Kultur & Nöje.

2020-11-20 18:15
Morfydd Clark imponerar i rollen som Maud.  Bild: a24 films
Morfydd Clark imponerar i rollen som Maud. 
Puffetikett
Dagens ETC

Recension: ”Saint Maud” – smutsig väg till frälsning

I ”Saint Maud” gestaltas religiös fanatism med ett krypande obehag när en kristen sköterska försöker rädda sin motvilliga patients själ. Daniel Andrén imponeras av skådespeleriet, men förstår inte riktigt huvudrollsfiguren.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Kristna teman och motiv är lite av en stapelvara för skräckgenren, där onda och goda krafter på ett tacksamt tydligt sätt kan ställas mot varandra och där tron på det övernaturliga allt som oftast trumfar logik och vetenskap. I Rose Glass regidebut ”Saint Maud” är den kristna tron i centrum och ont/gott-dikotomin absolut närvarande, fast här medvetet grumlig.

I en brittisk kuststad tar sköterskan Maud anställning som privat vårdare i hemmet hos den döende Amanda. De två funkar till en början bra ihop, trots att de på många sätt är varandras motsatser: Maud är tystlåten och djupt religiös, Amanda är utsvävande och cynisk. En sen kväll kommer dock kaoset på besök, i form av Amandas älskarinna.

Maud, som känner sig kroppsligen uppfylld av Gud, har haft svårt att förstå varför just hon är utvald och vad hennes kall är. Efter älskarinnans intrång inser Maud att det visserligen är en god sak att vårda en döende kropp, men att hon för att nå äkta frälsning måste rädda Amandas själ.

Det är svårt att se att ”Saint Maud” är en debutfilm. Scenerna dryper av hotfull, krypande atmosfär i både de sjaskiga stadsmiljöerna och Amandas mörkt gotiska villa. Även om det kryddas med en och annan chockeffekt (hej kaskadspya!) så byggs stämningen upp långsamt och mycket effektivt.

Skådespeleriet går inte att klaga på – särskilt fint är samspelet mellan Morfydd Clark som Maud och Jennifer Ehle som den bittert kedjerökande Amanda. Det är omväxlande sensuellt trevande och hånfullt.

Snabbt blir det tydligt att det är Mauds uppfattning av verkligheten fokuset ligger på. Kameran följer nära och reagerar med oväntade rörelser på hennes sinnesstämning. En berättarröst visar sig vara Mauds egna bönemonologer. Är hennes uppenbarelser verkliga eller bara inbillning? Det hålls dolt, men spelar egentligen ingen roll för historien.

Morfydd Clark lyckas ändå skapa trovärdighet i Mauds skifte från sökande och bräcklig till fullfjädrad fanatiker. Släktskap finns med Sissy Spaceks förvandling i ”Carrie” (1976). Men där Carrie är så mycket mer än bara sin religiösa uppfostran, så ges väldigt få ledtrådar till Mauds bakgrund och person annat än just hennes förhållande till Gud.

Det är synd.

Saint Maud

Betyg: 3 av 5

Regi: Rose Glass

Premiär: 20 november