En eloge för att ha lyft detta öde för allmänheten

Dan Andersson (1888–1920) är en av våra mest lästa poeter. Han var finnmarksskalden som skrev delar av sin debutbok i en kolmila. Mystikern som anade ”något bortom bergen” och vars dikter sjungits i mången Filadelfiakyrka. Men det finns också en annan – mindre känd – sida av författaren. Andersson var till lika stor del en storstadsmänniska, som jobbade för arbetarpressen och skrev expressionistisk prosa. En agitationsdiktare som kallade sig socialist. Slitningen mellan dessa två personligheter har fascinerat hans uttolkare i närmare ett århundrade.

En av dem är Göran Greider som 2008 skrev en fin liten biografi över Andersson, med hans tragiska död på ett hotell som ramberättelse. Där porträtterade han poeten som en gränsvarelse, mellan stad och land, arbetarklass och medel­klass. En karaktär i boken som fick mycket uppmärksamhet var baptistdottern Märta Larsson. Andersson och Larsson träffades på Brunnsviks folkhögskola 1914 där de inledde en relation som varade i 2,5 år. Förhållandet var stormigt och komplicerades av att hennes föräldrar satte käppar i hjulet. Med Anderssons ord försökte Märtas fader göra honom till en ”bodknådd” som ”tillverkar strutar”. För eftervärlden är kärleksaffären föga känd, trots att en rik brevsamling finns bevarad och trots att Märta dyker upp gång på gång i Anderssons diktning. Det är ”hon vars hjärta var som mitt”, som det heter i ”Omkring tiggaren från Luossa”.