Slamrig teaterresa ger ändå nya Sverigebilder

Två turister från Vietnam kommer fram och undrar om han möjligen är Olof Palme? Festprissen vill inte göra dem besvikna, utan spelar med. Jovisst är han Palme, den ­kontroversiella svenska ­politikern som 1986 mördades på öppen gata och som för så många blev symbolen för det svenska folkhemmet.

För att riktigt övertyga dem nöjer sig han inte med att bara se ut som Palme, han börjar också hålla tal om vikten av solidaritet, löntagarfonder och fackförbund. Att kvinnorna är just från Vietnam är förstås inte heller en slump. Palme var ju i ett berömt jultal 1972 öppet kritisk till Vietnamkriget, vilket höll på att leda till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA.

Festprissens vänner är först skeptiska. De tycker att han ska åka till Chile och hitta sina rötter innan han börjar agitera om lika rättigheter i Sverige. Och det gör han.

Under hans frånvaro tar vännerna över rollen som Olof Palme. Det visar sig snart vara en lukrativ affärsidé. Turisterna strömmar till och öppnar ­plånboken när Palme-imitationerna (i plural) alltmer börjar likna gatuteater. Snart växer leken till en hel nöjesindustri, och det dröjer inte länge förrän de också blir inbjudna till en talkshow.

Det politiska landskapet som alltmer av ett tivoli – där underhållning går före ideologi och visioner – känns ju högaktuellt detta valår där politiska budskap helst ska kunna formuleras vitsigt på max 150 twittertecken. Eller som DN:s Johan Hilton nyligen kommenterade TV4:s valdebatt: ”Måndagens partiledardebatt förde snarare tankarna till SR-klassikern ’På minuten’”.

Pjäsen är skriven och regisserad av chilenaren Guillermo Calderón, som en del av Riksteaterns ambition att satsa mer på dramatik från fler länder än företrädesvis Tyskland, Storbritannien och USA. ”Stortorgets” stora förtjänst är också just att den ger en välbehövlig injektion av utomeuropeisk dramatik, i ett Teatersverige som i huvudsak fortsatt är europeiskt och amerikansk orienterat.

Här ges ett utifrånperspektiv på folkhemmet Sverige och hur bygget alltmer verkar lossa i fogarna. De fyra vännerna är andragenerationens svenska chilenare som på 70-talet flydde diktaturen, och som är uppvuxna med Sverige som det utopiska landet bäst.

På minuslistan ligger den skräniga spelstilen. Det är mycket ”larmar och gör sig till” i denna politiska, ojämna fars, ­något som i varje fall ger mig lätt huvudvärk. Varför spela med versaler? Det här är en text som i sig är så absurd att den snarare hade mått bra av att ­gestaltas mer sparsmakat ­förhöjt. Nu tenderar den att istället röra sig i limbo mellan ”Skavlan” och ­Alfred Jarrys absurda ”Kung Ubu”.

Danilo Bejarano ska ­samtidigt ha kredd för att våga ha ett udda röstläge som går utanför teaterns gängse talmall. Bara Rolf Skoglund är i samma udda klass. Här fungerar Pamela Cortés Bruna, Bianca Cruzeiro och Francisco Sobrado som mer modesta motpoler, där ­dråpligt närvarande mimik går före röststyrka.

Visst är spelstilen stundom tröttsam. Å andra sidan, i en scenografi (Sophia Sylvester Röpcke) som bjuder på extra allt – bland annat i form av ­sockersöta tivolivagnar – blir teater­resan aldrig tråkig.