För oss som växt upp utan vare sig kulturellt, socialt eller ekonomiskt kapital, som växte upp i höghus eller likformade radhus där avsaknaden av bokhyllor och glajdiga kontaktnät var ett kännetecken (liksom den frekventa förekomsten av porslinskatter) uppstod istället andra referenser.
På 80-talet, när jag var barn och tonåring, var min högst ovetenskapliga iakttagelse att om det överhuvudtaget fanns några böcker i dessa hem så hade Stephen King skrivit en av dem. Ofta placerad bredvid Virginia Andrews ”Blomblad för vinden” och Jean M Auels ”Grottbjörnens folk”. Alltså var det de böckerna många av oss läste.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För ett elvaårigt flickebarn från Örebro hade Stephen King allt en kunde drömma om: monster, blod, skräck. Det var ren kärlek, och ”Eldfödd” kom att bli en av mina första stora läsupplevelser. En sådan då rum och tid försvinner och du inte kan slita dig från boken om så världen runt omkring höll på att gå under.
Barn är receptiva och förstår så otroligt mycket mer än vuxna inser. Jag förstod tidigt att Kings böcker inte gav några poäng hos mina lärare – de fanns inte ens på biblioteket i Örebro eftersom de enligt bibliotekarien ”inte var tillräckligt bra för att köpa in” (skammen!). Gränsen mellan fin- och populärkultur var betydligt hårdare då än nu. Ändå fortsatte jag läsa och älska hans böcker, om än i tysthet för mig själv.
Att känna en stor kärlek till något som resten av världen, den del som räknades, ansåg vara skräp, bekräftade och befäste den maktordning jag börjat ana. Att ha Stephen King som sitt största kulturella kapital var inte direkt något att skryta med. Men sedan hände det otroliga.
Jag växte upp, utbildade mig och lämnade radhus och porslinskatter och ”Blomblad för vinden”, och plötsligt en dag så påstod varenda hipstermänska i Stockholm att de minsann alltid älskat Stephen King.
Till och med gamla vänner från min hemstad som jag tydligt minns förklarade för mig hur dåligt Kingen skrev när vi var tonåringar påstod nu att Kingen alltid varit King.
Som barn kunde jag aldrig försvara min kärlek till Kingen. Den var bara stark och oändlig. Som vuxen med antal universitetspoäng i bagaget och långt från barndomens utsatthet kan jag orera hur länge som helst om varför Kingen är en av mina favoriter. Hans tydliga samhällspatos, hur han alltid tar parti för den lilla människan, ofta kvinnor och barn.
Att hans karaktärer så gott som uteslutande är vanlig, hårt arbetande medel- eller arbetarklass. Hans skildring av mäns våld, som vittnar om stort engagemang och kunskap – monstret i hans böcker är lika ofta en familjefar eller närstående man som på olika sätt förtrycker sin familj. Porträtten av tyranniska, våldsamma män är så frekventa att han förmodligen hade anklagats för att vara manshatare om han varit kvinnlig författare.
Nu för tiden har även andra av mina författarfavoriter kommit ut som Stephen King-fantaster. Joyce Carol Oates har skrivit långa essäer om honom, PO Enquist tyckte att King borde få Nobelpriset och John Ajvide Lindqvist har många gånger pratat om King som inspiration till sitt eget författarskap.
Att Kingen skulle vara en hård kritiker mot Trump kom inte som en överraskning för den som kan sin King. Han förutspådde Trump redan i sin bok ”Död zon” från 1979, som handlar om en man som vaknar upp efter att ha legat i koma och plötsligt kan se in i framtiden genom att ta andra i handen. När han råkar träffa en politiker ser han att denne kommer bli president och starta ett tredje världskrig och bestämmer sig därför för att mörda mannen. Ända sedan Trump ställde upp som presidentkandidat har King twittrat argt och föraktfullt om honom.
”My newest horror story: Once upon a time there was a man named Donald Trump, and he ran for president. Some people wanted him to win.” Så twittrade han 2016.
”Breaking News: Reliable sources reveal that Donald Trump is actually Cthulu. The absurd hairdo isn’t absurd at all. It hides the tentacles.”
Kanske var det efter ett antal Twitter-inlägg av den här karaktären som den överkänslige Trump fick nog och blockade King. Varpå Kingen genast svarade: ”Donald Trump blocked me on Twitter. I am hereby blocking him from seeing IT or MR. MERCEDES. No clowns for you, Donald. Go float yourself.”
I januari i år deltog Kingen i Womens March i Florida och pratade med patos och glöd om kvinnors rättigheter, jämförde Trump med clownen Pennywise (monstret i hans bok ”Det”) samt vikten av att skydda Planned Parenthood. Såklart! Även om Kings berättelser är fyllda av monster finns där alltid ett solidariskt och feministiskt patos.
I dag fyller Kingen 70 och jag säger tack för alla fantastiska läsupplevelser du gett mig genom åren. Tack för din berättarglädje som också väckte min.
LISTA: Svelands 5 King-favoriter
1. Eldfödd
Originaltitel: Firestarter
År: 1980
Handling: Ett experiment som ger deltagarna övernaturliga gåvor, ett spädbarn som med psykiska krafter kan sätta eld på saker, en familjs kamp mot myndigheter som vill använda deras krafter.
2. Dolores Claiborne
Originaltitel: Dolores Claiborne
År: 1993
Handling: Vera Donovan har dött under mystiska omständigheter. När hennes vårdare Dolores möter rättvisan gör hon det med en livshistoria, en bekännelse och ett försvar.
3. Varsel
Originaltitel: The shining
År: 1977
Handling: Ett öde hotell och en alkoholiserad författare med familj. What could possibly go wrong?
4. Den gröna milen
Originaltitel: The green mile
År: 1996
Handling: Oavsett om han är en ondskefull mördare eller är oskyldigt dömd har John Coffey märkliga krafter som kan erbjuda andra räddning.Följetong i sex delar.
5. Liseys berättelse
Originaltitel: Lisey’s story
År: 2006
Handling: Hon förlorade sin make, den älskade författaren. I sorgearbetet hittar hon den värld där hans böcker kom till och möter hans demoner.
