Blod, mord och fasansfulla monster. Familjen hamnar sällan först i associationskedjan när det snackas skräckfilm, ändå löper temat som en blodröd tråd genom vad som har kallats skräckfilmens nya guldålder. Från den ensamstående mamman på gränsen till nervsammanbrott i ”The Babadook” till den allt-annat-än-kärnfamilj-familjen i ”Hereditary”. Och i den snart bioaktuella nyinspelningen av ”Jurtjyrkogården” stiftar vi åter bekantskap med den olycksdrabbade familjen Creed. Men hur blev familjen en så viktig symbol för genren?
– Skräck är ett sätt att ta itu med orosmoment i vardagen och samhället. Att bearbeta rädslor genom manifestationer av något påtagligt, exempelvis ett monster. Det finns en konstant oro kring att binda sig, att starta familj och vad det innebär i fråga om förändring. Och när man väl har familj finns det en oro för vad som kan hända med den, säger Johanna Holmin, grundare av skräckfilmsfestivalen Monsters of Film.
Kryper in i vardagen
Den nya vågen av skräckfilmer är knappast först med att använda familjen som tematik. ”Psycho”, ”Rosemary’s baby” och ”Exorcisten” är genreklassiker som alla har grävt i familjegraven. Motellägaren Norman Bates relation till sin mamma var kort sagt problematisk, Rosemarys baby visade sig även vara djävulens och i ”Exorcisten” var det besatta barnet en metafor för att vara tonåring – alternativt förälder till en.
– Skräckfilmen vill gärna krypa in i vår vardag och där vi känner oss trygga. Om vi känner oss trygga hemma med familjen ska skräcken in och pilla där och säga att vi inte kan lita på mamma eller pappa, säger Tomas Arvidsson, som driver skräckpodcasten Vargtimmen tillsammans med Lars Martinsson.
Under 70-talet blev skräckfilmernas skapare särskilt intresserade av att plocka isär kärnfamiljen. De revolterade mot ett 50-tal där äktenskapet var ett heligt förbund och familjen en odelbar enhet. Att klyva en ”nuclear family” hade då samma sprängkraft som att klyva en atom.
Under 10-talet ser familjen annorlunda ut och har därför en annan funktion i dagens genrefilmer, menar Tomas Arvidsson.
– Vi har mycket att vara rädda för idag. Klimathot, ekonomisk kollaps, demagoger som tar över makten, artificiell intelligens som spårar ur. Det finns diffusa hot som omger oss överallt. Det gör att perspektivet på skräckfilmer krymper in på familjen för att konkretisera våra rädslor.
Hos skräckfilmsfamiljerna kommer hotet inte alltid utifrån, det kan lika gärna klösa från insidan. Oscarsbelönade ”Get out” gör en poäng av att invertera stereotypen och låta den välartade vita familjen symbolisera ondskan. Och i ”The witch”, som handlar om en puritansk nybyggarfamilj i 1600-talets Amerika, blir den övernaturliga ondskan en exit från familjelivets vedermödor. Filmerna må vara väsensskilda till det yttre men båda speglar ett samhälle i rörelse.
Kollektiv rädsla
I en tid där hoten är många och svårdefinierade erbjuder skräckfilmen en paradoxal trygghet. Men att de fångar sin tid sker snarare omedvetet än kalkylerat, enligt Tomas Arvidsson. Skräckfilmer utgår oftast från en känsla och kollektiv rädsla än en kall analys. Kanske är det just därför de träffar magen.
– På 50-talet konkretiserades hotet i skräckfilmerna i form av jättemyror eller rymdvarelser. Vi hade det så bra att vi behövde blicka ut mot rymden för att hitta något att bli rädd för. Den tiden är förbi. Idag räcker det inte med en radioaktiv jättemyra för att symbolisera våra rädslor längre. Våra rädslor ligger närmare än så. Inte minst i våra relationer, säger Tomas Arvidsson.
