Man skulle kunna säga att det finns två typer av skräckberättelser. I den typ som utgör genrens huvudfåra uppträder det skrämmande som ett plötsligt intrång i en i grunden ordnad tillvaro. Här är ondskan iögonfallande just eftersom den är abnormal, en radikal avvikelse från världen så som vi känner den – och om den besegras (vilket ju inte alltid är fallet i skräckberättelser) kan det idylliska tillståndet innan intrånget också gå att återupprätta. Bram Stokers ”Dracula” och Mats Strandbergs ”Hemmet” är två exempel på den här typen av verk.
Men det finns också en alternativ tradition, smalare men nog så inflytelserik bland kännarna. Här är poängen den motsatta: det skrämmande andra är inte en anomali. Tvärtom är det en bekräftelse på tillvarons själva beskaffenhet, den vi gärna blundar för. Här visar sig världen vara främmande på djupet – och oftare än inte ter den sig som radikalt ond, en insikt från vilken det inte finns någon återvändo.
Till skillnad från Stephen Kings luntor är de här verken ofta ganska korta, mer poetiska i tonen och skrivna så att gränsen mellan yttre värld och inre känsloliv sällan går att dra säkert. Man skulle kunna tala om en skräckens höglitterära tradition. H.P. Lovecrafts kosmiska skräck är det överlägset mest kända exemplet, men man kan också nämna namn som Arthur Machen och Thomas Ligotti.
Att plötsligt sitta med en svensk debutroman som flirtar med den här traditionen är lite otippat men samtidigt helt logiskt. Otippat eftersom många svenska förlag fortfarande är rätt avvaktande mot fantastik, i synnerhet mot verk som tar ut svängarna en bit och vågar sig bort från det mest genrenischade. Logiskt eftersom Henrik Möller visserligen må vara debutant just i romanformen men sedan länge en etablerad figur i svensk undergroundkultur – både som filmregissör och med podden ”Udda ting” som ägnar djuplodande avsnitt åt fantastik i alla dess former. Det är med andra ord tydligt att det här är ett verk av någon som är väl förtrogen med den här traditionen.
Okej, så jäkla höglitterärt eller poetiskt är det kanske inte i just det här fallet, snarare genomgående skitigt och punkigt. I Möllers roman består halva Malmö av killar med smeknamn som Jörgen Speed eller Skitteflabben, oborstade på utsidan och med synnerligen usla hjärtan bankandes på insidan. Den skräckblandade förtjusning med vilken de närmar sig ”någon exklusiv och förbjuden kunskap” delar de ändå med persongalleriet hos Lovecraft och gänget.
När berättelsen börjar plågas staden inte bara av en osannolikt intensiv värmebölja – ett ljusfenomen ”som födseln av en planetarisk nebulosa, pulserande och psykedelisk” har också börjat skymtas på himlen. Exakt vad det betyder vet ingen men både våldsbrott och konspirationsteorier har skjutit i höjden.
Men det får vara hur det vill med den saken: tioåringen Lille-Per, romanens huvudperson, har fullt upp med att överleva sommarlovet, ständigt på flykt undan sina plågoandar. Per är visserligen son till en av stadens mest fruktade brottslingar men har inte ärvt något av pappans våldskapital. Mot sin vilja dras han ändå in i en konspiration av metafysiska mått. En mystisk byggnad kallad Radoos tempel har nyligen öppnat sina portar i Malmö. Också för trehundra år sedan dök ett sådant tempel upp i Malmö – och också då plågades staden av helvetisk hetta och mystiska himlafenomen.
”Bödeln i Malmö” är en märkligt intensiv bok. På hundratjugo sidor klämmer författaren in fler idéer än många andra hinner med på fyrahundra sidor och tonläget skiftar snabbt mellan det slängiga och det dovt suggestiva. Kanske är slutresultatet en smula splittrat – men det liknar å andra sidan inte särskilt mycket annat i en rätt garderad samtidslitteratur. En sant udda bok med andra ord. Det kan aldrig vara en dålig sak.
