Nu är Linnea Axelsson tillbaka i romanformatet, även om poesins språk präglar också ”Maginificat”. Det är en både drömsk och konkret roman om att slå rötter i tunn mark och förstå hur en ska hantera gengångarna ur det förflutna. Både på ett personligt plan, för den unga kvinna som är berättelsens jag och som bosatt sig i Paris, lever med man och barn, men med en osäkerhet inför både språk och kultur som placerar henne löst hängande ovanför samhällskroppen. Och för den grupp hon lämnat bakom sig, hennes ”stam” som hon kallar dem. Den samiska berättelsen om sammanbiten kamp för sin historia, sin identitet och sin plats på jorden, finns med också här, men som en klangbotten för en människa strävan mot ett helare liv.
Jaget är ute och super med sin bästa vän när berättelsen inleds. De dricker sig fulla mot den punkt när vännen vågar ställa frågan som hela kvällen varit en uppladdning inför: vill du bära och föda vårt barn? Bli surrogatmamma åt oss?
Vännen fick ett sent missfall, samtidigt som jaget var gravid med sin dotter som föddes fullgången och frisk. En diffus känsla av skuld finns med sedan den där erfarenheten, som skulle varit gemensam men istället blev splittrande. Dessutom behöver jaget pengar. Hennes liv präglas av brist, hon arbetar som städerska, hennes man på olika tillfälliga påhugg, de är långt från den sortens babblande medelklass som brukar befolka romanernas Paris.
Pengar är en faktor, och så vänskapen då, hur mycket hon vill se sin vän bli lycklig.
Och så finns också Pojken. Hennes första kille och stora kärlek som dog väldig ung i en bilolycka. Han dyker upp i fysisk gestalt i det hotellrum där hon övernattat efter suparkvällen. Tyst men där, en äkta gengångare, lika ung som när han dog. Han följer henne genom staden när hon långsamt tråcklar sig tillbaka hem till sin man och sitt barn.
Rörelsen genom staden är den enda som sker i nutidsplanet. Pojken tiger men fungerar som en en bro till det förflutna. Han väcker minnena och känslorna från förr. Jagets relation till mamman, barsk och egensinnig med massor av morgonkärlek till sin dotter. Till älven där hemma och bergen och minnena från ett landskap som inte längre finns men ändå omtalas så som det såg ut förr. Ursprunget, det samiska arvet, som inte går att smita undan, det är väl främst det som spökar i den späda pojkkroppen.
Trådarna löper från då fram till äktenskapet med en fransman nu, hur de trots allt gått att sammanfoga, en bukett dikesblommor från hembyn som fick bli en bröllopsbukett.
Osorterade minnesbilder flyter fram ur denna vandring, skärvor som läggs till skärvor och aldrig riktigt blir en komplett bild, men mer hel.
Det finns en skimrande och flyktig kvalitet i Linnea Axelssons språk, samtidigt som hon förankrar det poetiska i vardagens konkreta detaljer och visar sprickor mot det större mörka, allt det hennes ”stam” utsatts för.
”Magnificat” flyter fram, som människorna ur en metrostation, berättar sparsmakat men med en elegant intensitet om hur sammanflätade enskilda människor är med den större berättelsen. Om moderskapet och moderskropparna, titeln hänvisar till biblens myt om hur Jesus och Johannes rörde vid varandra redan i moderliven, som jagets dotter och vännens aldrig födda. Det är inte en lika andlöst storslagen upplevelse som ”Aednan”, men även i en trång liten Parislägenhet pågår människans skrivande av sin egen historia.
