Kanske kan man kalla ”Grim” för en spänningsroman som tangerar skräckgenren. Eller helt enkelt en berättelse om vad det innebär att vara hemsökt. För det är just vad den artonårige huvudpersonen Kasper Hansson Nordin är. I bokstavlig bemärkelse när intrigmaskineriet drar i gång på allvar – men i en mer avgörande bemärkelse av ordet har han hemsökts av det förflutna hela sitt liv. Kasper är trots allt son till Håkan ”Maimer” Nordin, gitarrist i legendariska death metal-bandet ”Dark Cruelty”. Mytstatusen beror delvis på att de under åttiotalet hörde till genrens pionjärer, men också på den händelse som ledde till bandets upplösning.
Kort efter att bandet släppt sin första EP hittas nämligen sångaren Kasper ”Grim” Johansson döende i en sidogång till Stockholms tunnelbanesystem. En förundersökning om mord inleds men läggs ned. En bisarr olycka? En magisk ritual som gått fel? Ett ritualmord utfört av ett urspårat band som dyrkar mörkret och ondskan på riktigt? Spekulationerna har aldrig upphört.
Kasper är inte bara döpt efter sin pappas barndomsvän utan också född just på det datum då Grim dog. Och likt sin namne kämpar han med en depression. Vid romanens början har Kasper efter en tuff tid fått jobb på Gröna Lunds spökhus ”House of Demons”, till synes en välkommen vändpunkt. Men så börjar han plågas av oroande och märkligt detaljerade drömmar om Grim. Och när ”Dark Cruelty” tillkännager att de ska återförenas efter trettio år börjar allt märkligare saker att hända. Alltså bestämmer sig Kasper för att försöka ta reda på vad som egentligen skedde där nere i underjorden. Mysteriet utforskas från två tidsplan, det nutida och ett åttiotal då en ung musikscen ännu håller på att ta form och där det valpiga samexisterar med en verklig och högst farlig gränslöshet.
Är det spännande? En smula skrämmande? Absolut, detta är en roman med tydliga bladvändarkvaliteter och periodvis mycket suggestiv. Men när jag beskriver ”Grim” som en berättelse om vad det innebär att vara hemsökt är det för att jag läser den som något annat och mer än ren spänning. Snarare får romanen mig att tänka på en handfull verk, ganska få och utspridda i tid och rum men med en mycket distinkt karaktär. Jag tänker på böcker som Vernon Lees ”Hauntings” (1890), Taichi Yamadas ”Främlingar” (1987) eller Caitlín R. Kiernans ”The Drowning Girl” (2012). Alla använder de sig av spökhistoriens formspråk men snarare i syftet att gestalta förlust, melankoli och psykiska gränstillstånd än att göra läsaren rädd för att släcka lampan. Kanske är vålnaderna i de här texterna verkliga – men det som verkligen spelar roll är ändå att de ger resonans mot en existentiell klangbotten.
När Kaspers vän Iris funderar på om det är så att det är människors hemligheter som föder fram spöken (”I skammens och tystnadens mylla slår de rot och börjar sina hemsökelser”) föreställer jag mig att hon ringar in ett centralt ärende i berättelsen. Även om det är varsel som driver romanen framåt rent intrigmässigt så är det snarare skildringen av kampen mot det helvete som depressionen utgör, både för den som bär på den och de bredvid, som är berättelsens hjärta. I synnerhet skildringen av det lätt sluttande plan i verklighetsuppfattningen som psykisk ohälsa kan innebära är väl skildrat. Här får man komma ihåg att ”Grim” primärt är avsedd som en ungdomsroman, vilket ställer författaren inför uppgiften att ta läsaren på allvar utan att mynna ut i tröstlöshet. Bergmark Elfgren klarar balansen väl: mörkret får vara just mörker utan bortförklaringar. Men berättelsen låter inte läsaren glömma att det finns sanna vänner också. Och så böcker som ”Grim” som kommer dröja sig kvar långt efter avslutad läsning.
