– Berätta bara för mig vad som hände, okej? Berätta bara så att jag förstod det rätt, okej?
– Han rörde mina privata delar. Och sedan andades han på mitt ben, berättar den lilla flickan.
– Han sa: ”Vad sägs om lite pappa-dotter-tid?”, fortsätter hon och tuggar på en hårslinga.
– Och då sa jag: ”Okej då.” Och sedan gick vi upp på vinden och sedan började han säga konstiga saker till mig.
– Vill du berätta för mig vad pappa sa för saker när ni var på vinden? frågar hennes mamma.
– Han sa: ”Rör dig inte, jag måste göra det här. Om du ligger stilla kan vi åka till Paris.”
Den lilla flickan i videon är Dylan Farrow. Hennes mamma, bakom kameran, är skådespelaren och människorättsaktivisten Mia Farrow, som adopterade henne när hon var sex veckor gammal. ”Pappa” är den Oscarvinnande regissören, skådespelaren och författaren – och tidigare Mias partner i tolv år – Woody Allen. Innehållet i den där hemvideon skulle, trots att allmänheten inte sett den förrän nu, komma att dela upp familjen Allen-Farrow, men även Hollywood, världspressen och allmänheten under de följande 30 åren.
På den ena sidan står de – däribland många, men inte alla, medlemmar i den stora Farrowfamiljen – som hävdar att Woody Allen utsatte Dylan Farrow för ett sexuellt övergrepp på vinden i Mia Farrows hus i Connecticut den 4 augusti 1992.
Den andra sidan – som inte bara består av Allen, utan även hans fru, Soon-Yi Previn, som är 35 år yngre än honom och en annan av Mias adopterade döttrar – vidhåller att Mia Farrow instruerade Dylan Farrow att komma med anklagelsen som hämnd för Woody Allen och Soon-Yi Previns förhållande, vilket hon hade upptäckt sex månader tidigare. Woody Allen har kallat detta för ”upprörande och ohyggligt skadlig manipulation av oskyldiga barn i hämndlystna och egennyttiga syften”.
Att en ny dokumentär i fyra delar, vilken på nytt granskar anklagelserna om incest – vilka i sin tur föranledde en av de bittraste vårdnadstvisterna i Hollywoods historia – helt enkelt heter ”Allen v Farrow” kunde inte vara mer passande.
Dokumentären är det senaste projektet från Amy Ziering och Kirby Dick, filmskapare som specialiserat sig på utredningar av sexuella övergrepp. Bland deras tidigare filmer finns ”The hunting ground” (våldtäkter på universitetscampus), ”The invisible war” (sexuella övergrepp inom militären) och ”On the record” (sexuella övergrepp inom musikindustrin). ”Allen v Farrow ”innehåller rikligt med arkivbilder och fotografier, bevis och inspelningar från rättegångar och utförliga berättelser i första person av familjemedlemmar. Bland dem hörs Dylan Farrow själv och Mia Farrow, som pratar om sin tidigare partner för första gången på årtionden; Mia Farrows och Woody Allens son, journalisten Ronan Farrow; nära familjevänner och tidigare anställda; samt framstående offentliga personer som Carly Simon och Gloria Steinem.
Veckor efter att den släpptes i USA har nu HBO-filmen själv blivit ett vapen i det pågående kriget med anklagelser, påståenden och motpåståenden. Deras dokumentär, säger Kirby Dick, är ”den mest fullständiga, mest grundliga granskning av fallet någonsin”. Amy Herdy, en undersökande journalist som regelbundet arbetar med filmskaparna, hittade en gömma med över 60 lådor med dokument om fallet, undanstuvad i ett förråd på ett advokatkontor, orörd sedan början av 1990-talet. Hon fick också tillgång till polisrapporter och kriminaltekniska rapporter, skriftliga utsagor, edsvurna vittnesmål samt privata ljud- och videoinspelningar.
Woody Allen har dock kallat filmen för ”ett illvilligt angrepp fullt av osanningar”, och hävdar att Ziering och Dick ”i åratal har samarbetat med Farrow-familjen i smyg”. I ett uttalande i branschtidningen Hollywood Reporter sa Allen, dagen efter att det första avsnittet visats i USA i februari:
– Som man har vetat i årtionden så är dessa anklagelser fullständigt osanna. Flera myndigheter utredde dem då och konstaterade att vad än Dylan Farrow kan ha letts att tro, så har absolut inga övergrepp ägt rum.
Kirby Dick:
– Vi står bakom filmen till fullo.
– Det här är inte en åsikt eller ett perspektiv. Det är en utvärdering av fakta och presentation av fakta.
Och familjen Farrow, insisterar filmskaparna, var långt ifrån angelägna medverkande i dokumentären.
– De var otroligt motvilliga. Det här var inte något som någon av dem ville gräva i igen, säger Ziering.
Andra kritiker har anklagat filmen för att vara ensidig, och menar att den inte visar Woody Allens eller Soon-Yi Previns perspektiv, då båda har avböjt att medverka. Amy Ziering påpekar dock att Allens synvinkel presenteras filmen igenom i form av avsnitt från ljudboks-utgåvan av hans självbiografi från 2020, ”Apropå ingenting”, inläst av Allen själv, samt i de många nyhetsklipp som visas i filmen.
– Vi har också hört honom i tre årtionden, menar Amy Ziering.
– Mia har aldrig talat offentligt, ingående, på film, förrän nu. Var fanns kraven på att få höra Mias röst under de 30 åren? Var fanns kraven på att få höra Dylans röst?
När Mia Farrow och Woody Allen började träffas 1980 var han den berömde, intellektuelle New Yorkaren och filmskaparen bakom filmer som ”Annie Hall”, vilken vann Oscarstatyetter för bästa film, bästa regissör och bästa originalmanus, och han hade nyligen släppt den film som många anser vara hans mästerverk, Manhattan. Hon hade gift sig och skilt sig två gånger, från Frank Sinatra och från kompositören och dirigenten André Previn, och hade sju barn (tre söner som hon fått med Previn, de tre barn som de adopterat tillsammans – två från Vietnam, Lark och Daisy, och Soon-Yi från Korea – och ytterligare en son, Moses, som hon adopterade från Korea efter att hon och Previn hade separerat).
– Jag förutsatte att ingen någonsin skulle vilja dejta någon med sju barn, så jag hade bara slutat att tänka på det, säger Mia Farrow i dokumentären.
Hon skulle så småningom bli mamma till sammanlagt 14 barn, biologiska och adopterade.
”Hon visade sig vara skärpt och vacker, hon kunde skådespela och teckna och hade musiköra. Hon kunde inte ha varit trevligare, gulligare och mer uppmärksam på mina behov”, berättar Allen i sin självbiografi .
”Hon var inte krävande, hade mer koll än jag… lagom vällustig, charmig mot mina vänner.”
Paret skulle komma att göra 13 filmer tillsammans, däribland ”En midsommarnatts sexkomedi” (1982), ”Kairos röda ros” (1985) och ”Hannah och hennes systrar” (1986), för vilken Woody Allen vann sin andra Oscar för bästa originalmanus.
Men även efter att deras förhållande blivit seriöst fortsatte paret att ha separata hem på varsin sida av Central Park.
– Hon är omgiven av barn och husdjur och jag bor för mig själv på andra sidan parken. Jag är fortfarande som jag var, sa han vid den tiden.
Till en början, berättar Mia Farrow, hade Woody Allen inget intresse av att ens träffa hennes barn. Med tiden förändrades dock hans inställning dramatiskt.
– Han var väldigt mycket en fadersfigur, säger Fletcher Previn, som var sex år när paret började dejta.
– Jag hade min riktiga pappa, men han var inte där i vardagen och Woody tog den rollen i hög grad.
När Mia Farrow ville ha fler barn sade Allen, berättar hon, att han inte skulle ”invända mot” att skaffa ett barn tillsammans, men att hon skulle vara ”helt och hållet ansvarig, ekonomiskt och på alla vis”.
Efter att ha försökt bli gravid i några år, utan framgång, adopterade hon Dylan när hon var sex veckor gammal.
”Jag tyckte snart att den här lilla bebisen var förtjusande. Jag höll henne, lekte med henne, kände en allt starkare kärlek till henne och var glad att vara hennes pappa”, skriver Woody Allen i sin bok.
Dylan Farrow, å sin sida, talar om Allens uppmärksamhet, att han tog med henne på musikaler, lade fram seriesidorna till henne på frukostbordet.
– Han fick mig att känna mig speciell. Jag dyrkade honom, säger hon.
Men Mia Farrow berättar:
– Med tiden blev det som att det inte fanns någon annan än de två. Han började lägga oerhört mycket fokus på henne. Han ville inte träffa de andra barnen. Han ville träffa henne.
Mia Farrow började tycka att det var bekymmersamt, säger hon i dokumentären. Hon berättar om att komma in i ett rum och hitta dem i sängen tillsammans, i bara underkläder, Woody Allen på knä framför Dylan med sitt huvud i hennes knä, eller Dylan sugandes på hans tumme.
– Jag tyckte inte att det var okej, minns hon.
– Jag började tänka att jag måste vara galen. Jag ville tro att han inte var kapabel till det jag befarade.
Förhållanden mellan äldre män och mycket yngre kvinnor är som bekant ett tema som genomsyrar Allens verk. Det förekommer i filmer som ”Fruar och äkta män”, ”Små och stora brott”, ”En midsommarnatts sexkomedi” och, framför allt, ”Manhattan”.
Christina Engelhardt, en tidigare tonårsmodell som hade ett hemligt förhållande med Allen i sju år, vilket inleddes när hon var 16 och han 41, tror att Mariel Hemingways karaktär i Manhattan var nära baserad på henne.
– Efter att jag såg Manhattan tänkte jag: ”Åh herregud, jag är hans musa. Jag är hans inspiration.”
Den 13 januari 1992 gick Mia Farrow till Woody Allens lägenhet på Fifth Avenue för att hämta en jacka som ett av barnen hade lämnat där. På ett bord, till höger om telefonen, låg en hög med vad hon beskriver som ”pornografiska bilder”. När hon plockade upp dem insåg hon att de föreställde hennes dotter, Soon-Yi, som var 21 och gick första året på college.
– Jag vet inte när det började med Soon-Yi, säger Mia Farrow idag.
– När jag pratade med dörrvakten och folk som jobbade i hans hus sade de att hon hade kommit dit länge. Hon hade på sig sin skoluniform. Hushållerskan brukade byta sängkläder efter att hon gått. Hon berättade för mig om kondomerna i papperskorgen, säger hon.
– Vi var som två magneter, väldigt attraherade av varandra, sa Soon-Yi Previn i en sällsynt intervju med New York Magazine i september 2018.
”Jag trodde att vi kunde ha vår lilla kärleksaffär och hålla den hemlig eftersom hon inte bodde hemma och jag bodde ensam som en ungkarl”, skriver Woody Allen i sin självbiografi.
”Jag tänkte att Soon-Yi förmodligen skulle träffa någon kille på college så småningom och inleda ett mer konventionellt förhållande.”
Till en början fortsatte Mia Farrow att jobba med Woody Allen, och filmade ”Fruar och äkta män”.
– Jag kunde knappt titta på honom, säger hon.
Soon-Yi Previn tillbringade sommaren hemifrån och jobbade som lägerledare. Mia Farrow och Woody Allen kom överens om att han fortfarande kunde komma och hälsa på de andra barnen på landet.
Den 4 augusti 1992 åkte Mia för att handla och lämnade barnen med deras fransklärare, barnvakt och grannens, Casey Pascals, barnvakt, som hade kommit över med Pascals barn för att leka. Woody Allen kom dit och enligt vittnesmål från domstol ”försvann” han med Dylan i 20 minuter. När Mia Farrow kom hem och Dylan sprang för att krama henne, märkte hon att hennes dotter inte hade några underbyxor på sig, men tänkte inte närmare på det, enligt sin utsaga.
Morgonen därpå, berättade hon, ringde Pascal till henne. Hennes barnvakt hade berättat att hon hade sett något som oroade henne: Dylan på soffan med Woody Allens huvud i sitt knä. Hon uppfattade det, hade hon sagt, som att hon hade ”klivit in i en vuxen situation”. Mia Farrow sade att hon frågade Dylan om det var sant och hon svarade ja. Sedan, sa Dylan, hade Allen tagit henne till vinden. Det var då som Farrow, enligt sin utsaga, satte igång videokameran.
– Efter vinden började saker och ting förändras väldigt snabbt, säger Dylan.
– Jag sade det här och det var början på den här mardrömmen med advokater och ringande telefoner, och allting förändrades.
Utredningar inleddes av polisen i delstaten Connecticut, socialtjänsten i delstaten New York och ett team av socialarbetare och psykologer från kliniken för sexuella övergrepp mot barn vid Yaleuniversitetets sjukhus i New Haven.
Efter att, som han själv medger, länge ha varit ”motvillig till att prata med pressen”, kallade Woody Allen till presskonferens på Plaza Hotel i New York.
– På grund av alla de rykten och antydningar och grymma osanningar som cirkulerat under den senaste veckan, känner jag att jag måste göra ett uttalande, sade han.
Han tillkännagav att han var kär i Soon-Yi och ansökte om vårdnaden om sina tre barn med Mia: Dylan, Ronan och Moses, vilka han lagligen adopterat.
I tidningsintervjuer och pratshower framställde Allen sin tidigare partner som en försmådd kvinna och kom med egna anklagelser om hennes föräldraskap, vilket resulterade i rubriker som ifrågasatte huruvida Farrow var ”en olämplig mamma”.
– Han sa till mig att det inte spelar någon roll vad som är sant, det som spelar roll är vad folk tror, berättar Mia Farrow.
Moses uttalade sig till försvar för Woody Allen och hävdade att Farrow var våldsam och kränkande. Samtidigt, säger Mia Farrow, anlitade Allen och hans juridiska team privatdetektiver som följde efter henne och barnen.
Dylan intervjuades nio gånger på tre månader av teamet från sjukhuset i New Haven.
– De visade mig en anatomiskt korrekt docka och frågade mig var pappa hade rört mig. Jag upprepade berättelsen om och om igen. Det var jobbigt och det var intensivt och jag hatade det, säger hon.
Efter sju månader av utredningar kom teamet från New Haven fram till att ”det fanns motsägelser i Dylans redogörelser” och att hon ”hade svårt att skilja fantasi från verklighet”. Deras rapport konstaterade också att ”Dylans anklagelser sannolikt var underbyggda och uppmuntrade av hennes mamma, som var rasande på Allen”.
Frank Maco, statsåklagare i Litchfield, ansåg dock att det fanns tillräckliga bevis för att utfärda en häktningsorder på Allen för anklagelser om sexuella övergrepp mot en minderårig, och att ställa honom inför rätta. Det skulle dock kräva att Dylans sattes i vittnesbåset, vilket, befarade han, bara skulle leda till vidare traumatisering. Motvilligt beslutade han att en rättegång inte skulle vara det bästa för Dylan.
Woody Allen höll ytterligare en presskonferens.
– Man skulle kanske kunna tro att jag skulle vara lycklig eller tacksam över att myndigheterna i Connecticut beslutat att lägga ned utredningen, men jag är bara äcklad över att mina barn har utsatts för outhärdligt lidande av den osunda alliansen mellan en hämndlysten mamma och en feg, ohederlig och oansvarig statsåklagare och hans polis. Jag vill skicka det här meddelandet till min lilla flicka: oroa dig inte, de mörka krafterna kommer inte att vinna, sa han.
Mia Farrow gick dock vinnande ur deras tio månader långa vårdnadstvist. I juni 1993 avkunnade domare Wilk en fördömande dom: ”Allens beteende mot Dylan var grovt olämpligt och… åtgärder måste vidtas för att skydda henne.”
– Jag är inte övertygad om att videoinspelningen av Dylan är resultatet av ledande frågor, fastställde han.
Det fanns ”inga trovärdiga bevis som stödjer Allens påstående att Farrow instruerade Dylan eller att Farrow agerade utifrån en önskan om hämnd mot honom för att han förfört Soon-Yi.”
– Bevisningen … fastställde att Farrow är en omtänksam och kärleksfull mamma, konstaterade han.
Mia Farrow var ”inte en felfri förälder”, men ”ironiskt nog” så verkar ”hennes främsta brist beträffande ansvarsfullt föräldraskap ha varit hennes fortsatta förhållande med Allen”.
Dylan berättar att under hennes uppväxt så pratade familjen aldrig om Woody Allen och hon diskuterade inte sina anklagelser om övergrepp med någon, inte ens sina syskon. Som tonåring, medan Allen hyllades vid filmfestivalen i Cannes och 2002 vann en Guldpalm, kände hon sig ensam och under ”en stor del av gymnasietiden” kände hon ”att något var fundamentalt fel”.
Men hon tänkte aldrig någonsin, säger hon, på sig själv som en överlevare av incest.
– Jag hörde om våldtäkter på nyheterna. Det var något som hände andra människor och var mycket värre än det som jag hade gått igenom.
Hennes upplevelser, kände hon, ”passade inte exakt in i en specifik kategori”.
När hon som vuxen diskuterade ämnet med sin bror Ronan och talade om för honom att hon övervägde att berätta om det offentligt, var hans första svar, erkänner han:
– Det är inte värt det. Hela ditt liv och din identitet kommer att handla om den här saken som hände dig som barn.
Några år senare bad Ronan – som skulle komma att vinna ett Pulitzerpris för sin rapportering om anklagelserna mot Harvey Weinstein – Dylan att återge vad som verkligen hänt och läste sedan själv rättegångshandlingarna.
– Min reaktion var: Det var som fan! Jag har bortsett från ett riktigt rättsligt övergrepp.
Under tiden fortsatte Allen att skriva, regissera och spela huvudroller i kritikerhyllade filmer. Han vann sin tredje Oscar för bästa originalmanus för” Midnatt i Paris” 2012.
I januari 2014, när Allen tog emot Cecile B DeMille-priset för sitt livsverk vid Golden Globegalan, bröt Ronan sin offentliga tystnad. Han twittrade:
”Missade hyllningen till Woody Allen. Tog de med den biten att en kvinna offentligt bekräftat att han antastade henne som 7-åring före eller efter Annie Hall?”
Det retweetades över 9 000 gånger.
Det var, säger Dylan, en ”vändpunkt”.
– Jag kände att om Ronan pratar om det så kanske jag också kan prata om det.
Faktum är att hon skrev om det.
”Vilken är din favoritfilm av Woody Allen?” Så inleds artikeln. ”Innan du svarar bör du känna till att när jag var sju år gammal så tog Woody Allen mig i handen och ledde upp mig på en dunkel vind. Han sade till mig att lägga mig på mage och leka med min brors elektriska tågbana. Sedan utsatte han mig för ett sexuellt övergrepp.”
Trots att hon inlett förhandlingar med flera rikstäckande amerikanska dagstidningar så publicerade ingen artikeln. New York Times kolumnist Nicholas Kristof, en vän till familjen, publicerade den till slut på sin personliga blogg.
New York Times, däremot, publicerade Woody Allens långdragna dementi, vilket fastslog:
”Jag antastade inte Dylan. Jag älskade henne och hoppas att hon en dag kommer att förstå hur hon har lurats på en kärleksfull pappa och exploaterats av en mamma som är mer intresserad av sin egen gnagande ilska än sin dotters välbefinnande.”
– Jag tror att förbehållsamheten att se på Woody Allen (som utpekad förövare av sexuella övergrepp) var sammansatt av många saker, säger Amy Ziering.
– En är att vi helt enkelt inte vill se incest. En annan är att han var älskad på så många sätt. Han var en underdog som alltid segrade genom sin slagfärdighet och sin skarpa kritik, och han var inte som den vanliga manliga huvudrollen i Hollywoodfilmer. Det var uppfriskande och stärkande för många män.
Allt detta, säger hon, förstärktes av ”en misogyn kultur som var betydligt mer villig att acceptera narrativ där kvinnan är skurken i stället för mannen”.
I december 2017, två månader efter att samma tidning som hade tryckt Woody Allens dementi publicerade anklagelser mot Harvey Weinstein om sexuella övergrepp och våldtäkter mot flera kvinnor, skrev Dylan Farrow ännu en text. Hennes debattartikel i Los Angeles Times frågade uttryckligen varför metoo-rörelsen ännu inte hade sänkt Allen, och kopplade Hollywoods beskyddande av andra förövare till det sätt som folk hade beskyddat hennes pappa. Hon upprepade också de anklagelser mot honom som hon gjort i artikeln från 2014.
Den här gången blev reaktionen väldigt annorlunda. Hollywoods A-lista började uttala sig mot Woody Allen. Skådespelare som Colin Firth, Greta Gerwig och Jessica Chastain sade att de ångrade att de hade jobbat med regissören och lovade att aldrig mer göra det. Natalie Portman och Reese Witherspoon förkunnade offentligt: ”Jag tror dig, Dylan.”
Amazon, som skulle distribuera Allens film ”En regnig dag i New York” (2019), drog sig ur projektet och stoppade det avtal på fyra filmer som de hade med Allen. Delar av skådespelarensemblen, däribland Timothée Chalamet, Selena Gomez och Rebecca Hall, donerade sina löner till organisationerna Rape, abuse & incest network och Time’s up.
I sin intervju med New York Magazine i september 2018 sa Soon-Yi Previn:
”Det som har hänt Woody är så upprörande, så orättvist. (Mia Farrow) har utnyttjat metoo-rörelsen och visat upp Dylan som ett offer. Och en hel ny generation hör talas om det här när de inte borde det.
Idag är Dylan Farrow 35 år, gift och har själv en liten dotter.
– När man skalar av allt annat och tittar under alla mina lager, inne i kärnan av vem jag är, så är jag den där lilla flickan på videoinspelningen, säger hon.
– Den där lilla flickan känner mycket smärta. Den här sortens övergrepp förvanskar något inom en. För det är inte en främling som gör det, utan någon du älskar och litar på. Någon som spänner fast ditt säkerhetsbälte, håller din hand när ni går nedför gatan, läser godnattsagor för dig. Det är obegripligt för normala människor, för det är inte normalt.
Förra våren lämnade anställda vid det amerikanska förlaget Hachette sina arbetsplatser i protest mot beslutet att ge ut Woody Allens självbiografi, ”Apropå ingenting”. Hachette stoppade utgivningen av boken, som sedan gavs ut av ett mindre förlag. Woody Allen, idag 85 år, har också stämplats som ”för radioaktiv” för amerikanska filmstudior att jobba med, vilket tvingar honom att förlita sig på finansiering från Europa. Hans senaste film, ”Rifkin’s festival”, spelades in i Spanien och har bara släppts i en handfull europeiska länder.
Woody Allen och Soon-Yi Previn bor i ett townhouse på sex våningar på en vacker gata på Upper East Side i New York, i samma kvarter där han filmade scener för ”Annie Hall” för 45 år sedan. Han har kallat sig själv ”paria” och har berättat att hans bidrag till Hillary Clintons valkampanj 2016 avvisades och återlämnades. Men trots att Hollywood vänt sig emot honom så kunde han, innan coronapandemin slog till och krympte New Yorks kulturscen och nattliv, fortfarande ses uppträda inför publik varje måndagskväll på Carlyle Hotel, där han spelade klarinett med Eddy Davis New Orleans Jazz Band, vilket han gjort i årtionden.
Men dokumentären har beskrivits som ”en nyanserad summering” av amerikanska kritiker, och ”den sista spiken i Allens sedan länge ostängda kista”. Och när staden som Woody Allen och hans berättelser är synonyma med så småningom öppnar upp igen, kanske Allen till slut kommer att vara utestängd.
Översättning Jenny Cleveson
