”Det fördärvliga levernet” var detta: ett samlag mellan en man och en kvinna. Fröding hade bland annat diktat: ”Och med samma andedrag / samma puls och hjärteslag / själ vid själ i samma kropp /sammanhöll / steg och föll / rytmens ned och opp/ mot och in och från”.
Även om Fröding kom undan med en friande dom var han mycket väl medveten om att han utmanade den goda smaken. Och varför han ville göra just det. I maj året innan hans samling kom ut skrev han i ett brev till sin syster Cecilia om sina nya dikter: ”Somliga bliva mycket fria, men jag hoppas, – icke frivola, dvs. punschtvetydiga, vilket är en obehaglig art av frihet – jag vill en gång ärligt ta fram naturens skönhet och helighet, jag är led vid skammen och hemlighetsmakeriet – livet är gudomligt i alla sina funktioner ända ned till de lägsta, men till dem (de lägsta) höra sannerligen icke saminnerligheten mellan man och kvinna”.
Bort med hyckleriet alltså. Bort med skammen. Sexualiteten är en vacker kraft, värd att bejaka. I dag kan vi se Frödings dikter som en föregångare till 1900-talets stora sexuella befrielserörelse.
Men Fröding var också en av de män som genom historien betalat för tillgång till kvinnors kroppar. Han ”köpte sin kärlek för pengar”, som han skrev en gång. Och för detta ville han faktiskt själv bli åtalad.
Hösten 1894 angav Fröding sig själv i en skrivelse till rådhusrätten i Karlstad. Han förklarade sig skyldig till tre saker: att i barndomen ha känt masochistiska böjelser, att ha onanerat och, vilket var huvudpunkten, att ha betalt kvinnor för samlag. Borgmästaren i Karlstad brände dock dokumentet; inget som stod där var anledning till några rättsliga åtgärder. Och dessutom bedömdes Fröding inte vara vid sina sinnens fulla bruk då han skrev detta.
Men Fröding gav sig inte, han ville verkligen att världen skulle få veta vad han hade gjort. Så han skickade samma skrivelse till en skollärare vid namn E.G Gelin och gav honom i uppdrag att läsa skrivelsen högt för sin frireligiösa församling. I ett medföljande brev skrev Fröding: ”Jag vill stå offentligen för vad jag felat, och som Rådhusrätten i Karlstad icke tycks ha velat ta notis om min anmälan, så önskar jag att mitt brott åtminstone må offentligt omtalas. Vill ni åtaga er att offentliggöra denna bikt inför församlingen, vore jag er tacksam”. Men inte heller Gelin ville föra saken till allmänhetens kännedom. En tredje gång försökte Fröding stå till svars – 1898 anmälde han sig för samma sak till polisdomstolen i Uppsala, men inte heller denna gång hände någonting.
Orsaken till Frödings iver att få berätta om de, i hans mening, brott som han gjort sig skyldig till var just att han ville ”skriva en bok om osedligheten och dess bekämpande – den viktigaste av alla frågor i alla tider”, som han uttryckte det. ”Men för att kunna göra detta måste jag stå i en så vitt möjligt sann dager inför allmänheten, och det är detta som framkallat efterföljande bikt.”
Här har vi alltså en man som kämpar för att få bli dömd för att ha köpt sex och ett samhälle som inte såg någonting brottsligt i denna handling. Däremot åtalade samma samhälle honom för att i diktens form ha skildrat ömsesidigt sex. I dag skulle det motsatta förhållandet råda: köp av kvinnors kroppar har förbjudits i Sverige, men skildringen av sexuella handlingar är tillåten. Åtminstone på vissa sätt blir vi faktiskt klokare.
