Gediget om svensk sci-fi – faktasin är ingen kusin från landet

Hur översätter man Science Fiction till svenska? 1953 anordnade Aftonbladet en tävling och det vinnande bidraget blev ”Teknodikt”. På tredje plats kom författaren Sture Lönnerstrands förslag ”Faktasin”, vilket också är titeln på en nyutkommen översikt av den 87-årige journalisten Bertil Falk. Själv undrar jag varför dessa ljuvliga begrepp aldrig fått genomslag – svenskan förklenas om vi inte brukar översättningarna. Dessutom är faktasi ett bättre ord än Science Fiction, eftersom traditionen utvecklats sedan Mary Shellys ”Frankenstein”. Numera innehåller den inte bara spekulationer av teknisk art, utan även sociala och psykologiska fantasier. Men kanske blir det en namnändring med Falks verk. ”Faktasin” är nämligen ett ambitiöst försök att teckna den svenska SF-historien, från 1600-talet fram till 2012. Dessutom är den osannolikt välresearchad: så fort minsta poet knystat om månen är Falk där.

SF är en anglosaxisk tradition och mot giganter som HG Wells, Ray Bradbury och Ursula K Le Guin står vi oss slätt. Detta betyder inte att den svenska faktasin är den foliehattsklädda kusinen från landet. Från 1734, med start i Olof Dahlins ”Saga om Erik hin Götske” skrevs en rad utopier på svenska, inspirerade av Thomas Mores ”Utopia” och Jonathan Swifts ”Gullivers resor”. Den första renodlade SF-romanen fick vi med Claës Lundins ”Oxygen och Aromasia” 1878, vilket är relativt tidigt. Den utspelade sig 500 år framåt i tiden och tillförde ett underhållningsmoment till framtidsskildringen. I det Stockholm som tecknas finns rullande trottoarer och en exotisk uppfinning kallad ”luktorgel” (den uppmärksamme SF-läsaren drar en parallell till Philip K. Dicks 60-talsuppfinning ”humörorgeln”).