På röda mattan står det en liten äldre man vid sidan av George Clooney i raden av alla andra manliga filmstjärnor som medverkar i The Monuments Men. Filmen har världspremiär vid den 64:e internationella filmfestivalen i Berlin. Trots att Clooney har största möjliga status i filmvärlden är det den äldre mannen bredvid som tar emot mest ovationer. För det var han som var med i den lilla grupp av konstvetare som i slutet av andra världskriget fann och räddade tusentals konstverk som stulits av nazisterna och gömts bland annat i saltgruvor.
The Monuments Men är en sann historia med ovanligt perspektiv: att leta och finna konstverk viktiga för alla i Europa, som Clooney säger i sitt inledningstal till politiker i filmens början: vi vill att (Leonardo da Vincis) Mona Lisa skall fortsätta att le!
Film kan skapa historisk närvaro. Eller, som denna afton i Berlin, göra historien levande, som så många filmer på Berlins filmfestival. The Monuments Men börjar i tiden där invigningsfilmen i Berlin, Wes Andersons The Grand Budapest Hotel, slutar. En visuellt praktfull film som utspelas i Europa mellan första världskrigets utbrott 1914 och1932, strax före nästa världskrig. Wes Andersons tidigare filmer, The Life Aquatic, The Darjeeling Limited och Moonrise Kingdom, har egentligen samma slags story i en väl definierad tidsepok.
Med utsökt precision och drastisk melankoli gestaltar Anderson 1920- och 30-talets tidsanda, eller Zeitgeist, med excentriska rollkaraktärer i tydlig klasshierarki där hotellets foaje blir till en teaterscen, ledd av hotellchefen Gustave (Ralph Fiennes). En tragikomisk film med virvlande känslomässigt-ekonomiskt kaos. Jag känner ambivalens inför detta storslagna filmverk, men även nyfikenhet. Varför känns människors världsbild, kläder, beteenden 1800-talsmässiga, när det är 1900-tal, en ”modern tid”? Vapnen är dock moderna. Ingen bra kombination i en tid av ekonomisk-politisk kris. Med tidstypisk design i varje enskild detalj blir filmen en spännande tidsresa.
Tyske Dietrich Bruggemans Kreuzweg, även den i internationella tävlingsprogrammet, är en stark film om en fundamentalistisk katolsk familj i en sydtysk stad där dottern Maria ljuger för att komma undan. Man skulle kunna tro att berättelsen utspelas för länge sen, tills svenska She’s got the look spelas av läraren under gympalektionen – musiken uppfattas som djävulsk av Maria. Nutid är det, men tidsandan är gammaldags.
Yann Demanges ´71, om Nordirland under revolten 1971 sedd ur en ung brittisk soldats blick, är bästa filmen hittills i det internationella tävlingsprogrammet. Med hetsig handkamera skapar man närvaro i inbördeskrigets fasor, bitterhet och terror. Trots 1970-talshistorien där kvinnor som bankar med soptunnors lock mot gatstenar som protest mot brittiska militären känns det som filmen kunde ha utspelas i dagens Irak, med sin intensiva närvaro och visuella gestaltning av krigets nihilism, nu som då.
Dominik Grafs Die geliebte Schwestern (De förälskade systrarna) handlar om tyske radikale poeten och dramatikern Friedrich Schiller 1788 (strax före franska revolutionen 1789) där man diskuterar utopier om arbete och kärlek till två tyska systrar. En utmärkt bra film som iscensätter idealism och utopier med passionerat allvar. Det som saknas i dagens film : det finns inga utopier .
Tyska dokumentären The Airstrip i regi av Heinz Emigholz diskuterar den moderna tidens uppbrott med road-movie till världens mest egensinniga arktektur (inga skyskrapor av glas) samtidigt som filmen börjar med beskrivning av den icke-tid som det tar att fälla en atombomb- och tiden det tar innan den exploderar är varken framtid eller nutid.
Ingela Brovik
Kulturjournalist som bevakar Berlins filmfestival för 30:e året i rad
