Systrarnas gemenskap kan rädda oss

Den franska filosofen Hélène Cixous myntade termen ­”écriture féminine”, med vilken hon ville fånga språkets ­centrala roll i förståelsen av jaget och hur kvinnorna behöver erövra skriften, ”skriva sig själv”, bortanför dess maskulina struktur. Jag tänker på Cixous uppmaning när jag läser Anna Jörgensdotters nya roman ”Systrarna”. Grundberättelsen, om man nu kan tala om någon sådan i en roman som sväller över formgränserna, följer den medelålders och frånskilda Anna genom hennes vardagsliv i Gävle. Barn på halvtid, balkongen full av blommor, vänner och böcker att söka stöd i och längtan efter kärlek. Här finns ”hundmannen” och ”den nya” – män som delar Annas politiska värderingar men som ständigt sätter sina egna, eller sin hunds, behov framför hennes. ”Jag kan inte förändra mig själv” som hundmannen säger. Nutid varvas med återblickar på ett liv kantat av panikångest, anorexi, psykiatrisk slutenvård, sjukskrivningar, depressioner, pillerknaprande, politisk kamp, skrivande och en kärnfamilj som till slut inte höll.