Sedan kom ”Människan är den vackraste staden” om migration och skugggsamhällena bredvid den etablerade världen, också där en Said som yvigt viftade med armarna och ville att allt skulle med. Det var både underbart och lite störigt, en nutida skröna.
När Sami Said efter en tids tystnad nu kommer med en ny roman, ”Satansviskningar”, är tonläget ett annat, även om delar av tematiken känns igen. Denna bok viskar, och även om där allt nog finns en hänvisning till Salman Rushdie och den nödvändiga blasfemin både i titeln och i romanens flickors uppror mot överheten, så är det också många andra viskningar som susar genom boksidorna.
Det handlar om Nadine som, när hon gömt sig i sin garderob en gång för mycket och föräldrarna börjar tro att hon ränner på stan med pojkar, skickas till en internatskola för vanartiga flickor. Den ligger långt ute i öknen, där bara flickorna och Föreståndaren finns. En bit bort en ökenstad, fylld av frestelser och faror, och så skattletarna som söker över skolans marker på jakt efter en skatt som ska ha grävts ner där någon gång.
Satan viskar i flickornas öron och skolans uppgift är att täppa till deras hörselgångar, göra dem lydiga. Uppgivna. Men flickorna håller fast i det upproriska. På sin sida har de sin dyrkade sångerska Assam Lo, hennes musik och hennes vägran att anpassa sig. När hon mördas av sin bror växer stormen, både i flickorna och i den omgivande öknen.
Platsen de befinner sig på är inte definierad, öknen och den stränga religiösa moralen kan ge associationer till Mellanöstern, men utan namn bli platsen också alla platser där man försöker pressa samman människor till hanterliga former.
För vad som inledningsvis framstår som en rätt klassisk historia, om barn som ska kuvas av en rigid vuxenvärld, skiftar allt mer mot en mer komplex berättelse. Det handlar om sökande efter något som bär, bortom konventionerna. Även föreståndaren söker, hon är inte den straffande auktoritet som hon först verkar vara, inte bara, hon försöker snarare ge sina flickor en sorts respit innan världen kräver deras totala anpassning, och kanske skicka med några matnyttiga tricks för hur man överlever i den.
Och de andra flickorna, som först sluter sig i fientligt motstånd mot Nadine, utkämpar alla sin egen lilla statskupp mot allt de förväntas bli.
Samtidigt viskar öknen med en egen röst, den vill locka dem bort från denna verklighet och in i en annan. Änglar finns där, men om de vill gott är mer tveksamt, en oerhörd kraft finns där, som kan förgöra.
Det är en suggestiv och gåtfull roman, jag är inte alldeles säker på vart den vill men tycker om att vara i den. Sami Said har även här ett egensinnigt språk, meningar som sjunger, ord som faller i uttänkt rytm men med ett varsammare tonfall. Med upprepningar och omtag och passivformer som ger språket en rituell dimension. Det går att vaggas in i det, i en värld med ena foten i myten och godta det tillslutna universum som är öknen, skolan, flickorna utan namn, den mäktiga och gåtfulla Föreståndaren med sin käpp, för straff och för promenader.
Mindre fängslande blir berättelsen när den ska tryckas in i en mer realistisk ram, som när Nadine skickas hem och lever i villan med de bekymrade föräldrarna, och verkligheten bänder upp den förslutna behållare som Sami Said svetsat samman.
Men en säregen roman är det, med en skickligt framsuggererad grundton, en stämning, som stannar kvar länge efter läsningen.
ROMAN
Sami Said
Satansviskningar
Natur och Kultur
235 s
