– Som opinionsbildare blev jag trött på att diskussionen är så himla snuttifierad och på alla missförstånd. Det är nästan som en viskningslek ”Vad är egentligen identitetspolitik? Ingen vet men låt oss akta oss jävligt noga för det”. Jag har velat förklara begreppen som vi bara kastar oss med, ge bakgrunden. Sedan kan man ju fortfarande välja att tycka att det inte är bra, men jag har velat klargöra på ett pedagogiskt sätt vad det egentligen handlar om.

De senaste tio åren har rasism diskuterats mycket i offentligheten och på kultursidor.

Vad har förändrats?

– Rasism har fått mer plats, och det är bra. Men på vägen hände något: När jag tog över Rättviseförmedlingen 2014 behövde jag inte väga varje ord på guldvåg. Det fanns en medvind i frågorna och vi kunde prata mer öppet, till exempel säga ”vithet” utan att det blev högt tonläge direkt. Sedan upplevde jag att det kom en motvåg där många av oss som pratade om de här frågorna fick akta tungorna mycket mer och klura på hur vi skulle göra för att inte uppröra och såra. Nu är vi tillbaka till ett läge där vi pratar mycket mer om frågan, vilket bland annat har att göra med Black lives matter-rörelsen. Förhoppningsvis har vi tagit oss till nivån där vi kan erkänna att rasism är ett problem som finns.

Du nämner inte Sverigedemokraterna i din bok. Varför?

– Jag ville rikta boken bredare än så. Ur ett partipolitiskt perspektiv driver vissa partier på bilden av ”den andre” mycket mer. Men rasismen i Sverige är inte ett problem som börjar med Sverige­demokraterna, och det slutar inte med dem heller.

1. Vi skyller rasismen på outbildade

– Man säger ”Det är ju bara de där på landsbygden som inte har utbildning eller är fina tjänstemän i stan som hyser rasistiska åsikter”. Den bilden skapar distans till frågan och bygger dessutom på ett enormt klassförakt. Svenska studier visar att det inte är så. Hur man utövar rasistiska handlingar skiljer sig däremot mellan klasserna. Arbetarklassen jobbar oftare med att undvika, till exempel att genom att inte sätta barnet i skolklassen med stor bredd av barn. De med högre klasspositioner jobbar snarare med tillrättavisanden. ”Vet du vad, i Sverige gör vi inte så”, eller ”Du borde lära dig att...”. Även om det är subtilt finns rasism i alla klasser, säger Seher Yilmaz.

2. Det bristande språket

Det saknas språk som förklarar rasism i Sverige, menar Seher Yilmaz. Ett skäl är vår historia med exempel som Sveriges rasbiologiska institut och vår förkastliga behandling av romer.

– Vi har försökt ta oss framåt genom att säga ”Det här med ras som biologi, det finns inte”.  Resultatet har blivit att vi raderat ut ordet ras, även som social konstruktion. Det har aktivt fattats beslut om att ta bort vissa ord ur lagstiftningen exempelvis. Det är ingen lösning. Det har gjort det svårt att prata om rasism, säger hon.

3. Färgblindheten

– I Sverige pratar vi ofta om ”utländsk bakgrund” och andra parametrar för att inte behöva prata om hudfärg. Men vi är inte en stor homogen grupp. En person med bakgrund i Danmark kommer att möta en verklighet, jag som är kurd möter en annan och den som är svart möter en tredje, säger Seher Yilmaz.

Hon menar att färgblindheten i samtalet om rasism gör att vi osynliggör att hudfärg faktiskt spelar in i hur människor bemöts i samhället.

– Det ger oss mindre kunskap som vi kan använda för att jobba mot det här systemet. Om vi inte pratar om hudfärg och yttre attribut så missar vi också alla de svenskar med svensk bakgrund som inte är vita.

4. För lite fakta i debatten

Det finns mängder av studier om rasism i Sverige: Om hur afrosvenskar har svårare att bli chefer i jämförelse med andra, hur personer med arabiskklingande namn får sämre bemötande i kontakt med kommunen. Eller att det bara krävs 3-4 procent med utomeuropeisk bakgrund för att infödda ska flytta från ett bostadsområde.

– Ändå handlar debatten ofta om ”Vad har DU varit med om?”. Det handlar inte om mig. Vi accepterar inte de studier och fakta som finns, säger Seher Yilmaz.

5. Fokus på vitas fördomar och privilegier

”Rasism kommer inte att upphöra av att vi fokuserar på vita individers fördomar eller av att vi ber enskilda vita uppmärksamma sina privilegier.” skriver Seher Yilmaz i sin bok.

– Jag tror att alla ska fundera på vad just jag kan göra för att hjälpa någon som inte haft samma medvind. Men jag tror att vi har skapat oss en bild om att det går att utbilda bort vita personers fördomar, och att det löser problemet. Studier visar att det inte fungerar. Fördomsträning ger inte den effekten.

6. För lite fokus på makt

”Fokusera på makt – förändra hur makten ser ut snarare än att jobba med ”empowerment” av de som utsätts för rasism” skriver Seher Yilmaz i sin bok.

– Ofta hör man: ”Du kan också, bara du kämpar hårdare ska du se att du kan bli förebild för alla andra!”. Vi borde istället fråga vad vi som sitter på makt av olika slag kan göra. Du kanske får vara med och välja vem du ska ha med i ditt team på jobbet? Makt kan se olika ut, det är inte bara politiker som besitter den. Ta vara på situationer där du kan påverka och försök förändra idén om vem som får plats i sammanhanget.

7. Rasismens roll i klassamhället dribblas bort

Vissa menar att vi borde lösa klassfrågan innan vi pratar om rasism. En dålig idé, menar Seher Yilmaz.

– Arbetarklassen består inte bara av vita svenskar, utan i väldigt stor utsträckning av icke-vita. Att de utsätts för rasism på arbetsmarknaden är en erfarenhet vi behöver prata om, samtidigt som vi jobbar med klassfrågan. Man kan hålla två bollar i luften samtidigt och jobba mot två ordningar samtidigt.

Seher Yilmaz jämför med kvinnorörelsen som ofta fick höra ”vi ska bara lösa klassfrågan först, så kommer jämställdheten efter”.

– Det funkade ju inte. Det visade sig att kvinnor faktiskt behövde höja rösten och bryta sig ut och se till att de fick en plats vid bordet att prata utifrån att vara kvinna och arbetarklass. Det borde vi lära oss av. Upplevelsen att utsättas av rasism erkänns inte som särskilt viktig.

8. För mycket individfokus

När vi fokuserar på de individuella handlingarna slipper vi se strukturen, menar Seher Yilmaz.

– Idag hamnar diskussion ofta på nivån ”Jag har en icke-vit kompis, och hon har aldrig varit med om något sånt”. Det är inget kvitto på att systemet inte finns. Så kommer vi inte framåt. Jag tror att vi behöver komma överens om att problemet med rasism i Sverige finns, att den ser ut på ett visst sätt, och att vi inte vill ha det så. Där är vi inte än.