfte bandet aldrig till samma höjder som Hellacopters.
Det är lite märkligt. Musikaliskt ligger de ett stenkast från varandra, uppvuxna som de är på Skogaholmsmackor med hushållsosten utbytt mot KISS, Rolling Stones, MC5, Led Zeppelin och annan svängigt riffande rock’n’roll. Med skillnaden att Dundertågets musik möjligen är lite proggigare. Och poppigare. Och på svenska.
– Det är ju svårt för mig, från mitt håll, att svara på varför det aldrig lyfte. Vi fick ju fina recensioner, fin kritik, vi spelade mycket, turnerade med Lars Winnerbäck, men det hände inget, säger Robert Dahlqvist.
Kanske var det radions fel, att de aldrig plockade upp Dundertåget – eller hans första soloäventyr betitlad just Solo – till sina rotationslistor. Kanske låg det fel i tiden. Kanske är det min jämförelse av bandens kvaliteter som är helt åt skogen. Robert Dahlqvist verkar hur som helst ta den uteblivna framgången med ro. Åtminstone nu för tiden. Vilket kan bero på att han efter en tillfällig tripp söderut är på väg med en ny singel.
– Musikaliskt har jag inte haft någon svacka, men i livet. Jag har väl inte fått världens bästa självförtroende. Det går upp och ned. Som för många i den här branschen. Eller så har de ett fruktansvärt gott sådant i stället. Hur som helst, jag blev fruktansvärt glad när Sound Pollution ringde och ville släppa mig på skiva, säger han.
Den 19 augusti är det dags igen. Då kommer Bangatan, andra singeln under namnet Strängen och producerad av Björn Ohlson, som tidigare producerat Union carbide productions, Håkan Hellström och Soundtrack of our lives. Rocken é inte död heter den förra, där han sjunger om Johnny Winter, Judas Priest och Status Quo. Helt befriad från klichéer är han med andra ord inte.
– Alltså, jag är lite trött på att tjata om KISS, men för en grabb på sex–sju år var det en uppenbarelse att höra Rock and roll over. Tuffa gitarrer blev mitt kall. Det var förresten så, via rock’n’roll och vinylsamlande, som jag och Nicke (Andersson, sångare i Hellacopters, reds. anm.) blev vänner, säger han.
Om han nu föll i klichéfällan att sjunga om gamla hjältar tar han igen det lite på nya singeln Bangatan, där han frångår ”ramarna för vad en rocker ska spela”, för att citera Stefan Sundströms ord om Strängen. Trumsetet är utbytt mot programmerade beats och kompgitarren samsas om utrymmet med en syntmatta.
– Jag har letat nya vägar. Tycker själv att det låter mycket 79–82, även om jag inte helt kan sätta fingret på influenserna. Fast jag är livrädd för alla unga, tuffa rockers nu när jag har synt och trummaskin. De kommer förmodligen skratta och håna mig, säger han.
Hans sista skiva med Dundertåget hette Dom feta åren är förbi, en blinkning till den tyska filmen Die fetten Jahre sind vorbei, om tre ungdomar som konfronteras med en äldre, välbeställd, borgerlig generation och om den mindfuck som uppstår vid upptäckten att även den varit radikal en gång i tiden.
Trots sina 40 år på jorden har Robert Dahlqvist ännu inte gått samma väg som filmens Hardenberg.
– Den texten var det i och för sig Stefan Sundström som skrev, men visst har jag också hjärtat på vänster sida. Jag är väl inte politiskt insatt på så sätt att jag kan sitta och debattera, jag följer hjärtat, men jag tycker ändå att mina egna texter är politiska på något sätt, säger han och flikar in hur han ibland kan tappa hakan inför barndomskamrater eller till och med andra musiker som nu visar sig rösta på Sverigedemokraterna.
– Men jag vill inte nämna några namn. Nej, skit samma, vi tar det en annan gång.
