”Kära Susan, jag har något intressant att berätta för dig. Jag har kommit fram till att jag fått nog av att spela en aggressiv machoman som jag egentligen aldrig har varit inuti.”
Steven hade blivit Stefanie.
Han hade blivit hon efter en könskorrigerande operation i Thailand.
Om detta ska Faludi berätta om under sitt besök i Sverige. Hur pappans liv, och deras gemensamma liv, blev till boken Mörkrummet. Dagens ETC möter henne på hennes svenska förlag. Samtalet börjar med Donald Trump – det är omöjligt att låta bli – innan det övergår till reportaget som också är en memoar.
– Den politiska degenerationen, suckar Susan Faludi om galenskapen i Vita huset.
Beställ Mörkrummet av Susan Faludi till kampanjpris från ETC Libris. Pris: 183 kr inkl. frakt och klimatkompensation
Du har ägnat en betydande del av ditt liv åt att skriva om könsroller. Nu gör du det igen, men den här gången är du själv en bärande karaktär, liksom din pappa. Var det ett enkelt val att det steget, in i den privata sfären?
– Jag vet inte riktigt om det var ett val. Det kändes som något jag var tvungen att göra. Och jag gjorde det med visst motstånd, för jag är inte så bekväm med att prata om mig själv som privatperson, vilket är ganska orättvist eftersom jag som journalist förväntar mig att andra gör det med mig. Det är lite hyckleri. Men jag kände att jag inte kunde... Jag menar, här är jag, någon som har skrivit om genusfrågor i hela mitt liv och jag kunde inte fortsätta att göra det på ett ärligt sätt utan att erkänna min egen erfarenhet. Det är lite roligt på ett sätt att min pappa kom ut från bakom kameran och hamnade framför kameran i och med hans övergång. Och på ett lustigt sätt så kom jag också ut från bakom mitt reporterblock. Det var inte meningen. Jag tror att jag från början tänkte att jag skulle ta mig an det här, min pappas förändring, som en journalistisk uppgift. Men i slutändan kunde jag inte bara vara en iakttagare, för det här är min historia också. Det var en utmaning för mig.
Du har tillbringat många år med den här boken. Tvivlade du under projektets gång om det var rätt att skriva, att berätta din pappas historia för dina läsare?
– Jag var inte alls säker på att jag skulle känna mig bekväm med det och, än viktigare, att min pappa skulle vara bekväm med vad jag skrev. Och jag ville inte bara skriva något slags helgonbiografi eller något polerat, samtidigt så ville jag inte såra min pappa. Och jag tror att i början... Jag var inte ens säker på att jag skulle skriva en bok. Min pappa bad mig att skriva hennes historia och i början verkade det vara ett sätt för oss att knyta an som jag var mer bekväm med, för jag kunde gömma mig bakom mitt reporterblock och min bandspelare och min lista med frågor. Men med tiden så insåg jag att det här inte bara var en personlig historia, den hade också en historisk innebörd och utvecklades till en bok som var väldigt mycket en meditation över identitet. Men jag brottades fortfarande, ända till slutet, med frågan: ”Ska jag publicera det här?” Jag menar, memoarer är knepiga. Det är illa nog när man som journalist skriver om människor som lever och när de sedan är släkt med dig... Det tog lång tid för mig att nå den punkt där jag tänkte: ”Okej, jag publicerar det här, det är inte bara för min egen privata anteckningsbok.”
Hur viktigt var det för dig att din pappa delade beslutet att publicera?
– Det var viktigt för mig. När jag till slut hade ett fungerande manuskript, det var lite mindre än ett år innan min pappa dog, så ringde jag till henne och erbjöd henne att läsa. Hon sade bara att ”Åh, det är fantastiskt att det kommer att publiceras” och hon berättade för alla hon kände om det. Ända till slutet, när hon låg på sjukhus, berättade hon för folk om det. Men hon ville inte läsa. Jag grubblade över det. En del i det kan vara att hon vid den tiden kämpade med en del hälsoproblem, men jag tror också att det handlade om att hon verkligen ville bli sedd, efter att ha varit undangömd under en hel livstid, och hon valde sin dotter som den som skulle se henne. Hon brukade skryta för folk om att ”Susan lägger inte fingrarna emellan, hon är en väldigt aggressiv reporter och en stor undersökande journalist”, brukade hon säga. Och jag tror att hon ville att jag skulle använda mina undersökningsverktyg på henne, vilket är oerhört modigt. Om någon skrev om mig och sa att de hade ett manuskript, skulle jag säga: ”Okej, jag ska läsa varenda ord och du får inte publicera det utan mina rättelser.”
Du säger att boken både handlar om din pappa och är skriven till din pappa.
– Jag tror att det från början handlade om, och i slutändan blev, en bok som även fungerar som ett slags bindväv i vår relation. Vi återuppbyggde en relation genom att jag intervjuade henne och mot slutet, som jag skriver i boken, när hon säger till mig att ”Du är lyssnaren, du är den som lyssnar på mig”, så var det liksom kärnan i denna nya relation vi hade. Min journalistik blev... Min identitet ”som journalist” blev del av vår förälder-barn-relation.
Vilken var din första reaktion när du fick mejlet från henne, om könskorrigeringen? Jag tänker på dina identiteter som dotter, som journalist, som…
– … feminist. Jag gick igenom dessa tre persona i en oändlighet och jag försökte komma på vilken koppling jag hade till min pappas historia. Jag minns den dagen tydligt. För det första så kom det som en blixt från klar himmel. Jag visste att min pappa var väldigt hemlig. Jag visste att min pappa bar många masker och det var något förvirrande kring min pappas identitet. Men jag kopplade aldrig att det handlade om kön, även om, när jag ser tillbaka, en hel del av det där hypermaskulina machobeteendet förmodligen ingick i försöket att dölja vad hon verkligen ville. Jag minns den där kvällen, min man och jag gick på en konsert, det var ett väldigt känslosamt stycke och jag bara satt där i mina tankar, med den här ursinniga musiken, och liksom sonderade det mentala landskapet i mitt barndomshem och tänkte: ”Vad missade jag, var fanns min pappa?” Halvvägs genom stycket började jag gråta och tänkte på hur... Här trodde jag att jag visste vem min pappa var och så visste jag ingenting. Och jag ska kalla mig journalist och så har det här har gått mig helt förbi. Mitt hjärta brast för min pappa som under alla år hade dolt den här grundläggande aspekten av sig själv för alla. Jag menar, det var en kombination av att känna sorg gentemot min pappa och att känna ett slags skam över att jag varit så omedveten, så beredd att liksom avfärda den här personen som ett slags patriark, att sätta en etikett på min pappa och lämna det så och sedan låta alla de här åren utan kontakt passera utan att undersöka det närmare.
I din bok beskriver du hur din pappa söker efter sin egen version av kvinnlighet, med stereotypa 50-talsklänningar och att hon kallar sig själv ett ”dumt fruntimmer”.
– Jag tror att min pappas önskan om att vara kvinna går långt tillbaka till hans väldigt tidiga barndom och det är något organiskt, men det betyder inte att... Det avgör inte vilket slags kvinnlighet en person väljer och jag tror att det beslutet bygger väldigt mycket på hur personen formas av den tid den lever i, den tid den växer upp i. Och min pappas väldigt konventionella och liksom pråliga femininitet var något som hon kokade ihop utifrån sina bästa romantiska komedier, sina tankar om kvinnlighet som hon valde ut från sin egen barndom, med en mamma som var ett slags diva som klädde upp sig, och förmodligen bara från sina egna fantasier om vad hon ville få ut av sin kvinnlighet. Jag tror också att eftersom min pappa hade varit så hypermaskulin så var hon nästan tvungen att vara extrem åt andra hållet för att liksom bryta sig ut ur det där skalet av hypermaskulinitet med en hyperfemininitet. Men det avtog med tiden. Ett antal transkvinnor har påpekat för mig att den där tiden precis före könskorrigeringsoperationen och något år därefter är en tid av nästan försenad ungdom. Det kanske också var en del i det, att min pappa liksom var... Efter att ha gömt sig i åratal var det som att ”Nu ska jag komma ut ur garderoben och jag ska göra det ordentligt”. Hon var 76 år när hon genomgick operationen, så väldigt snart därefter ställde hon tillbaka stilettklackarna i garderoben för de var bara så obekväma. Och mot slutet av sitt liv så klädde hon och jag oss ganska lika, i fleecetröjor och gympaskor och bekväma kläder. Hon lade undan en hel del av det där och blev mer särpräglad i den hon var.
Mörkrummet är verkligen en bok om identitet. Hur vi formar den, hur den kan vara både befriande och tvingande. Så en ”enkel” fråga till dig: Vad är identitet?
– Du vet, det beror på personen. Något som verkligen slagit mig, både när jag skrivit min pappas historia och efter att ha sett utbrotten av identitetspolitik runtom i världen de senaste åren, är att identitet verkligen har en dubbelnatur. Den kan utgöra en möjlighet att verkligen upptäcka vem man är. Vi ser det inom feminism, med hbtq-rättigheter, medborgerliga rättigheter. Samhället har placerat mig i en box och jag är så mycket mer än så och liksom spränga det. Men sedan finns också den där identiteten som egentligen är ett substitut för självmedvetenhet, som bara handlar om att hitta en annan att definiera sig själv emot, att hitta någon at skylla alla sina problem på. Den sortens identitetspolitik leder till valet av Donald Trump, till den populistiska främlingsfientlighetens uppgång i Europa, Islamiska staten, Brexit – och jag såg verkligen den när jag var i Ungern. Det var nästan som att jag bevittnade två identitetssökanden på två skärmar, den här personliga med min far och så Ungern, som försökte komma fram till vilket slags nation de skulle vara i och med övergången från kommunism till katolicism. Och Ungern har så klart en längre historia av att vara... Jag menar, Ungern har provat den ena identiteten efter den andra. En av de stora frågorna i Ungern som framförts under många år är frågan om vem som är ungrare, vad är en ungrare, och det som fyllt det tomrummet är ett slags uppdiktad identitet med så kallade folkritualer och sedvanor som faktiskt uppfanns i modern tid och som sedan efterdaterades och ledde till fascismens uppgång på 1930- och 1940-talen, och valet i Ungen 2010 ledde till ett slags nyfascistisk stat.
Förra veckan publicerade Dagens ETC ett reportage om alt-right-rörelsen. Richard Spencer är en profil inom den srtömningen, och han tackar progressiv identitetspolitik för att ha öppnat dörren för hans rasism, sprungen ur en föreställning om gemensam vit identitet.
– Jag tycker att det är för enkelt. För det första så fanns högervriden identitetspolitik redan vid tiden för Andra världskriget, så vi kan datera det så tidigt.
– Högern gillar i och för sig att skylla allt på feminismen. Men jag tror att det här är... Trump är en förvanskning av vad som skulle kunna vara ett ärligt sökande efter identitet. Det är en hatisk fantasi där vit identitet helt och hållet bygger på att vi inte är de här andra och att demonisera hela grupper människor, vilket inte är vad identitetspolitiken till vänster handlar om.
Beställ Mörkrummet av Susan Faludi till kampanjpris från ETC Libris. Pris: 183 kr inkl. frakt och klimatkompensation
Ofta när jag möter politiskt intresserade människor dyker din bok Backlash upp som referenspunkt, särskilt efter valet i USA och särkilt i och med att administrationen rullar ut det ena kvinnofientliga förslaget efter det andra. Den är väldigt relevant.
– Ja, tyvärr.
Hur skulle du beskriva den backlash mot feminism och jämställdhet som USA går igenom idag?
– I USA är det skrämmande likt det jag skrev om på 80-talet, kanske ännu värre på vissa sätt. För det första så är det mycket mer försåtligt. På 80-talet och kunde vi se fientligheten mot kvinnor väldigt tydligt. Jag tänker till exempel på när det i tidskriften Newsweek stod att ”kvinnor, om ni skaffar en collegeutbildning och ett yrke så kommer ni inte kunna gifta er”. Nu för tiden är det mycket mer dolt och vi ser att högern använder sig av feministisk retorik för att driva politik som är djupt kvinnofientlig. Antiabortrörelsen säger nu att de försöker rädda kvinnor från att bli offer, att det här är ett väldigt feministiskt projekt. På liknande sätt är konsumtionsvärlden full av ”använd botox, det är yttrandefrihet”. Så den är svårare att identifiera.
– Sedan valet har vi den också, jag menar politiskt, mitt framför ögonen. Jag menar, vi står inför möjlig lagstiftning om att inskränka aborträtten. Vi valde den här presidenten som inte tvekar det minsta inför att dela med sig av sin hatiska syn på kvinnor och sin avsky för kvinnors menstruation och han refererar till kvinnor som hundar och slampor och hans program är... Jag menar, något av det första han gjorde var att återinföra global gag rule mot abort och att beordra statliga departement att märka ut de pengar de spenderar på jämställdhet, uppenbarligen med avsikt att rensa bort de programmen. Och han jämställer lagstiftning för lika lön med socialism, vilket i Sverige kanske är smickrande, men som i USA anses vara ondskan förkroppsligad. Det bara fortsätter så, och de har dragit in finansieringen till Planned Parenthood, så det är en väldigt mörk tid. Något som är positivt är dock att vi har sett, till skillnad från under 80-talet, en omedelbar och arg och organiserad och ihållande reaktion från kvinnor som kämpar för sina rättigheter. Den började dag ett med Women’s March och den fortsätter. Det finns tusentals och åter tusentals kvinnogrupper på lokal nivå och uppåt som aktivt gör motstånd. Det är en viss tröst.
Även din bok Ställd, om manlighet i kris, är fortsatt aktuell.
– Under Backlash-tiden handlade det mer om att ”kvinnor har fått de här förmånerna” och det var mycket större fokus på feminismen som ett hot. Det är fortfarande en del i det, men jag tror att det i dag snarare handlar om det större hotet genom global och teknologisk förändring och om att liksom förlora sitt fotfäste, förlora sin status. Det är psykologiskt väldigt komplicerat för vi kan inte bara säga att de här är männen som förlorade sina jobb inom tillverkningsindustrin. När vi tittar på vilka som röstade på Trump så var det faktiskt inte den allra fattigaste gruppen som gjorde det. Människor som är riktigt fattiga röstade på Hillary Clinton – och det var klokt eftersom hennes politik faktiskt skulle ha förbättrat deras liv. Det här är män som är rädda för att förlora sin status, men de är faktiskt mer medelklass eller till och med övre medelklass. Så det handlar inte bara om ekonomi. Det handlar om ekonomisk oro och social oro och en rädsla för att det inte ska finnas något att klamra sig fast vid, att de ska svepas bort när den globala världen stormar in. En del i den fantasin eller rädslan är nu alla de horder från Arabvärlden och Latinamerika som strömmar in i landet och tar ifrån dem ”deras sätt att leva”. Men det här är en fantasi. På senare år har invandringen till USA faktiskt minskat. Så det här är mer deras tolkning och vad de känner, snarare än hur verkligheten ser ut.
Men vad är då lösningen? Hur bemöta en känsla?
– Jag önskar att jag hade den... Jag tror att den aktivism som vi ser i USA just nu mot Trumpismens krafter är en början. Den är väldigt mycket på gräsrotsnivå, den är väldigt praktisk och den är inte elitistisk. Det är inte bara kvinnor och det här är något som måste hanteras på gräsrotsnivå. Jag tror inte att det finns någon enkel lösning. Jag tror inte att den kommer att komma från Demokraternas ledarskapsråd. Jag tror att det här är en tid av stor omvandling. Jag tror inte att det finns en snabb lösning, det är mer så att alla liksom trevar efter ett svar. Vi måste också komma ihåg att Trump inte vann flest röster i landet. Så det här är inte 1939 i USA, även om det är väldigt skrämmande. Och det är inte bara... Gud vet vad som kommer att hända i det franska valet i vår och titta på Östeuropa. Jag tror att en stark feministisk rörelse är nyckeln till att rädda oss från de här mörka krafterna. Men det är klart att jag tycker det.
När man ser tillbaka på det här året med valkampanjen i USA som var så hätsk mot kvinnor. Du kallar det kulmen på ett könsdrama.
– Jag tror att det här har varit på gång länge. Jag menar, högerkanten inom det republikanska partiet har i årtionden formulerat problemet som att det handlar om att kvinnor tar makten från män, och samtidigt demoniserat minoriteter, invandrare och... På 90-talet när jag skrev på Ställd, var det så många av de ”arga vita män” som jag intervjuade som gormade och skrek om Hillary Clinton, om att hon var antikrist och att det var hon som styrde och ställde i Vita huset. Det här var när hon var första dam. Och något som är underliggande här, tror jag, är det faktum att vi, trots årtionden av arbete för jämställdhet, vilken vi fortfarande inte har uppnått i USA och på många andra ställen, inte har någon bild av hur en kvinna med makt ser ut, förutom som en häxa eller en kontrollerande mamma. Hillary Clinton blev bara en symbol för, ett slags förtätning av den fantasin, att en kvinna som är stark måste vara den här sortens kvävande... Du vet, ett slags skräckinjagande mammafigur. Och å andra sidan har vi Trump. De är båda som fantasier från 50-talet. Och så där i 50-talet så finns den här skräcken för den mäktiga mamman som förvekligar sin man och son. De dagar när jag känner mig hoppfull kan jag tänka: ”Det här är dödsryckningarna. Det har gått mer än 50 år, kan vi gå vidare till något annat?” Så när jag säger kulmen... Jag vet inte, det kan tyvärr komma fler kapitel.
Strax efter valet skrev du en artikel om att feminister misslyckats med att nå de kvinnor som röstade på Trump. Du signalerade att rörelsen blivit elitistisk. Är det så illa?
– Det är så klart mer komplicerat än så. Det finns många kvinnorörelser och några av de mest framgångsrika är faktiskt kvinnliga fackföreningsrörelser, som National Domestic Workers Alliance. Det är inte så att den här sortens arbete inte pågår. Men det som lyfts fram i media och i populärkulturen är den här sortens... kommersiella, encprocentifieringen av feminism. Det är bra att få in kvinnor i styrelserummen, det är självklart viktigt att kvinnor tar plats på högre positioner inom bolags-Amerika, precis som överallt annars, men det var sådan enorm fokus på det. Och i kombination med en långtgående attack på feminismen, att den alltid handlat om privilegierade kvinnor… Jag tror att en del av problemet är att vi, media, ägnar så mycket tid åt att prata om arga vita män. Något som vi inte har granskat är fenomenet arga vita kvinnor och var de kommer från och hur de omstyrdes, av högern, till att stödja en kandidat som är ytterst fientlig mot kvinnors rättigheter. Och det som är intressant när man ser tillbaka på opinionsmätningarna från året inför valet är att kvinnor angav att de var arga i högre grad än män. Vad deras ilska handlade om undersöktes inte ordentligt.
– I undersökningar med ”arbetarklasskvinnor”, vilka bara definieras som kvinnor utan collegeutbildning, så är deras främsta sakfråga lika lön. Då tänker man: ”Om det är din främsta sakfråga, varför röstade du då inte på Hillary Clinton som var väldigt tydlig med att hon stödjer lagstiftning för lika lön?” Jag tror att det finns en väldigt komplicerad dynamik som jag bara kan spekulera kring. Och det finns många frågor. De här kvinnorna som röstade på Trump, ser de Clinton som en elitist som de inte kan identifiera sig med? Ser det det som att hon tar jobben från ”deras män”? Beror det på att de kämpar ekonomiskt och fantiserar, ganska förståeligt, om att de bara vill att män ska ta hand om dem, ser de Trump som ett slags sugar daddy? Är Clinton en symbol som får dem att känna skam för att hon lyckades arbeta sig upp från lägre medelklass till att bli framgångsrik och att de inte lyckats med det? Känner de sig bara väldigt obekväma med ambitiösa framgångsrika kvinnor? Det här är, tycker jag, är viktiga frågor att undersöka.
Är de rörelser som växer fram just nu mer inkluderande?
– De försöker och jag tror att de är mycket mer medvetna om att de där klyftorna kring klass och etnicitet är feminismens akilleshäl. Men jag kan inte förutspå framtiden. Det beror på hur öppna alla är. Jag tror att krisen är så uppenbar och så överhängande att jag hoppas att kvinnor som är engagerade i feministiska kampanjer inser att det här inte är rätt tid att bråka om skillnader, att vi behöver en enad front.
Din egen roll, då? Redan när du gav ut Backlash och Ställd ville många göra dig till sin talesperson. Nu framstår de böckerna nästan som kristallkula. Amerikanska – och svenska – medier vill väldigt gärna veta hur du ser på utvecklingen.
– Jag kan tala för mig själv och för vad jag ser händer, men... Jag har alltid haft ett slags besynnerlig, oberoende syn på saker och ting. Jag utför min aktivism genom att skriva. Jag tror att människor är politiskt engagerade på många olika sätt. Alla behöver inte engagera sig i valkampanjerna, även om jag tror att det är viktigt att ringa till sina politiska representanter och organisera sig och allt det där. Men jag deltar fortfarande huvudsakligen genom att skriva.
Du hade en debattartikel i New York Times förra året om hur ”kommersialismen” splittrat den feministiska rörelsen, inte minst mellan generationer. Kan du utveckla vad du menar?
– Det är roligt, allt det där känns så ”före Trump” nu. Allt har kommit att handla mycket mer om politik på ett rättframt sätt. Men före valet, och under många år innan, så fanns en strömning, mer än en strömning... Så mycket feministisk energi gick åt till att prata om populärkultur och konsumtionsfrågor och huruvida man var en feminist eller inte om man hade på sig en stringtrosa eller en push-up behå, och till att bråka om huruvida Beyonce är en feminist eller inte, eller Taylor Swift. Och jag tror att det hade mycket att göra med unga feminister, sociala medier och att det är enklare att... Det har också att göra med bristen på traditionell journalistik och tyckandets uppgång och bloggosfären och att det bara är enklare att skriva om popkultur. Vem som helst kan göra det. ”Jag kan se ett tv-program och skriva om det”, istället för att granska ojämställdhetens ekonomiska och sociala rötter. Konsumentmarknaden har länge plockat upp, eller snarare kidnappat, feministiska idéer för att sälja produkter till unga kvinnor genom att säga att du kan bli frigjord, du kan frigöra dig själv genom att revoltera mot kvinnorna i den äldre generationen. Revoltera mot den här symboliska modern, genom att röka, dricka, köra bil, klä dig provokativt. Det det blev ett slags fejkfrigörelse, vilken var betydligt lättare att uppnå för man behövde bara gå till affären. Det skapade ett återkommande problem inom feminismen, det att vi nu ser kvinnors revolt som att den handlar om att förkasta vad våra mödrar gjorde och det bara upprepas. Den andra vågen var väldigt mycket mot mamman och det upprepas i allt kortare cykler, så den tredje vågen motsatte sig den andra vågen och sedan kom nästan genast en fjärde våg. Det rådande nödläget kanske kommer att återföra den feministiska diskussionens fokus till väldigt praktiska och direkta ekonomiska och politiska frågor. När vi kämpar för vår rätt till något så grundläggande som reproduktiv frihet så finns det inte så mycket tid till att diskutera huruvida Taylor Swift verkligen är feminist. Så tacka Trump för det.
