Tänk om de som äger vägrar dela med sig?

Tanken går osökt till falangstärerna när jag ser scenarierna i projektet ”Bortom BNP-tillväxt”. Charles Fourier beskrev för 200 år sedan ett idealsamhälle där man bodde i stora kaserner och arbetade för allas bästa i kärlek och gamman. ”Utopiska socialister” fnös Marx och Engels. Men detta stora Formas-finansierade projekt (23 miljoner kronor) handlar om att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle år 2050. Scenarierna är inte hela projektet men centrala och det man lyft fram.

Fourier (eller Sörgårdsidyll) kommer för mig när jag läser att här ”produceras för de behov som finns i nätverken, snarare än för export”. Eller att ”Tekniken är småskalig och enkel, ofta tillverkad av återanvänt material, och i princip kan alla hantera och förstå hur den fungerar”. Eller om ”delade hemfunktioner …[som] … badrum i form av gemensamma badhus”. Hus som byggs av trä, lera och halm. Parkeringsytor och motorvägar som brutits upp för att odla mat. Bostäder som till stor del ägs av ”långsiktiga fastighetsägare utan vinstsyfte”. Småskalig kollektivtrafik med två- och trehjulingar (!). Det vimlar av kooperativ och självförvaltningsidéer. Att interkontinentala semesterresor med flyg är ovanliga – kanske gör man någon långresa i livet (med båt) för att ”stanna borta uppemot ett år”.

Jag läser också att människor ”självvalt valt att minska sin konsumtion”, att ”tillräcklighet präglar människors liv” och om ”en syn på livskvalitet som inte fäster lika stor vikt vid materiella resurser”. Många söker en ”frivillig enkelhet (till exempel ingen el- eller nätuppkoppling)”. Att ”konsumtionsnivån har minskat och är behovsstyrd” och att människor i sina konsumtionsval ”inte vill utklassa andra i sin omgivning”.

Det är alltihop väldigt vackert tänkt.

Tre av de fyra scenarierna bygger på respektive ”delningsekonomi ”(eller ”kollaborativ”), ”cirkulär ekonomi” och ”lokal självförsörjning”. Det är alltså trendiga och ganska okontroversiella idéer: att dela är smart och med appar går det så mycket lättare. Att styra så att material och restprodukter kan återanvändas borde också vara naturligt och genom att skruva på olika samhälleliga rattar kan man ofta göra det lönsamt. Mer självförsörjning är också intressant; intresset och möjligheterna finns och problemet är kanske brist på tid och att maten är så billig.

Det fjärde scenariot, ”automatisering”, beskriver ett digitaliserat och robotifierat samhälle, alltså helt i linje med dagens trender och förväntningar. Då kan man minska lönearbetet kraftigt och det viktiga jag läser in i scenariot är att man också väljer att göra det, inte låser sig i någon ”skapa-jobb”-fixering. Det ger livskvalitet.

Då kan arbetsveckan bli tio timmar att jämföra med självförsörjnings-scenariot där man arbetar tio timmar per dag. Mest som obetalt arbete – alla som är kapabla antas bidra till maten och omsorgen om äldre och barn. Det obetalda arbetet är ett återkommande tema, liksom att mycket av omsorgen sköts lokalt eller inom kooperativen eller grannskapen.

Det här hänger ihop med att välfärdsfrågorna är så svårhanterade; det är både dyrt och arbetskrävande att ge vård-skola-omsorg. Bara i ett scenario talas om ”en stark välfärdsstat”. I ett annat finns visserligen ett nationellt rättssystem och offentliga myndigheter men välfärden ges av ”olika typer av nätverk och sammanslutningar”. I delningsekonomin sägs statens skatteinkomster kunna garantera ”viss” sjukvård och utbildning. Man har ”ett tämligen jämlikt tänkande” för grundläggande resurser men rättviseprinciperna är ”lokala snarare än globala” och ”människors tillhörighet till en mångfald av delvis överlappande kollektiv utgör en garanti för tillgången till grundläggande socialt och ekonomiskt skyddsnät”. Vad man får beror alltså på vem man är och var man bor i Sverige.

Resandet – mest till fots, cykel eller kollektivt – varierar också stort. Att man vid lokal självförsörjning blir stugsittare och reser 80 procent mindre är kanske förklarligt. Men varför reser man dubbelt så mycket i cirkulärekonomin som i delningsekonomin? Varje scenario har också sitt bosättningsmönster som tycks kräva stora investeringar (men jag förstår inte varför – utom kanske att fler bor på landsbygden i självförsörjningsscenariot). Det är mest ett lapptäcke av idéer utan tydliga sammanhang.

Ett större problem är luckorna. Vi får inget veta om den globala utvecklingen – ekonomin, internationella konflikter, konsekvenser av ett ändrat klimat. Eller om beroendet av global högteknologi och globala digitala strukturer (som idag heter Facebook och Google). Företagens roll och ställning i samhället är vagt beskrivna (om ägande finns en udda fras om att det produktiva kapitalet ”är fördelat så att inte ett fåtal personer kontrollerar en alltför stor del”). Inget sägs om att var femte människa är pensionär – kan de också cykla hur som helst? De växande klasskillnaderna berörs bara i förbigående.

Mest saknar jag ändå sammanhållande, strukturerande föreställningar om samhällsutvecklingen förutom att den ska vara ekologiskt hållbar. Jag har också gjort en scenario-övning, på 1980-talet (Ett Göteborg mindre, 1986). Ett scenario hette ”Breda Sverige” och innehöll både kortare arbetstid, basinkomst och samhällstjänst. Det ”breda” var att det också omfamnade många av den tidens idéer om självförvaltning i boendet, lokala omsorgsinitiativ och så vidare – alltså samma som här. Det var för övrigt mitt favoritscenario eftersom jag alltid förordat kortare arbetstid. Liksom Marx och Keynes har jag föreställt mig att människor skulle välja det framför högre löner så snart de kunde. Mot detta ställde jag två andra scenarier: den tidens socialdemokratiska ”Trygga Sverige” med en allomfattande ”vårdapparat” som värnade om medborgarnas alla behov och det ”Vassa Sverige” där privatisering, individualism och egenintresse dominerade.

Nu finns facit av denna framtidsstudie och tyvärr vann Vassa Sverige. Det sociala skyddsnätet är urholkat, vi har ingen bostadspolitik och nästan all lokal och idéburen vård och omsorg har slukats av vinsthungriga riskkapitalbolag. Vi fick hyperkonsumtion i stället för 6-timmarsdag. Det reser frågan varför de ”goda” alternativen inte överlevde då, på 1980-talet, när förutsättningarna ändå var ganska goda – varken klimathot eller inkomstklyftor fanns på dagordningen. Och vad har de för chans år 2050?

En aning om det kan man finna i Peter Frases bok ”Fyra framtider” (2017). Han utgår ifrån att jobben i stort sett kommer att ersättas genom ny teknik (alltså ungefär som i det fjärde scenariot här). Sedan gör han två antaganden: att vi löser energiförsörjningen på ett hållbart sätt – eller inte. Och att de växande ekonomiska klyftorna utjämnas – eller inte. Det skisserar fyra scenarier som spänner från (mer) jämlikhet/god energi till en dystopi där en elit förtrycker majoriteten och miljöproblemen är ohållbara.

Det är rått och omskakande. Men idag lever vi i Sverige som om det fanns fyra jordklot. Därför behöver vi tänka i sådana banor. Här låter man i stället tre ganska konventionella verktyg i lådan styra upp hela framtidsbilder. För det är de alldeles för begränsade; de utesluter inte heller varandra utan borde kunna verka sida vid sida. Däremot är det fjärde scenariots digitalise­ring och robotifiering förmodligen ofrånkomlig (och då borde man ha gott om tid att odla sin mat och dela prylar!). Kanske kan projektets lite liknande scenarier till och med göra mer skada än nytta om de invaggar oss i tron att faran inte är så stor och att våra politiker har läget under kontroll så att vi kan sova gott om natten.

För det är just vad de inte har – kontroll. En omställning till hållbarhet skulle kräva oerhört tuffa beslut – i rätt riktning! Hittills har energi­politiken haft svårt att lyfta från laddstolpe-nivå och skattesystemet har gjort Sverige till ett skatteparadis för rika. Märk väl att ”Vassa Sverige” föll inte ner från himlen utan skapades till stor del genom politiska beslut. Nu har projektet släppt en slutrapport som ger lite mer data och resonerar om hur kursen skulle behöva läggas om. Men rapporten reser nya frågor om siffrorna verkligen är rimliga. Här får man inga svar eftersom det mesta bygger på ”manuskript”– jag räknar till ett dussin sådana opublicerade källor. Det förstärker känslan att scenarierna kommit först och detta underlag är jästen som kastats in i ugnen efteråt.

Men ännu viktigare är att släppa in fler viktiga frågor. Tänk om de som äger vägrar att dela med sig? Vad kan häkta av människor från konsumtionskroken (när reklamen använder lika mycket resurser som skolan)? Vad göra om flyktingar skulle strömma in från en obeboelig Medelhavsregion? Sådant måste man också räkna med i tänkvärda framtidsscenarier.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.