Skitig och punkig skräck från Malmö

Man skulle kunna säga att det finns två typer av skräck­berättelser. I den typ som utgör genrens huvudfåra uppträder det skrämmande som ett plötsligt intrång i en i grunden ordnad tillvaro. Här är ondskan iögonfallande just eftersom den är abnormal, en radikal avvikelse från världen så som vi känner den – och om den besegras (vilket ju inte alltid är fallet i skräckberättelser) kan det idylliska tillståndet innan intrånget också gå att återupprätta. Bram Stokers ”Dracula” och Mats Strandbergs ”Hemmet” är två exempel på den här typen av verk. 

Men det finns också en alternativ tradition, smalare men nog så inflytelserik bland kännarna. Här är poängen den motsatta: det skrämmande andra är inte en anomali. Tvärtom är det en bekräftelse på tillvarons själva beskaffenhet, den vi gärna blundar för. Här visar sig världen vara främmande på djupet – och oftare än inte ter den sig som radikalt ond, en insikt från vilken det inte finns någon återvändo.