Essä.

2019-03-03 17:30
”Det är som man väntat ut tillfället då ett helt folk är så trötta på politik att de bänkar sig framför melodifestivalen och faktiskt litar på att någon annan tar det ansvar man givit dem förtroendet att förvalta”, skriver Stina Oscarson. Bilder: Christine Olsson/TT/pixabay
”Det är som man väntat ut tillfället då ett helt folk är så trötta på politik att de bänkar sig framför melodifestivalen och faktiskt litar på att någon annan tar det ansvar man givit dem förtroendet att förvalta”, skriver Stina Oscarson.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Smaka på ordet – kärnvapenparaply

Regeringens utredare avråder Sverige att ratificera FN-avtalet om kärnvapenförbud. Stina Oscarson har läst utredningen och frågar sig hur långt människans ansvar sträcker sig.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Just som det står klart att Sverige kommer få en regering och allt omkring oss liksom signalerar att nu kan vi som medborgare slå oss till ro. Ordningen är återställd. Nu finns det någon som tar ansvar för Sverige. Då kommer Lars-Erik Lundins utredning om huruvida Sverige ska skriva under ett förbud mot kärnvapen. Det är som man väntat ut tillfället då ett helt folk är så trötta på politik att de bänkar sig framför melodifestivalen och faktiskt litar på att någon annan tar det ansvar man givit dem förtroendet att förvalta.

Hur gärna hade jag inte gjort det samma. Men istället tar jag sats och laddar ner UD 2019/01095/RS. 234 tättskrivna sidor. Inte för att jag anser att den är värd det. Men demokratin och min värdighet som medborgare kräver det.

Jag måste läsa trots att jag vet att det i sak redan är kört. En majoritet i riksdagen är lättad av resultatet och kommer rösta för utredarens linje. Men jag måste läsa och skriva ett remissvar. Om inte annat som ett vittnesmål från vår tid. Att det fanns de som tyckte annorlunda.

Men också för att varje ickevålds-kamp består av en rad delmoment som tillsammans till slut kan blida det tryck som gör att värderingar ändras. Saker förändras.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Greta Thunberg hade inte fått ett sådant genomslag med sin skolstrejk utan decenniers kamp i motvind av miljörörelsen.

Jag gör det för att kunna se mig själv i spegeln.

För att fortsätta vara människa.

Och för att det bland de utsedda remissinstanserna saknas en.

Den tomma stolen.

Framtiden. Filosofins fråga som också borde vara politisk. Hur långt sträcker sig människas ansvar?

Vi backar bandet lite. Nobels fredspris går 2017 till ICAN. Den internationella kampanj för att förbjuda kärnvapen som ledde fram till att 122 stater den 7/7 2017 i FN röstade för att konventionen skulle antas. Så även Sverige som varit aktiva i arbetet. Men därefter började problemen. Den dubbelmoral, sprungen ur den målkonflikt som länge präglat svensk säkerhets och försvarspolitik, framträder nu i all sin klarhet. Att skriva under detta förbud går helt enkelt inte hop med det allt mer intensiva samarbetet vi har med Nato. Och framförallt skulle det omöjliggöra ett framtida svenskt medlemskap. Detta borde egentligen inte vara ett problem för sossarna eftersom man mot det svenska folket som en nickedocka upprepar att ”Den militära alliansfriheten ligger fast.” Men spelet mot militäralliansen är som bekant ett annat. Och för att Socialdemokraterna ska slippa ta i frågan under valrörelsen tillsätter man då en utredning. Som inte behöver vara klar förrän efter valet. (Det första datumet sattes till 31/10 men när kaoset i regeringsbildningen var ett faktum förlängdes tiden till 21/1.) Och som oftast idag är det en enmansutredning.

I ett öppet brev till Hertha 1958 skriver Sara Lidman just i kärnvapenfrågan ”Vi har inte rätt att lägga ett så tungt ansvar på en ensam man. Vi har inte rätt att låta några ensamma män bestämma om den här saken.” Nej vi hade det inte då och vi har det inte nu. Men av det klassiska svenska utredningsväsendet som en gång åtnjöt ett högt anseende återstår blott en spillra. Ack om Lars-Erik Lundin ändå vågat göra uppror. I vissa fall räcker det inte att göra sitt jobb perfekt.

För det måste man ge honom. Han är en mästare i att bygga korthus utifrån uppställda premisser och skapa en logik som leder exakt till de önskade slutsatserna. Och tesen bekräftas återigen att logik inte har något med etik eller moral att göra.

Sara Lidman var inte den klassiska feministen. Hon skriver i samma text att hon ”tidigare stått rätt likgiltig för det man kallar kvinnosaken.” Men att just frågan om kärnvapen tvingade henne till det perspektivet. Och det kanske krävs. Fast frågan om kärnvapen och makt handlar egentligen främst om demokrati. För när det kommer till kärnvapen accepteras helt plötsligt att alla demokratiska principer sätts åt sidan.

Elaine Scarry förklarar detta i en intervju i Ordfront från december 2015. ”Kärnvapen” säger hon ”bryter samhällskontraktet och sätter hela maktdelningsfuntionen ur funktion. Ty med kärnvapen har makten att förklara krig helt flyttas till presidenten.” Men det är inte bara amerikanska kongressen som spelas bort på detta sätt utan ytterst hela världen när vi accepterar kärnvapenstaternas fullkomliga makt över alla andra stater existens.

Ändå är detta en premiss som utredaren godtar som självklar vilket genomgående avspeglar sig i texten. Det faktum att 122 stater röstat ja och 50 undertecknat spelar ingen roll menar han då de så kallade relevanta staterna inte ämnar ansluta sig. Och relevanta stater är de här fallet de som har kärnvapen. ”Statsparterna till konventionen måste frigöra sig från vad som i praktiken är minoritesuppfattningnar” skriver han. Långt ifrån den tanke som längre varit bärande i FN, en linje som bland annat Hammarskjöld drev hårt. Att säkra att även de små länders röst ägde giltighet.

Den demokratisyn detta ger uttryck för är lika obehagligt tydlig som den som internationella skidförbundets ordförande Franco Kasper visade häromveckan då han i en intervju sa att han ur ett rent marknadsmässigt perspektiv bara vill ha OS i diktaturer för då slipper han folkviljan. Dessutom, sa han, slipper man då allt tjafs med miljöaktivister.

Och det kan ju i detta sammanhang vara relevant att nämna för UD, som säger sig vilja göra en demokrati­offensiv i världen, att en nyligen genomförd Sifo-undersökning visar att 85 procent av Svenska folket är för ett förbud.

Men mot den naturliga mänskliga instinkten, att den här frågan egentligen är rätt enkel, ställer Lars-Erik Lundin ordet komplexitet. Det är ett av utredningens mest förekommande ord. Jag vet inte hur många gånger det skrivs, men allt är mycket komplext och jag kan inte finna något annat syfte med detta än att hamra in i huvudet på mig som läsare att detta är något jag som vanlig människa inte kan förstå. Men det är det inte.

Det är faktiskt inte svårare än att titta på konsekvenserna av att använda kärnvapen för att inse att det inte hade behövts någon utredning.

För ett par decennier sedan hade det troligtvis inte funnits ett uns av tveksamhet i Sverige om ett undertecknande av ett sådant här fördrag. Men när det gäller frågan om säkerhet har en grundläggande värderingsförskjutning skett. Man tror helt enkelt att vi behöver rusta upp för att vara trygga. Och ställer man upp sådana premisser blir det fullt logiskt att komma till de slutsatser Lars-Erik Lundin gör. På den punkten är utredningen helt konsekvent. Det gör hans korthus stabilt.

Till synes omöjligt rasera. Och jag får läsa i små doser och liksom kisa för att behålla distansen, min mänsklighet, och för att få syn på sprickan som skulle kunna få bygget att rämna.

Argumenten mot ett undertecknande förutom de jag tidigare nämnt är i korthet:

Att vår säkerhet minskar eftersom vi inte längre kan få skydd under ett kärnvapenparaply.

Smaka på ordet: kärnvapenparaply. Känner du dig tryggare under ett sådant?

Att vi inte kan frångå konventionen i händelse av krig vilket minskar vår handlingsfrihet. Ja. Det stämmer. Men hur stor är vår handlingsfrihet efter ett kärnvapenkrig?

Det största problemet verkar dock vara hur han tror att andra skulle uppfatta om vi skrev under. Våra närmaste i EU, Nato och USA skulle, menar Lundin, kunna tolka ett undertecknande som en kritik av deras linje. Och detta skulle i sin tur kunna inverka negativt på vår kandidatur till vissa delegationer för, notera, nedrustning.

Vidare anför han att det inte är någon idé att skriva under konventionen eftersom det finns risk att några bryter mot den. Vad skulle hända om vi förhöll oss till all lagstiftning på det sättet?

Givetvis finns också pengarna med. ”Det kan inte uteslutas att ett undertecknande får avsevärda ekonomiska konsekvenser för svenska företag.” Kan man se sig själv i spegeln efter att ha formulerat något sådant? Och så mot slutet skriver han: ”Att bygga sin säkerhet på fördrag och andra överenskommelser som inger en falsk känsla av säkerhet är farligt.”

Det kallas tillit tänker jag innan jag tar sats för att läsa slutorden:

”Utredarens samlade bedömning är att Sverige varken bör tillträda eller underteckna konventionen i dess nuvarande form.”

Punkt.

Jag vill själv avsluta med att uppmana alla att skriva ett remissvar. Och har du inte tid att formulera något eget tror jag inte att Sara Lidman skulle ha något emot att hennes korta dikt ”Lev” blev brukad för detta ändamål. Eller skicka in blommor, fåglar, floder och tårar. Granbarr, myror och skratt. Låt riksdagens postlådor översvämmas av liv. För Lundins korthus har en svaghet. Och det är att det glömt människorna. Hans uppdrag handlar om att ”utreda konsekvenserna för nationens intressen.” Men vad är en nation utan människor? Så egentligen behövs det bara att en enda av oss säger varför? Så rasar bygget.

Det kan tyckas jag gjort en intellektuellt ohederlig läsning av denna utredning men jag vägrar helt enkelt att gå in och argumentera i den fantasivärld Lundin bygger upp. För den är byggd på premisser om demokrati och säkerhet som jag som människa inte kan gå med på.

Och går jag in och möter det språket är jag dömd att förlora. Så på det remissvar jag skickar till Utrikesdepartementet i god tid innan 26:e april kommer jag att skriva:

”Höga visor - är det det som fattas oss just nu? 

Dikter om människogestalten - från fotbladet till strupens ringar

 – allt borde prisas mer, besjungas. 

Blodomloppet och nervernas fina grenverk. 

Skallens tunna valv. 

Ögonstenen och örats labyrinter. 

Så att varenda levande människa skulle bli igenkänd 

som det engångsfenomen hon är. 

Och om inga dikter hjälper måste vi tänka ut något annat varningssystem, 

nån osynlig följesedel som skulle skydda varje människa. 

OBS får ej brytas; 

OBS aktas för stötar och omänskligt tilltal 

OBS har endast ett hjärta – oersättligt. 

Ägare: sin egen - och den älskades

Eller vad ska vi göra?

För så här kan det inte fortsätta.”

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.