– Man får ju inte dö utan att ha sett på wrestling.
Inger Edvardsson, 73 år, står några meter från ringen och tittar sig nyfiket omkring. Hon befinner sig i Slaktkyrkan i Slakthusområdet, strax nedanför Globen arena i Stockholm, och här ska hon för första gången se vuxna män och kvinnor drämma in underarmar i varandras hakor, frontalkrocka i racerfart, hoppa på bröstkorgar, måtta sparkar mot nackar, kapa smalben med trasiga fällstolar och göra varandra illa på 100 andra olika sätt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är snart dags för Sthlm Wrestlings första gala för året. ”The greatest show in town”, som varudeklarationen lyder. Kön i februarikylan utanför är säkert 50 meter lång. Lokalen är sent omsider färdigriggad. Arrangören Christoffer Sahlgren har stressat klart. Det dryga dussinet wrestlare som sedan 15-tiden förberett dagens show har gått en trappa ned. De värmer upp. Står i klungor. Klär om. Stretchar. Sminkar sig. Flamsar.
Offentlig hemlighet
Vem som umgås med vem är hemligt, åtminstone för yttervärlden. ”Kayfabe” måste upprätthållas, wrestlingens egen mask inför de oinvigda. När det är dags för föreställning förväntas alla gå in i sina roller. Att en ”babyface”, eller bara ”face” – de goda – skulle fraternisera med en ”heel” – de onda – är otänkbart.
Dramat förlängs helt enkelt. Publiken måste få valuta för pengarna och en anledning att komma tillbaka. Sparkar, slag och akrobatik har begränsad livslängd i minnet. Så publiken serveras en klassisk såpa. Bihistorier. Stereotypa karaktärer. Personliga vendettor. Kupper. Oheliga allianser. I och utanför ringen.
Det är också i teatervärlden wrestling har sitt ursprung, i de ambulerande cirkusar som turnerade på den amerikanska landsbygden på 1800-talet. Med attraktioner som skäggiga damer, kontorsionister, siamesiska tvillingar – och brottningsmatcher mellan utspökade kombattanter.
Genren har sedan spritt sig till Mexiko, Japan, Brasilien och stora delar av Europa. Alltid med lokala variationer i anslag och med varierande grad av historieberättande och våldsamhet. Här i Sverige ligger fokus på berättande, för att nå ut till grupper som annars skulle fnysa åt företeelsen.
Instinkter kvar
En del av det teatraliska hade svenska stjärnan Beast, eller Daniel Atterhagen, problem med i början. Inte hela konceptet, men de mer utmanande delarna av kayfabe. Där tävlingsinstinkten ville annorlunda. Först efter ett år lyckades han acceptera manus fullt ut och inse att han gör det här för publikens skull.
– Men det är det roligaste och mest utmanande jag gjort. Svårare och mer krävande än MMA, som jag också hållit på med, säger han några timmar före avspark och berättar om de skador han ådragit sig – axeln ur led två gånger, tre utslagna tänder, allmänt slitage på kroppen.
I slutänden är historieberättarnas makt begränsad. Inte för att någon vill skada någon annan, men det är trots allt några dryga 100 kilo muskler, fett och ben som dundrar in i varandra. Millimeterprecision är ett måste.
Fastnade direkt
En timme kvar. Slaktkyrkan fylls. Par håller hand. AC/DC riffar ut ur högtalarna. Grabbsällskap parkerar sig vid en pelare. Ben trampar rastlöst. Tjejgäng samlas vid baren. En bartender släpar backar. Ana Rodriguez i merchandise-ståndet kollar att allt är uppackat. Hon minns inte hur många galor hon sett, men i dag är hon med i crewet, så det blir till att jobba. Sedan fyra månader tränar hon också för att någon dag själv kliva upp i ringen.
– Det ser ju så roligt ut. Men jag vet inte när jag själv får gå upp. De får bestämma när jag är redo, säger hon.
Publiken växer. Rockers köar till toaletten. Ordningsvakter räknar insläppta. En grupp från spelföretaget Mojang intar sina reserverade platser. Kvinnor skålar. Inger, hon som inte vill dö utan att ha sett wrestling, är försvunnen i massan. Herrar hänger av sig mörkblå yllerockar. På scenen letar discjockeyn nya riff. Skägg vaggar rytmiskt upp och ned. Ett brak hörs från köket. Mössorna sitter där modet föreskriver. En pojke, kanske fem år gammal, håller i pappas hand, rycker hit och dit.
”Skabrös varieté”
Längst fram sitter Helena Brors och Daniel Borinder, 33 och 30 år gamla. Till skillnad från Inger Edvardsson vet de vad som väntar. Det är deras 32:a respektive 31:a gala i rad. Daniel har en svartvit wrestlingmask på sig. Helena tittar koncentrerat mot ringen men levererar ändå ett blixtsnabbt svar på frågan varför de är där.
– Det är en så fantastiskt medryckande commedia dell’arte. Samtliga närvarande förhäxas och rycks med. Ibland när jag har filmat med telefonen och tittar på det efteråt reagerar jag på hur aggressiva mina skrik låter: ”Var jag så arg?” Det är katarsiskt.
Nämnda italienska teaterform är en inte helt oväsentlig del av wrestlingtraditionen. Driften med olika yrkesgrupper, de parodiska inslagen, spexandet – allt finns där.
– Svensk wrestling, och indiewrestling över huvud taget, är en skabrös varieté som driver gyckel med köns- och klassideal genom parodiska överdrifter, förklarar hon. Heels är oftast överklass, kvinnohatare och homofober. De få kvinnor som är wrestlers är alltid faces och publikfavoriter, säger Helena Brors.
En mindre analytisk ådra kommer fram när hon berättar om förväntningarna på kvällen.
– Det jag alltid förväntar mig. Blod, svett och tårar.
Få kvinnor
I källaren gör sig Helena Sixt, kvällens enda amason, under artistnamnet Sixt, redo. Liksom Beast är hon kampsportare och har hållit på med krav maga, ett israeliskt närstridssystem, styrketräning och crossfit. Hon fastnade för wrestling för tre år sedan.
– Wrestling är helt oöverträffat som underhållningssport. Och det svåraste man kan hålla på med. Man säljer ju känslor. Det är supersvårt att hitta rätt tempo och rätt energi genom en hel match, säger hon.
Och precis som Beast har Sixts kropp tagit stryk. Överansträngning, inflammation i axeln, alltid ont i nacken.
– Jag försöker ju köra smart och inte hoppa från balkongen och såna risky grejer, jag vill ju hålla på med det här länge.
Omkring halv åtta tystnar musiken. Publiksorlet tonar ut. Richard Strauss gör entré i 110 decibel. Eller rättare sagt hans opus 30, Also Spracht Zarathustra, Stanley Kubricks val av tonsättning när förciviliserad tid klipps till framtid i rymdeposet 2001. Här går resan motsatt väg i utvecklingen.
Showen sparkar igång. In i ringen kliver Leeloo och Valentine. Trots ett imponerande skägg ser den förste inte mycket ut för världen. Valentine däremot är en finländsk bjässe som genast börjar smäda publiken, kallar dem ”kuksugare”, låtsasmasturberar och stänker osynlig sädesvätska över raderna närmast ringkanten, vrålar att han är här för att krossa Beast och ta mästarbältet i tungvikt från honom och från de fjolliga svenskarna.
Urgammal dramturgi
Publiken är med på noterna. Åtminstone låter det som att majoriteten av de 500 som letat sig hit är det. Buar. Skriker. Hånar de två heels som tillfälligt dominerar ringen. Kvinnorna gör det. Mojanggänget gör det. Herrarna som hängde av sig yllerockar gör det. Skäggen och mössorna gör det. Möjligen inte Inger som inte vill dö utan att ha sett wrestling. Men definitivt Daniel Borinder och Helena Brors.
Valentine kliver av. In kommer Yuri. Och kampen kan börja. Armar, ben, kroppar flyger. Leeloo kastas ut ur ringen, smäller mot stengolvet, kvider av smärta. Det grekiska dramat rullas ut enligt konstens alla regler. Någon får hybris. Tror sig ha situationen under kontroll. Övertag byts plötsligt mot underläge. Peripetin, vändningen, kommer. David visar sig starkare än Goliat. Kanske. Det får inte bli för uppenbart, publiken måste få tvivla på utgången. Men till slut blir någons öde alltid beseglat.
Nya par i ringen. Sixt möter den ”personlige torteraren” PT. Hon face, han heel. Mönstret från föregående drabbning upprepas. Ett tag ser det ut som att Sixt skadat sig. Hon tar sig för nacken. Grinar illa. Är det på riktigt? Om inte borde hon söka till scenskolan.
Publiken gör sitt jobb. Skriker, gastar, tjoar. Utan dem ingen föreställning.
”DU ÄR FAN SÄMRE ÄN BAJEN!” ”TJOCKIS!”
PT trycker ned Sixt mot repen, slickar sin handflata, smiskar henne. Publiken hittar en aktualitetsvinkel.
”METOO! METOO! METOO!”
Och till slut vinner rättvisan.
Domarna deltar
Dags för nästa match. Marcus of Man kliver upp först, men mot vem? Wonderboy? Döden? Danny Sharp? JO Hansen? Levi Petrus? Kanske alla på en gång?
Fördelen med en massbatalj är att domarna får chansen att visa att de är sportvärldens mest lättdistraherade när en missnöjd wrestlare som börjar diskutera domslut avleder deras uppmärksamhet. Det är då det förbjudna åker fram. Gummihandskarna. Fällstolarna. Golfklubborna. Vad som helst som utökar wrestlarens slagkraft.
Bakom kulisserna pustar Sixt ut efter sin match. Nackskadan tycks läkt.
– Jag är väl inte helt nöjd. Tajmingen satt inte helt. Men det är väl okej. Jag är perfektionist.
Uppe i kyrkan vankas det titelmatch. Valentine mot Beast. Tror publiken. Manusförfattarna har ett äss i rockärmen. Beast är inte längre Beast. Han är Butcher, om möjligt ännu mer skräckinjagande. Borta är Daniel Atterhagens vänliga ögon och mjuka röst. I stället vita linser, olycksbådande sminkning, tungan doppad i blod, svarta kedjor över axlarna. Medan Valentine ser ut att behöva byta underkläder.
Publiken krokas
Hur det går spelar ingen roll. Inte heller att publiken efter titelmatchen bjuds på en sista överraskning, när Ken Malmsteen oväntat dyker upp, sparkar presentatören medvetslös och, flankerad av tre kumpaner, alla heels, deklarerar att ”den här scenen tillhör från och med nu PARTIET!” En avslutande cliffhanger. Ridå.
Det viktiga är att när kvällen är över har publiken fått sin rening, sin katarsis. Faces har vunnit och faces har förlorat. Som livet. Förfest är redo att bli fest. Majoriteten av de 500 besökarna vandrar mot garderoben med ett leende.
Helena Brors syns inte till, men Daniel Borinder är nöjd.
– Kvällen innehöll flera oväntade vändningar och jag gillade den nya ringpresentatören. Enda anmärkningen i kanten var kanske att det var ont om talkörer under kvällen, säger han.
Även Inger, nu av allt att döma redo för sista smörjelsen, gör sig redo att lämna.
– Jag kan ju säga såhär att jag kanske inte behöver göra det igen, säger hon. Men hon säger det med ett leende.
