Det är tre kvinnliga forskare som i ”Polarfararna” ger sig iväg till en så kallad isstation, där de ska samla in prover för att undersöka förekomsten av mikroplast. Miljön är inspirerad av den som Åsa Johanisson upplevde under sina sex veckor ombord på forskningsfartyget Oden.

– De forskare som fanns med ombord gav sig iväg till en isstation, precis som de gör i pjäsen. Fast just det var jag inte med på. Jag ville, men fick inte, säger hon.

Handfast arbete

Det var Polarsekretariatets konstnärsstipendium som gjorde det möjligt för Åsa Johannisson att delta.

– Jag visste inte mycket om hur det skulle bli när vi reste iväg. Men det visade sig att livet ombord handlade mycket om praktiska och handfasta saker, som att samla in prover som senare kunde analyseras. Det var en situation som för mig påminde om när man under arbetet med film är under produktion, säger hon.

Åsa Johannisson tillbringade delar av tiden med att skriva, intervjua forskarna ombord och att göra storyboards till kommande produktioner. Men hon valde också att hjälpa till med en del av forskarnas arbete.

– Vi lade lera i burkar. Det var ingen som begärde att jag skulle hjälpa till med det, men det var kort om folk och jag tyckte att det var roligt, säger hon.

”Polarfararna” är en av de tre idéer som Åsa Johannisson fick under resan. Idén har sedan omvandlats till ett manus av Camilla Blomqvist.

Människans litenhet

Att det är tre kvinnor i rollerna förklarar Åsa Johannisson med att det delvis beror på att det ombord fanns både kvinnliga forskare och en kvinnlig forskningsledare, så att det därför föll sig naturligt. Men hon gjorde också det urvalet som en form av kommentar till de många manliga upptäcktsresenärer som historien annars är full av.

När de tre kvinnorna är ute på isen händer något som gör att de blir fast där, och tvingas kämpa för sin överlevnad i en extrem natur.

– Det är olika existentiella frågor som kommer upp, om människans litenhet på jorden och om hur vi hanterar den. Den handlar också om att vara vilse, både i bokstavlig mening och i betydelsen att gå mot en framtid som vi inte vet hur vi ska hantera, säger Åsa Johannisson.

Under resan med forskningsfartyget fick hon och alla andra som var ombord lämna fartyget vid ett tillfälle, för att vara på isen.

– Vi ankrade och gick ut för att grilla korv och några badade karbad, säger hon.

För att ge publiken en känsla av den natur hon upplevde där har man tagit akustiken till hjälp.

– På Arktis är du bara omgiven av is och horisonten finns omkring dig, på 360 grader, hela tiden. Det är inget du kan uppleva i en teatersalong, men vi har använt ljudet för att återskapa den akustik det blir, för att genom den ge publiken en känsla av att vara på plats, säger hon.

Föreställningen ”Polarfararna” ska ut på ett par månaders turné genom landet. På ett par platser kommer det dessutom att bli olika arrangemang i anslutning till föreställningen. Information som anknyter finns också på Riksteaterns hemsida för Människa och natur, som är en treårig satsning för att belysa relationen mellan människa och natur.