Det var då hon fick en idé som ironiskt nog skulle komma att få betydligt större genomslag än någonting hon kom att göra som journalist: alla potentiella jobb hon la fram för Caruso skulle kunna sammanfattas under den korta period de stod i hissen tillsammans.
Begreppet hisspitch var fött, och kom snart att bli en obligatorisk del av såväl managementlitteratur som självhjälpsböcker.
För Sigge Eklund är hisspitchen central. Alla saker han har gjort sedan han slog igenom som skribent i magasinet Bon i mitten av 00-talet har gemensamt att de går att sammanfatta på ett par rader.
Där han varje vecka under 11 års tid har upprepat pop-psykologiska Malcolm Gladwell-analyser av samtiden som om de vore hinduistiska mantran
Inte minst gäller det hans böcker. Den förra romanen han skrev, ”In i labyrinten” från 2014, handlade till exempel om ett välbärgat Stockholmspar vars dotter försvinner. Maddie McCann i Brommaidyllen, typ. Hans senaste icke-skönlitterära bok, den hånade ”Livets små njutningar: somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva” har bokstavligt talat sin hisspitch i titeln.
Men även i Eklunds övriga verksamhet är det viktigt att allt ska kunna sammanfattas snabbt och enkelt. Ta bara podden han driver tillsammans med parhästen Alex Schulman, där han varje vecka under 11 års tid har upprepat pop-psykologiska Malcolm Gladwell-analyser av samtiden som om de vore hinduistiska mantran.
Det här kan man naturligtvis tycka vad man vill om, men jag skulle säga att hisspitch-tänket har varit nyckeln till Eklunds framgång. Podden har inte direkt lidit av att idéerna som läggs fram i varje avsnitt enkelt kan sammanfattas över en öl i goda vänners lag. Och böckernas baksidestexter skriver i princip sig själva.
Tyvärr är det som gör Eklund så framgångsrik också det som gör honom så ointressant som konstnär.
Likt en roman av den uppenbara litterära förebilden Bret Easton Ellis är den så full av namedropping av restauranger och varumärken att det knappt finns plats för verb
Hisspitchen för ”Gruppen”, Eklunds nya roman är följande: ung medelklasskille börjar sälja kokain för att kunna festa med sina rika kompisar på Stureplan. Skoja, det är Jens Lapidus ”Snabba cash”, men byt ut kille mot tjej, kokain mot stulen konst och Stureplan mot var nu fancy personer i Madrid hänger (det står i boken – likt en roman av den uppenbara litterära förebilden Bret Easton Ellis är den så full av namedropping av restauranger och varumärken att det knappt finns plats för verb – men jag har glömt det).
En sammanfattning som är något längre och mindre pajig, men fortfarande tillräckligt kort för en hisstur: Hanna är en 20-something som har åkt till Madrid för att praktisera på Prado-museet. Hennes stora kärlek i livet – så verkar det i alla fall till en början – är konst i allmänhet och Francisco Goya i synnerhet.
Den Hanna vi möter under de första 30 sidorna av boken sticker inte ut särskilt mycket. Hon går till sitt arbete, hon är lite blyg, hon gillar tavlor. Men som skenet bedrar! Allt förändras när huvudpersonen kommer i kontakt med tre superrika unga svenskar som är i Madrid för att supa bort sina föräldrars pengar. I dessas sällskap förvandlas blyga Hanna till en hänsynslös social climber, och det finns inget hon inte skulle göra för att kunna hänga med sina nya vänner på dyra semestrar och extravaganta middagar.
Det är förstås inget fel i sig på böcker som går att sammanfatta enkelt. Brott och straff kan man också hisspitcha. Problemet med Eklunds roman är att den är så bunden till historien. Alla karaktärer finns till endast för att föra berättelsen framåt, allt som händer är utmejslat för att tjäna den dramaturgiska kurvan – till och med vädret skiftar med handlingen på ett väldigt uppenbart sätt. Detta gör dels att Gruppen inte funkar som litteratur, dels att den blir för förutsägbar för att jag fullt ut ska kunna uppskatta den som thriller.
Att han ändå inte lyckas som spänningsförfattare beror – förutom förutsägbarheten – på att han verkar ha velat skriva en riktig roman
I den senare genren har romanen dock viss potential. Eklund vet hur man skapar stämning i scener, vet hur han ska göra för att få sina läsare att reagera som han vill att de ska reagera. Språket är dessutom precis så där medryckande som man vill att det ska vara i en thriller. Att han ändå inte lyckas som spänningsförfattare beror – förutom förutsägbarheten – på att han verkar ha velat skriva en riktig roman.
Följaktligen finns det gott om konstanalyser som alla är ungefär lika grunda som de spaningar om samtiden han brukar göra sin podd. Dessutom: massvis av skildringar av sex och makt som redan har lagts fram av andra på betydligt mer begåvade sätt. Alltså: de gånger Eklund försöker lämna sin thriller-mall faller det nästan alltid platt.
En hisspitch för den här recensionen? Jag har läst ”Gruppen” av Sigge Eklund. Min artikel argumenterar för att den var sådär och att ni borde strunta i att köpa den.
