Men att släppas innanför dörrarna på Egalia, RFSL Stockholms mötesplats för unga hbtq-personer, känns som att bli tagen i en varm, öppen famn.  

– Jag minns att vi satte oss och gick en pronomenrunda. När turen kom till mig sa jag för första gången att jag hette Frank. Jag sa att jag var 13 år, att mitt pronomen var ”han” och att jag var där för första gången. Då fick jag en applåd av de andra. Så många runt mig var trans, jag visste inte att det fanns så många transpersoner i Stockholm. Känslan var: Nu vet jag vad jag måste göra.

Sedan det livsavgörande besöket på Egalia har det hunnit gå 12 år. Nu i december fyller Frank Berglund 26. Han jobbar med transrättsfrågor professionellt, bland annat som vice ordförande på RFSL. Han är mycket oroad över den debatt som pågår om kön och transvård som bland annat Dagens ETC har belyst genom en serie av intervjuer. Han tror att den leder oss åt helt fel håll och på sikt kan försvåra för transpersoner att få den vård de behöver.

Vad skulle ha hänt dig personligen om du inte hade fått din behandling?

–  Jag vet inte om jag hade levt idag, det är på den nivån.  

Tillbaka till Sollentuna. Besöket på Egalia ledde till ännu ett, och ett tredje. Den tidigare så blyga, sökande Frank hittade nya vänner, ett nytt sammanhang. En kompis tipsade honom om en ny psykolog. En annan psykolog än någon av de ”inte så kompetenta” han tidigare hade gått hos. Han fick ganska snabbt en remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Strax innan hade han kommit ut för sina föräldrar som trans.

– De behövde lite tid först. Det var mycket information på en gång. De undrade om jag kunde vänta tills jag var 18, om jag kunde vara en kille hemma och en tjej i skolan. De var väldigt välmenande, men det blev ändå väldigt fel. Men idag är båda superstöttande, precis som hela släkten. Särskilt min mormor har varit viktig för mig, och min morfar som tyvärr inte längre lever. Morfar gick från att säga ”lilla författarinnan” till “lilla författaren” över en natt.

Behandling som en befrielse

Vårdköerna var väsentligt mycket kortare på den här tiden, berättar han. Efter ett halvår var utredningen igångsatt, då var han 14 år. Nu skulle det undersökas om Frank led av könsdysfori. När han var 15 började han ta stopphormoner för att pausa puberteten. Strax före sin 16-årsdag sattes han in på en låg dos testosteron som gradvis trappades upp till hans 18-årsdag när den fulla vuxna hormondosen sattes in.

Tiden på stopphormoner minns han som befriande. Att mensen försvann var inget läskigt, berättar han, utan upplevdes som del av en process som fick honom att må allt bättre. Skavet inombords lättade.

Vad var det första tecknen på att behandlingen fick effekt?

– Jag tror att det var hårväxten, jag fick hår på låren, lite mer hår på armarna. 

Hur kändes det?

– Det var bara roligt. Sen fick jag mindre roliga grejer också, som tonårskillesymptom, som finnar och fettig hy. Kroppslukten förändras. Kroppen är knäpp, haha.

Några år senare fick han en kroppslig biverkning av behandlingen i form av hudinfektioner. När en läkare föreslog att han skulle sluta med hormonerna, eller i alla fall ta en paus, vällde paniken upp:

– Jag kände direkt: då kan jag inte leva, det går inte. Jag hade inte varit suicidal på det sättet tidigare. Inte ens när jag sökte vården. Då var det bara en stark känsla av att något skaver hela tiden. Och att något måste göras. När jag provade hormonbehandlingar kände jag bara: det här känns rätt, så rätt.

Hur kunde den känslan ta sig uttryck?

– Jag har alltid varit en person som gillar att läsa och skriva. För mig var att skriva länge det enda sättet att inte tänka på min kropp. Att bara få känna att jag var en hjärna i en burk, typ. Sedan jag började på testosteron har jag inte behövt tänka på min kropp. Den bara är. Det är inte den mest perfekta kroppen kanske, det är inte heller något jag vill ändra. Nu får den bara vara. Jag kan vila i detta. 

Fanns det några tvivel inom dig under utredningstiden?

–Absolut. Men framförallt hade tvivlen mest att göra med omgivningen. Normer kring kön till exempel. Kommer någon någonsin vara kär i mig? Kommer jag ha en familj? Kompisar? Såna frågor snurrade i huvudet. 

Debatten som just nu pågår om kön och transvård rubbar honom på ett personligt plan. 

– Några av frågorna som oroade mig när jag kom ut som trans bubblar upp igen elva år senare på grund av den här debatten. Men jag undviker också att läsa vissa nyheter om det här. Och jag märker att många i min omgivning mår väldigt dåligt av debatten. Av den hätska stämningen i kommentarsfält till exempel. Det är svårt att separera den ganska teoretiska diskussionen som pågår från det som är så himla, himla nära och personligt. Och om man själv har suttit i en vårdkö i ett år, om man inte har fått komma till ett utredningsteam, man kanske möts av transfobi från sin omgivning och familj och mår skit. När det då smyger in transfobi i ens egen filterbubbla, då förstår jag att man skakas. 

En del av kritiken som har levererats i debatten har riktats mot könsidentitetsutredningarna och handlar om att de bygger på stereotypa könsroller. Hur ser du på den kritiken?

– Den kan jag hålla med om till viss del. Samtidigt är detta en vårdform som får mycket kritik inom vården och som har väldigt små resurser i relation till vårdbehovet. Vilket gör att man för att skydda den här vården har behövt skydda sig från kritik och därför har känt att man behöver ha jättemycket på fötterna i utredningarna. Speciellt för tio år sedan när denna vård var mindre känd. Om en transkvinna tycker att det är jobbigt att stå upp och kissa så antecknades det i journalen, för det blev ytterligare ett argument. Resonemangen kring sexualitet skrivs också ner. 

Har du nån egen erfarenhet av att ha fått frågor som bygger på stereotyper?

– Ja, det har jag. Jag spelade med väldigt mycket. Min utredningsledare var 60 plus. Supervan vid att möta transbarn, men hade kanske inte hängt med i hela queersvängen. Det var till exempel jättesvårt för honom att begripa vad bisexualitet var för något. Han frågade: Är du biologiskt homosexuell eller transexuell heterosexuell? Vad betyder det ens? Men det var bara att inte tjafsa så mycket och fokusera på vad jag behövde - att få vård.

– Men i dag har vården blivit mycket bättre, mindre stereotyp.

På vilket sätt har den förbättrats?

– För 20 år sen var den väldigt mycket mer könsnormativ. Att vara homosexuell kunde vara anledning till att inte få vård. Termer som ickebinäritet och gender fluid (se faktaruta) fanns inte över huvud taget i vårdens språk. Kunskapen om queera sätt att förhålla sig till kön och sexualitet var nästan obefintlig inom vården. Jag hade en kompis som bytte om på toaletten innan han gick in till utredningsteamet. Han hade nog inte levt idag om han inte hade fått vård. Men han kände att han behövde visa upp något annat än vad han var. Han förstod villkoren för vården. En anteckning som ”beter sig feminint” i journalen kunde få betydelse för hela utredningen. Idag är vården mer individanpassad.

Om vi hade levt i en värld utan stränga könsroller, om killar kunde få vara precis som de ville och tjejer exakt som de ville, skulle vi ha lika många könsbekräftande behandlingar tror du?

– Det är en extremt hypotetisk fråga. Hade vi haft några cis-personer i en sån värld? Den frågan är lika relevant. Vad är ens kön i en sån värld?

Jag envisas och tycker inte frågan är dum.

– Jag tror absolut inte vi hade haft färre. Anledningen till att fler söker sig till den könsbekräftande vården tror jag hundra procent har att göra med att synligheten har ökat för transpersoner och att könsrollerna har blivit lite mer öppna.

Varför tror du att antalet personer som vid födseln tilldelats flickkön som söker sig till den könsbekräftande vården har ökat mest drastiskt?

– Jag tror att det har att göra med att vi lever i ett patriarkat. För de här personerna innebär en behandling ett steg uppåt i könsmaktsordningen, vilket gör det lättare att komma ut som transman än som transkvinna. Det finns ofta ett större utrymme för tjejer att ha traditionellt manliga hobbies till exempel. För personer som tilldelats manligt kön vid födseln innebär samma process ett steg neråt i maktordningen, för dem är det snävare. Jag tror inte det finns fler transmän än transkvinnor. I många andra länder ser det annorlunda ut. Och jag träffar fler transkvinnor som kommit ut i högre åldrar.

Hur gammal tycker du att man ska vara för att få stopphormoner?

– Jag tycker inte det ska finnas någon nedre åldersgräns. Vid indikation om könsdysfori tycker jag att de ska sättas in när puberteten har kommit igång. Stopphormoner innebär en liten risk för personer, jämfört med det lidande som att utvecklas åt fel håll skapar. Slutar man ta dem så kickar kroppens egna pubertet igång igen. Risken vägd mot den som följer med att en oönskad pubertet, som då kanske gör att man måste genomgå andra behandlingar och operationer senare, den risken är liten. Jag behövde till exempel inte operationer eftersom jag fick stopphormoner när jag var liten.

Vad tänker du om underlivskirurgi och andra hormonbehandlingar?

– Hormonbehandling tycker jag inte ska ha nån åldersgräns. När det gäller kirurgi måste man se till vårdbehovet. Jag tycker att åldersgränsen på 18 år ska tas bort. För det första: 99,9 procent av de som vill ha underlivskirurgi har redan hunnit fylla 18. Men varje år finns det en eller två som har ett enormt stort behov av den vården, som är suicidala på grund av sin könsdysfori. Det som händer då är att personerna lockas utomlands istället för att opereras i till exempel Thailand. Jag menar: Varför kan inte dessa jättefå fall få en bättre behandling här istället, när föräldrarna, kirurgen, ungdomen, alla är överens? Orimligt.

Hur ska man kunna försäkra sig om att ett barn inte är ett offer för påtryckningar utifrån?

– Det är ju därför utredningarna finns, de är holistiska och undersöker hela ens livssituation. Jag har också svårt att förstå vilka dessa påverkningar skulle kunna vara?

Grupptryck? Könsroller? Internaliserad homofobi? Mina barn får inte ens tatuera sig innan de fyller 18. För att det är irreversibelt.

– Det finns något som är ännu svårare att ångra än en behandling och det är att ta sitt liv. Självklart är det viktigt att se till att ingreppen inte blir något som personen ångrar och jag tycker att vården ska utreda det. Men samtidigt finns det så många transpersoner som ångrar att de INTE genomgick en behandling.

– Och många saker man gör med kroppen är till stor del reversibelt. Hårväxt kan försvinna, rösten kan gå tillbaka. Och när man ser till hur många som ångrar till exempel underlivsoperationer så är det en försvinnande liten del. Ånger är allvarligt, självklart, men det finns så många saker man kan ångra i livet. Den här vården har räddat livet på så många människor. Det är därför livsviktigt att det inte blir svårare att få tillgång till den.

Vill se fler lyckliga berättelser

Frank Berglund anser att den mediala diskussionen om transvård och behandling är alldeles för ensidig.

– Jag skulle vilja att ni gav plats till fler som är nöjda med den könsbekräftande vården. Jag har varit i kontakt med flera av barnen till de oroliga föräldrarna som har varit i kontakt med medierna. Barnen är jättelyckliga med vården de har fått. Då blir det så oerhört märkligt att föräldrar sitter och säger till medierna att de är missnöjda, när deras barn som dessutom är vuxen, i ett fall 25 år och är jättenöjd. Det är så himla sjukt. Debatten förs om oss, utan oss transpersoner. 

Han fortsätter:

– Det är inget problem i sig att de oroliga föräldrarna och de få som ångrar sig hörs. Men min bild, och jag har träffat flera hundra transpersoner, flera hundra anhöriga, är att det finns hur många föräldrar som helst som vill stötta sitt barn. Det blir en traumaporr i medierna: bara fokus på enskilda berättelser som vittnar om trauman, medan man glömmer bort systemfelen. Jag vill inte att min berättelse ska tas som sanningen om att all transvård är bra, samtidigt bör inte andras enskilda berättelser tas som sanning för motsatsen.

Hur skulle du istället vilja att debatten fördes?

– Jag tycker absolut att det finns många problem med den könsbekräftande vården. Jag har varit transaktivist på nationell nivå sedan 2014. Och har varje dag sedan dess lyft olika problem med vården, men de stora problemen har framförallt att göra med att det är resursbrist. Att personer behöver sitta så lång tid i kö till exempel, är det absolut största problemet. Att sitta i två år i kö som 15-åring för att ens få komma till vården, det är två år av ens ungdom som man aldrig får tillbaka.

Fick vänta flera år

Efter att Frank Berglund hade genomgått utredningen, påbörjat hormonbehandling och bytt förnamn fick han vänta länge på att kunna byta juridiskt kön. En ansökningsprocess som han beskriver som absurd.

– Det är ju 18-årsgräns. Det fanns fortfarande tvångssteriliseringar vid den här tiden, så jag väntade in den lagändringen och sen sökte jag. 

När väntetiden hos det rättsliga rådet hade tagit slut var han 19 år. 

Hur kändes det att tillslut ha pappret i sin hand?

– Bara skönt. 

När du ser din kropp i spegeln idag vad tänker du då?

– Jag tänker typ: Jaha. Jag är väl ganska nöjd. Finns saker som är o-nice. Tunnhårighet till exempel. Eller att kroppsfettet har omfördelats och hamnat på magen. Men min kropp är inget hinder längre. Det är jag tacksam för.

Frank Berglund om…

… debatten och feminismen:

– Feminism som går åt det transexkluderande hållet ser jag som en tydlig backlash. Jag ser en feminism som blir attackerad och då äter upp sig själv inifrån. Istället för att fokusera kraften på det som faktiskt hotar ens utrymme, som högerextremism och fascistiska och auktoritära idéströmningen, så går man på transpersoners rättigheter.

… klyftan mellan teori och de som berörs: 

– Det är som att det finns en biologisk verklighet där det finns transpersoner. Och så finns det enstaka teoretiker som är intresserade av att ha en debatt om vad kön är. Där kommer transpersoner i kläm. Det kanske inte var teoretikernas intention, men så blir det. Men så finns det också vissa personer som inte alls vill att transpersoner ska få vård – och då blir den här akademiska teoretiska diskussionen om kön blir en språngbräda för de här grupperna. 

… varför könstillhörighetslagen, som reglerar vilka som får byta juridiskt kön, måste ändras:

– 18-årsgränsen är förlegad och skapar onödigt lidande. Eftersom det finns ett krav på att man genomgår en utredning för att byta juridiskt kön skapas extremt långa köer inom vården. Jag bytte alla förnamn när jag var 15, varför måste det vara så krångligt att byta juridiskt kön?

… han någonsin funderade kring föräldraskap under utredningen: 

– Jag har fryst ner ägg! Eftersom tvångssteriliseringarna fortfarande pågick när det första gången var aktuellt fick jag vänta jag tills det ändrades (2013, reds anm), vilket gjorde att jag hann påbörja hormonbehandlingen innan jag fick spara könsceller. Men nu ligger äggen i alla fall där i en frys på Karolinska. Det är skönt att veta att de finns där, om jag vill använda dem i framtiden.

… synen på sin kropp:

– Det finns en bild av att alla transpersoner vill åt drömkroppen. Men jag tror det handlar mer om att slippa tänka på den så mycket. Få bort skavet.