Kultur & Nöje.

2018-06-08 14:00
På 70-talet hade Björn Andrésen en kort karriär i Japan som popstjärna. Men japaner reagerar än idag när de ser honom. ” Vissa stirrar så att de håller på att ramla baklänges”, säger Kristian Petri.
På 70-talet hade Björn Andrésen en kort karriär i Japan som popstjärna. Men japaner reagerar än idag när de ser honom. ” Vissa stirrar så att de håller på att ramla baklänges”, säger Kristian Petri.

Skönhet – en gåva och en förbannelse

Som 15-åring spelade Björn Andrésen ynglingen Tadzio i Luchino Viscontis kultfilm ”Döden i Venedig” och blev världsberömd som sexobjekt för tonårstjejer och gay-män.

Ett kändisskap som ännu påverkar honom som 63-åring. Nu gör Kristina Lindström och Kristian Petri en film om Björns Andrésens liv. Dagens ETC mötte filmteamet under inspelningen i Tokyo.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det krävs bara någon minut på Tokyos gator för att uppfatta den japanska huvudstadens paradoxala karaktär. Å ena sidan ett maskineri av konformitet, där ”salarymen” – löneslavar – flödar ut genom t-banestationer i enorma klungor av mörka kostymer.

Å andra sidan en komplex urban miljö som firar outsiders och människor som går mot strömmen. Som den löneslav som ryckt av sig kavajen och ställt sig för att hysteriskt imitera Michael Jackson vid Shibuya-korsningen, världens mest fotgängartäta. Han är som i trans och dryper av svett. En växande grupp tonårstjejer har stannat för att titta och filma honom.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Popstjärna i Japan

En kort promenad därifrån, i sofistikerat tillbakalutade kvarteret Tomigaya, kliver Björn Andrésen in på caféet Tabela, i anslutning till kulturbiografen Uplink. Den majestätiskt resliga, smala 63-åringen med långt, gråvitt hår och skägg sticker ut i Tokyo, men känns ändå lika passande som malplacerad i denna stad av extremer. Intill sig har han ett filmteam, och regissörerna Kristina Lindström och Kristian Petri, som i vintras stod bakom punkdokumentärserien ”Eran” i SVT.

Nu är de här i Japan för att skildra Björn Andrésens resa till sitt förflutna, i en film om Björns liv. På 70-talet hade Björn en kort karriär i Japan som popstjärna och modell. Då förstås utan det gråa håret och skägget, och istället som tvål­fager yngling. Men japaner reagerar än idag när de ser honom på stan, säger Kristian Petri.

– Vissa stirrar så att de håller på att ramla baklänges. Igår när vi var ute och åt lade häften av alla i restaurangen märke till honom, och när vi visade ett gammalt foto av honom tycktes många minnas.

Kristian Petri har känt Björn Andrésen länge och filmat honom bland annat i dokumentären ”Hotellet” från 2016, där Björn får återbesöka det nu igenbommade Hotel des Bains i Venedig, för att prata om inspelningen av den film som kom att förändra hans liv för alltid, ”Döden i Venedig” av den italienske regissören Luchino Visconti. Kristian Petris förslag om att göra en hel film om Björn möttes dock först med skepsis.

– Det tog lång tid för honom att bestämma sig för om han ville utsätta sig för det här, att möta allt från sitt förflutna igen. Och vi har förklarat att det inte bara kommer att bli en hyllningsfilm.

Jet set-tillvaro

Stirrade på Björn Andrésen gjorde även Luchino Visconti, när han första gången fick se honom under en audition på Grand Hotel i Stockholm, 1969. Visconti hade rest runt i öst- och nordeuropeiska storstäder för att hitta pojken som skulle spela Tadzio, i filmatiseringen av Thomas Manns kortroman, om en författare (i filmen en kompositör), som reser till vykortsstaden för att avhjälpa sin skrivkramp, och blir besatt av en ung pojke. I Stockholm hittade han sin Tadzio i Björn, och i ett klipp från dokumentären ”Alla ricerca di Tadzio”, som skildrar rollbesättningen – och som även är med i Lindströms och Petris film – visas hur en begeistrad Visconti instruerar en storögt naiv Björn att ”ta av sig på överkroppen”.

Den erotiserande blicken på Björn Andrésen är central i Viscontis film, och utgjorde grunden för ett nedbrytande av Björns självkänsla. Uppståndelsen kring filmens premiär i London 1971, där drottning Elisabeth närvarade, och där Visconti på presskonferensen kallade Björn för ”världens vackraste pojke” slungade ut Björn i en flerårig jet set-tillvaro, där hans egna drömmar och talanger – musiken, med eget komponerande och klassiskt pianospel – hamnade i skymundan av hans titel som sexobjekt.

Fetischering

En traumatiserande nedåtspiral som Björn Andrésen än idag inte har skakat av sig helt i sin vardag i Stockholm. Ett liv som till-och-från-skådespelare och musiker, men där bindvävssjukdomen Dupuytrens kontraktur, även kallad Vikingasjukan, har gjort pianospelandet svårare.

– Det är så många som fort­farande dyrkar Björn som pojken han var, där barnet i honom fortsätter att bli utnyttjat. Inte minst här i Japan, säger Kristian Petri – och syftar på den fetischering av oskuldsfullhet som både präglar bred japansk populärkultur, liksom mer subversiva uttryck, som erotiska mangaserier.

Till exempel manga-genren boys love, om romantiska relationer mellan androgyna pojkar – riktade till unga kvinnliga (!) läsare. En av genrens grundare, den kvinnliga mangatecknaren Keiko Takemiya, har varit starkt inspirerad av Björn, och när jag träffar filmteamet i Tokyo har de just filmat mötet mellan tecknaren och Björn, berättar Kristina Lindström. Det blev inte som väntat.

– Hon var en väldigt fin och ömsint äldre kvinna, som var mycket förstående inför det som Björn har gått igenom. För Björns del tror jag att mötet var kluvet. Som mycket i filmen är för honom.

Inspelning pågår

Detta oväntade bemötande gäller fler personer – producenter och fotografer – som kom att skapa kulten kring Björn, en kult som ännu fortplantas på webbsajter och nätforum, säger Kristian Petri.

– Alla verkar hittills faktiskt ha sett bakom ytan, på Björn som person. Och många verkade då ha blivit ganska oroliga för pojken, vilket är väldigt vackert att se. Men det har gjort oss alla ganska förvånade.

”The most beautiful boy in the world” – arbetsnamnet på filmen – planeras ha premiär hösten 2019 (på Venedigs filmfestival), och inspelning pågår fram till klippstart i januari 2019, där man utöver Japan även har filmat i Paris, Danmark, och såklart i Venedig och i Stockholm – alla knytpunkter i Björns liv.

Mer övergripande vill Lindström och Petri skildra de tveeggade aspekterna och följderna av kändisskap på grund av skönhet, utifrån ett perspektiv som är mindre vanligt att problematisera: objektifiering av en man. Något som på ett sätt kan vara särskilt svårt att hantera, då det finns en så upparbetad kunskap om objektifiering av kvinnor, menar Kristina Lindström.

– Det är naturligtvis mycket vanligare att flickor och kvinnor går igenom detta, och det kan ju innebära att en man i den sitsen inte möter samma förståelse.

För Kristian Petri är även det filmhistoriska metaperspektivet viktigt.

Det här blir i mångt och mycket även en film om film, och inte bara om Björn. Även om Björns upplevelse är helt unik och står i fokus. Det finns ingen annan svensk skådespelare vars genomslag har sett ut just på det här sättet.