Trendkänslig häxmästare

I John Ajvide Lindqvists senaste novellsamling Våran hud, vårat blod, våra ben hittar jag inte mindre än tre väsen från nordiska folksagor. Jag har dock en känsla av att det kan finnas flera; småknytt och vättar brukar vara bra på att hålla sig gömda. Det börjar likna en trend inom skräckgenren och bara de senaste åren har det kommit en mängd: Stefan Spjuts trollroman Stallo, tv-serien Jordskott som innehåller allt från näcken till skogsrån, de norska filmerna Trolljägaren och Thale där den sistnämnda innehåller en huldra. Och i den legendariska antologin Best new horror var det senaste temat gestalter ur folktron.

John Ajvide Lindqvist var på sätt och vis en pionjär på detta område. Redan i sin första novellsamling Pappersväggar fanns en novell om en tullkontrollant som var ett troll (med svans och allt). En märkligt queer historia som kom redan 2006 och visade att John Ajvide Lindqvist inte bara är en av våra främsta häxmästare utan också en experimentell författare med ett stort register. I sin nyutkomna bok har han tagit ut svängarna: här finns en gårdstomte, en krake och ett par mylingar som får mitt blod att frysa till is. På så sätt återknyter John Ajvide Lindqvist till en gammal svensk tradition. På 1800-talet spelade skogsväsen en viktig roll i skräckfiktionen och både Carl Jonas Love Almqvist och Selma Lagerlöf använde dem i sina noveller.