Kultur & Nöje.

2020-11-07 13:05
  • I serieromanen ”Återvinningscentralen” skildrar Ulrika Linder livet på en återvinningscentral. Bild: Galago
    I serieromanen ”Återvinningscentralen” skildrar Ulrika Linder livet på en återvinningscentral.
  • I Agota Kristofs roman ”I går”  stannar berättarjaget hellre  på psyket än återvänder  till fabriken. Bild: Wahlstrom & widstrand
    I Agota Kristofs roman ”I går” stannar berättarjaget hellre på psyket än återvänder till fabriken.
  • Felicia Stenroths ”Handens rörelser” behandlar en ny arbetarklass där de arbetande själva förväntas ta ansvar för sin egen otrygghet. Bild: Norstedts
    Felicia Stenroths ”Handens rörelser” behandlar en ny arbetarklass där de arbetande själva förväntas ta ansvar för sin egen otrygghet.
Puffetikett
Dagens ETC

Rapporter från arbetssamhället

Det har getts ut flera skildringar av arbete på senare tid.

Och det är inte den monotont slitande lönearbetaren som står i fokus. Nu ges böcker ut där arbetet får ta plats i sin egen rätt.

Jenny Aschenbrenner ser arbetet anta en ny roll i samtidslitteraturen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Jäkta för att få på den grå arbetsrocken, trängas framför stämpeluret för att stämpla in, springa in till maskinen, stätta igång den, borra hålet fortast möjligt, borra, borra, ständigt samma hål i samma del …”

Jaget i Agota Kristofs roman ”I går”, som nu kommer i svensk översättning av Marianne Tufvesson, vill hellre stanna på psyket än att återvända till fabriken.

Nä, arbete har ingen vidare status i litteraturen. Det monotona, upprepningen, och så förslavningen under strukturer som man inte rår över. Den som lönearbetar står och stampar och kommer ingen vart, arbetet stjäl tid från det som är viktigt på riktigt.

I alla fall i många av de senaste decenniernas svenska romaner, som rört sig allt djupare in i det privata, in mot jaget och själen och alla känslorna. Men steg för steg har arbetet tagit sig in i litteraturen igen. 

På senare tid allt mer, och arbete i egen rätt, inte bara som något främmande och vidrigt att fly ifrån. Arbetsplatsskildringar med minutiös och initierad detalj­rikedom från varje moment. Som Måns Wadensjös ”Monopolet” från 2019, som berättar exakt hur det går till inne på Systembolaget: ”… till höger och vänster om henne stod flaskor i långa rader på hyllorna – de som var frontade stod så perfekt intill varandra att alla etiketter syntes, och ingenstans i de långa raderna kunde hon se någon skarv, någon snedställning eller någon halvhjärtad L-frontning.”

Efter att ha läst den skannar jag varje gång jag är på bolaget av hyllorna, vill se hur den är frontad, en helt ny insikt om hur arbetet går till just där. 

Ström av samhällskritik

Nu i november kommer Ulrika Linders serieroman ”Återvinningscentralen” där hon skildrar arbetet på just en återvinningscentral, i Örebro. En närstudie i vardagen som miljötekniker, med rätt att uppfostra.

– Kunden har alltid fel, säger Ulrika Linder och skrattar lite, men det stämmer.

Hon fångar med underbar precision skräcken man känner när man kommer till tippen och kastar fel. En miljötekniker må ha ett jobb utan yttre glans och status, men får ha rejäla kläder på sig, är rörlig, kan gå därifrån om någon börjar rya, och så känner sig de som kommer med skräp nästan alltid i underläge.

– Man har en kunskap som andra inte riktigt har och det skapar ett intressant maktskifte, där det inte spelar någon roll vem du är i samhället. 

Arbetet som ett hem

I hennes bok finns en underliggande ström av samhällskritik, men den är också en pedagogisk lektion i hur man gör när man slänger rätt. Och själva skildrandet är också ett sorts maktskifte, att ta sig rätten att berätta om ett arbete, att det är viktigt. 

– Jag hoppas att det kommer fram att jag bryr mig mycket om mitt jobb. Det är en samhälls­bärande funktion att hantera sopor, säger Ulrika Linder.

I en annan del av arbetssamhället sitter Ida och svarar i telefon. Hon är huvudperson i Felicia Stenroths nya roman ”Handens rörelser”. Hon sitter på ett kontor med utsikt över stan och svarar på frågor om tekniska problem. Det är lågkvalificerat, lågavlönat, utan trygghet. Först är det bara ett jobb, ett sätt att överleva för stunden. Sedan blir det steg för steg ett sorts hem, en del av henne. 

– Arbetsplatsen blir för Ida mycket mer allvarlig än för många andra som har sitt första jobb. Hon inser att hon kanske kommer att bli kvar där hela livet, säger Felicia Stenroth.

Ida vet det eftersom hon kommer ur fattigdom, från en barndom med en ensamstående mamma som hela tiden arbetar, men som ändå inte har några pengar. Idas liv berättas i två pågående nu, det som sker den vuxna Ida och det som var hennes barndom flätas in i varandra. 

– Jag har skrivit det så för att visa oförmågan att fly ett sådant ekonomiskt trauma.

Omsorg om detaljerna

Att ha vuxit upp med att elen försvinner, eller att pianot en dag är borta efter en utmätning av kronofogden, sätter spår. Spår som gör att det inte är möjligt att se på arbete som något som stjäl tid från ”det viktiga”. Samtidigt som Ida vill markera avstånd från den arbetarklass som hon kommer ifrån och den som hon hamnat i. 

En ny sorts arbetarklass där de arbetande själva förväntas ta ansvar för sin egen otrygghet, genom att anamma ett språk som säger ”frihet” när det betyder osäkra anställningar och ständiga schemaförändringar, ett vobblande med människors liv som tvärtom gör dem ännu mer ofria.

Idas jobb är på många sätt ett riktigt skitställe. Ändå finns också här en omsorg om detaljerna, en återhållen, iakttagande respektfullhet inför människorna i arbete.

– Solidariteten som de här kollegorna har inför varandra är något viktigt och vackert. Det är något som inte alls är meningslöst utan tvärtom, säger Felicia Stenroth.

Hon skriver inifrån, har själv haft det där jobbet. Som så många andra som skriver, prekariatets villkor blir en verklighet för allt fler och då blir det livet också mindre främmande i kulturoffentligheten. Kunskapen om hur arbetet utförs och att känna de människor som utför det. En väg att skriva sig ut ur arbetskritikens dilemma: att den så lätt rackar ned inte bara på arbetsförhållandena i sig utan också på den som utför arbetet. 

Arbete i litteraturen just nu

Måns Wadensjös ”Monopolet”

Albert Bonniers förlag 2019

Om arbete på Systembolaget som blir hela livet.

Wanda Bendjellouls ”Dalenglitter”

Weyler förlag 2020

Om att arbeta på snabbmatsrestaurang och få ständiga brännsår på armarna från stekhällens flott.

Felicia Stenroths ”Handens rörelser”

Norstedts 2020

Om Ida som arbetar på en kundtjänst och alltmer slukas upp av sin arbetsgemenskap.

Ulrika Linders ”Återvinningscentralen”

Galago 2020

Om vardagen på en återvinningscentral, om sopsortering, hårt arbete och jobbiga typer.

Tone Schunnessons ”Dagarna, dagarna, dagarna”

Norstedts 2020

Om det bisarra arbetet som influerare, Bibbs försöker sälja sitt privatliv och sin personlighet men ingen vill längre köpa. 

Agota Kristofs ”I går”

Wahlstrom och Widstrand

Från 1995, översatt 2020

Om fabriksarbetaren Tobias, flykting i främmande land, som känner sig som en fånge på sitt arbete i fabriken.