Serieromanen ”Skiten” av finlandssvenska Ulla Donner (född 1988) är en brutal och träffsäker samtidsskildring, särskilt av mediavärldens cynism och ängslighet. Vi befinner oss exakt här och nu, tidshistoriskt. Tjejen på agenturen har “The future is female”-t-shirt och så kallade ”millenials” sitter hopkrupna på golvet och skriver på sina laptops – det finns inga arbetsbord för att ”framhäva byråns informella stämning och göra arbetsflödet mer organiskt” – som en av de anställda konstaterar: ”Dvs spara pengar”. Den sliskiga byråchefen masserar kvinnliga kollegor medan han pratar om hur det ”känns ju som alldeles nyss som vi ejukalerade idéer in i kreativitetens livmoder, och nu är vår bebis färdig att födas” – men när en kvinnlig kollega ifrågasätter hur han tar på de anställda blir han förnärmad, ”Skulle jag tafsa på mina anställda? Jag har faktiskt en dotter!” Gång på gång får vi höra “grattis på kvinnodagen” och två av tjejerna från byrån får gratis grejer i present ”ni förtjänar intimområden släta som en prepubertal öronmanet”, med kväljande komplimanger som ”ni är vackra, precis som ni är! ... Till och med du”. Det följs av hur tjejerna diskuterar huruvida det är för mycket begärt att leva ”utan att fullständigt skita ner allting”, med svaret: ”Säg till när du hittar portalen till den alternativa världen du föreställer dig”. De klokaste människorna i serien är lokalvårdarna som ifrågasätter ordbajset som kommer ur media-gänget och hela premissen av ”potatisprotein”. (Spoiler alert: Det är också en av dem som slutligen finner portalen.)

”Skiten” är igenkänningshumor och måsteläsning särskilt för de som arbetar på ”medvetna” arbetsplatser som är prickiga av blinda fläckar. Vi sitter alla i ”skiten” i ett system som många av oss tycker är fel, men vi har svårt att ta oss ur det av privata skäl: ”Det är faktiskt PORV som betalar din hyra denna månad”. En av tjejerna blir så rasande när hon tänker på skitsystemet som hon är fast i att det kommer eld ur mun, ögon – och tredje ögat. ”Jag orkar inte bete mig. Jag vill inte vara med.” Men så får hon en öl, lugnar sig och undrar plötsligt mest vem som kommer vinna På spåret.

”Skiten” är klockrent illustrerad med sladdar överallt, halvätna ramennudlar, och fåniga motivationstavlor (“but first, coffee”). Bakgrunden på bilderna erbjuder ofta kul detaljer, som en dator som börjar brinna eller roliga konversationer av bifigurer. Det gör att boken är värd att läsa om, för att hitta fler detaljer i den svartvita exaktheten. Nästan varje sida får mig att fnissa.

Precis som alla böcker i den här genren av alt-serier med en feministisk underton ligger det hela tiden på gränsen till att bli övertydligt och för öppna mål – som när en restaurangbesökare säger att ”problemet idag är att folk har det för bra” medan en tiggare sitter utanför med en skylt där det står ”hjälp”. Men det som verkligen gör att jag gillar ”Skiten” är hur skojande med ängslig media-medvetenhet och en av tjejernas berättelse om en destruktiv relation med en ”medveten” kille blandas med en känsla av stundande undergång. Vi ser hur Coloradobaggarna sakta tar över staden, medan mediagänget ont anande går på after work. Just den dova existensiella dimensionen gör boken mer intressant i hur den skapar fler lager av djup, som en öppning mot världen omkring.

Min enda invändning mot ”Skiten” är att jag hade önskat mig minst tjugo, kanske femtio sidor till. Den tar slut lite abrupt, precis när den blivit riktigt spännande med portalen som leder till en annan dimension. Men även i nuvarande form: ”Skiten” är otroligt bra och kul samtidssatir. Kolla in den här boken, särskilt om du gillar serietecknare som Liv Strömquist, Bim Eriksson och Henrik Bromander. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.