Jocelyn råkar sitta i sin mors rullstol när vackra grannen Julie kommer på besök. Han tror att han ska kunna förföra henne lättare om han låtsas vara funktionshindrad, så han spelar med. Julie presenterar honom i stället för sin stora­syster ­Florence, som är rullstolsburen på riktigt. Snart har Jocelyn svårt att ta sig ur både sina lögner och stolen.

Florence är professionell violinist, skicklig nog att hoppa in när den inhyrda solisten blir sjuk. Hon är även en duktig tennisspelare. Snygg är hon också. Vilket paket! Vilken man skulle tacka nej till en sån superbrud? Någon som hänger upp sig på att hon inte kan gå. Som Jocelyn själv formulerar det inför sin vän Max: ”Jag är 50, jag har pengar, jag är inte slut än.”

Jag kan inte komma fram till om det är fördomsfullt eller sannolikt att anta att en person skulle nobba en annan bara för att hen har en funktionsvariation. Kanske är det både och.

Nåväl. Filmen skildrar ­Jocelyns och Florences försiktigt spirande romans och hans samvetskval. När ska han berätta för henne att han kan gå – och hur?

Franck Dubosc står bakom manus och regidebuterar, samt spelar huvudrollen. Det osmakliga playerintryck han ger i filmens inledning byts snart till ett ömsint porträtt av en man som lär sig inte bara om sig själv utan också om andra – och som vill undvika att såra den han älskar. Florence spelas charmant av Alexandra Lamy. Framför allt är deras samspel väldigt fint, med bubbligt förälskade scener varvat med skavande, smärtsamma bitar där de turas om att vara rädda för att bli avvisade.

Filmen har blivit en stor succé hemma i Frankrike, där den har lockat 2,5 miljoner fransmän till biograferna. Det romantiska konceptet är välkänt – tänk Tom Hanks och Meg Ryan – och det är roligt utan att vara plojigt, mysigt utan att vara smörigt, bekant men ändå inte urtrist. Det är habil underhållning och en varm film om kärlek.