Spår av det samiska spökar i Paris

Med ett mäktigt diktepos som sin samiska släkt slog Linnea Axelsson igenom ordentligt för några år sedan. Livet på vidderna, tvångsförflyttningar, nomadskolor och skam över sitt ursprung. Älvarna som dämdes upp och blev energi åt den framväxande moderniteten och utplånade fisket längs dess stränder. De nya generationernas återerövrande av det samiska, ur det hukande livet i de små industristäder där familjerna hamnat. Allt rymdes i ”Aednan” som fick August­priset och blev en för lyrikens del oväntad försäljningssuccé.

Nu är Linnea Axelsson tillbaka i romanformatet, även om poesins språk präglar också ”Maginificat”. Det är en både drömsk och konkret roman om att slå rötter i tunn mark och förstå hur en ska hantera gengångarna ur det förflutna. Både på ett personligt plan, för den unga kvinna som är berättelsens jag och som bosatt sig i Paris, lever med man och barn, men med en osäkerhet inför både språk och kultur som placerar henne löst hängande ovanför samhällskroppen. Och för den grupp hon lämnat bakom sig, hennes ”stam” som hon kallar dem. Den samiska berättelsen om sammanbiten kamp för sin historia, sin identitet och sin plats på jorden, finns med också här, men som en klangbotten för en människa strävan mot ett helare liv.