Bokrecension.

2016-06-15 20:00
John Ajvide Lindqvist. Bild: Henrik Montgomery/TT
John Ajvide Lindqvist.

Trendkänslig häxmästare

Mylingar, småknytt och zombies i skärgården. Häxmästaren John Ajvide Lindqvist är tillbaka.

Dagens ETC:s Rasmus Landström läser hans nya novellsamling som håller genomgående hög kvalitet även om de riktiga guldkornen saknas.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I John Ajvide Lindqvists senaste novellsamling Våran hud, vårat blod, våra ben hittar jag inte mindre än tre väsen från nordiska folksagor. Jag har dock en känsla av att det kan finnas flera; småknytt och vättar brukar vara bra på att hålla sig gömda. Det börjar likna en trend inom skräckgenren och bara de senaste åren har det kommit en mängd: Stefan Spjuts trollroman Stallo, tv-serien Jordskott som innehåller allt från näcken till skogsrån, de norska filmerna Trolljägaren och Thale där den sistnämnda innehåller en huldra. Och i den legendariska antologin Best new horror var det senaste temat gestalter ur folktron.

John Ajvide Lindqvist var på sätt och vis en pionjär på detta område. Redan i sin första novellsamling Pappersväggar fanns en novell om en tullkontrollant som var ett troll (med svans och allt). En märkligt queer historia som kom redan 2006 och visade att John Ajvide Lindqvist inte bara är en av våra främsta häxmästare utan också en experimentell författare med ett stort register. I sin nyutkomna bok har han tagit ut svängarna: här finns en gårdstomte, en krake och ett par mylingar som får mitt blod att frysa till is. På så sätt återknyter John Ajvide Lindqvist till en gammal svensk tradition. På 1800-talet spelade skogsväsen en viktig roll i skräckfiktionen och både Carl Jonas Love Almqvist och Selma Lagerlöf använde dem i sina noveller.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Våran hud, vårat blod, våra ben är John Ajvide Lindqvists tredje novellsamling och liksom den förra (Låt de gamla drömmarna dö) är det mera en klippbok än en sammansatt helhet. Många av berättelserna har tidigare publicerats i engelska och amerikanska antologier, en har getts ut av Novelix och en annan som e-bok. Sådana böcker kan lätt få läsaren att känna att hen har en slaggprodukt i sin hand – något som författaren rotat fram ur byrålådan och fått publicerat bara för att han är en celebritet. Men Våran hud, vårat blod, våra ben innehåller genomgående berättelser av hög kvalitet även om ingen glittrar på samma sätt som, säg titelnovellen i Pappersväggar eller Tindalos i Låt de gamla drömmarna dö.

En novell som jag är särskilt förtjust i heter Varför dröjde du?. Den handlar om en lastbilschaffis som av misstag blir biten av en hora när hon suger av honom (aj!). Efter ett tag upptäcker chaffisen att hans hjärtfrekvens gått ner och att han har ett märkligt sug efter blod. Varför dröjde du? måste vara den minst romantiska vampyrberättelsen som har skrivits; den utspelar sig bland trashankar insvepta i avgaser vid avstjälpningsplatser. Blodet beskrivs som ett slags tjack; när chaffisen sörplar i sig det hamnar han ”i fullständig kontakt med universum”. I efterordet skriver John Ajvide Lindqvist att han inspirerats av arbetarförfattaren David Ericssons berättelser om livet på vägen – en författare som också kan skriva om skitiga miljöer med poetisk lyster.

Läs vidare på nästa sida

Våran hud, vårat blod, våra ben

John Ajvide Lindqvist

Ordfront förlag