Marcel Prousts romanserie, som omfattar sju böcker, är en 1900-talsklassiker som är känd för att vara både nyskapande och svårgenomtränglig. Det har inte tidigare gjorts någon scenversion av verket, vilket enligt Nina Jeppsson sannolikt beror på svårighetsgraden.
– Nobelpristagaren Pinter lär ha försökt, men gav upp. Det vi gör är verkligen helt omöjligt – men det är det vi triggas av. Vi kan inte annat än misslyckas! Just därför gör vi det, säger hon.
Att göra en föreställning av sju romaner låter ju verkligen omöjligt. Hur kom ni ens på idén?
– Det började med att vi för ett år sedan gjorde en monolog om Hamlet, som vi spelade för gymnasieelever. Det gav oss lust att fortsätta jobba med klassiker. Det som lockade oss med ”På spaning efter den tid som flytt” var att få utforska mellanrummen, sidospåren och det sinnliga i berättandet, snarare än de stora händelserna.
Vad hände sedan?
– Orionteatern nappade på idén, men då hade vi inte läst mer än några sidor ...
Och efter det?
– Vi började läsa. Faktum är att vi läste på heltid. Vi läste så att vi fick träningsvärk och höll på att få liggsår. Det pågick i flera månader.
”På spaning efter den tid som flytt” är känd som klassikern som få orkar ta sig igenom. Ni förstår kanske varför?
– (Skrattar) Jo, vi insåg ju det. Det påstås att det finns professorer i litteraturvetenskap som undervisar om den, men som själva inte har läst mer än den första boken.
Så, vad tycker ni nu när ni hör till de få som har tagit sig igenom hela serien?
– Den är ibland tråkig och ibland makalöst vacker. Och den innehåller verkligen allt, från konst och filosofi till toalettklotter, från rena petitesser till resonemang kring det obegripliga med att leva. I den finns verkligen allt, högt och lågt, vackert och fult, fint och rena snusket.
Vad har du fastnat mest för?
– Det är nog hans inställning till konsten, som något som man inte behöver ha någon praktisk nytta eller samhällsnytta av. För honom är konsten som ett eget universum, där vi människor får ta del av och nå fram till en förståelse av sådant som rör själva vår existens, på ett sätt som vi inte kan få genom något annat i livet. För mig blev det något av en uppenbarelse och något som jag nu ser som politiskt och akut viktigt, att konsten måste få vara något som inte kopplas till marknad eller nyttoaspekter, utan att den måste få existera i sin egen rätt.
Något mer som du fångades av?
– Att man på 4 000 sidor får följa Proust berättarjag, där böckerna är skrivna så att man verkligen får vara inuti honom. Men i slutet är han ändå en främling för en. Han beskrivs så ärligt att det är smärtsamt ibland, där man får ta del av alla hans tankar och känslor, och ändå finns det en tomrum där.
Kunde du känna igen dig i honom?
– Det är nog i tomrummet, fast det kanske låter konstigt. Jag fick insikten att det faktiskt inte går att känna sig själv på djupet. Som människa är man en rad födslar och dödar, sånt som är vackert och sånt som är fult, och med en mängd olika drivkrafter som får oss att göra olika saker. Det var nog det jag mest kände igen. Sedan är det annat som jag inte alls känner igen mig i. Proust var en överklass-snubbe, som levde omgiven av tjänstefolk. Det var en sak som slog mig en dag, att böckerna hade skrivits av en person som aldrig hade tvättat sina egna kläder eller lagat mat. Det är ju ett väldigt underligt liv.
Hur har ni gjort för att skapa en föreställning av det?
– Vi följde de råd som Proust själv ger i sina böcker, att lita till det som kommer av en slump. Det kan vara doften av mögel från en toalett eller smaken av en kaka som får något att veckla ut sig inom en. Att vara lyhörd inför de sanningar man snubblar över, istället för att försöka kontrollera och bemästra tillvaron. Vi har därför valt att satsa helt på det i texten som fick något att vibrera i oss.
Vad kommer publiken att få uppleva?
– För att fånga essensen i Prousts värld har vi använt olika tekniker. Det blir alltså en teatermonolog som också innehåller moment av annat som musik, ljudkonstverk och konceptuella installationer.
