Kultur & Nöje.

2019-07-31 16:45
Puffetikett
Dagens ETC

Politiskt laddad stil i högkulturens borg

Vad händer med den extravaganta och en gång så politiskt laddade ”campen” när den når modehus, kändisgalor och jättemuseer?

Huvudbonader i form av blomkål, flamingohuvuden och uppblåsbara läppar. Handväskor designade efter strykjärn och soptunnor. Björks svanklänning, Thierry Muglers tolkning av Venus födelse. Fjädrar, volanger, lån av folkliga loggor. Prosciutto-tryck, Oscar Wilde och en regnbågsmantel. Den årliga utställningen vid kostyminstitutet på Metropolitan-museet i New York är i full gång och att den rymmer en mängd spektakulära modekreationer går inte att förneka. Men är de ”camp”?

 Årets tema är ”Camp: Notes on fashion” och tar avstamp i Susan Sontags essä ”Notes on camp” från 1964 där författaren reflekterar över termen. Hon lyfter upp kärleken till extravagans och yta men även naivitet, allvar och ambition. Att sätta fingret exakt på vad camp är, är inte det lättaste. Utställningens curator Andrew Bolton citerar under pressvisningen själv kulturhistorikern Andy Medhurst: ”Att försöka definiera camp är som att försöka sitta i hörnet av ett cirkelformat rum.”

Överdrivet – och sorgset

Vi tar Louise Wallenberg, docent i mode­vetenskap vid Stockholms ­universitet, till hjälp.

– Camp är först och främst en ­estetisk stil, och ett uttryck som möjliggörs av en viss ”sensibilitet”. Denna känslighet har förmågan att tolka det som anses vara dålig stil som attraktivt. Därav är campen både förskönande och kritiskt ironisk, säger Louise Wallenberg.

Även hon ser camp som svårdefinierat.

– Men viktiga delar är ironin, satir, förskönandet, ytan, det konstlade, pastischen, det teatraliska, de stora känslorna och affekten och engagemanget – men även, balansgången mellan det å ena sidan överdrivna, excessiva och å den andra, det sorgsna uttrycket.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Leker med könsrollerna

Camp är lite ”för mycket”, medvetet eller ej. Man brukar prata om två varianter av camp: naiv (omedveten) kontra medveten.

Besökaren på ”The Met” passerar genom rum och korridorer där camp satts i en historisk kontext: från 1600-talets Frankrike till nutid. Homosexualitet och lek med könsroller är återkommande teman.

 – Camp har funnits sedan långt före 1900-talet: Oscar Wilde måste ses som camp i sin estetik och sin ”wittyness”. Mozarts operor kan också ses som camp. Men oftast kopplar vi camp med gayhistoria och den gaykultur som växer fram under den första delen av 1900-talet och får sin blomstring under 1950- och 1960-talet, säger Louise Wallenberg.

– På så vis är campen också – i alla fall historiskt sett – politisk.  Idag har camp delvis kommit att förlora sin förmåga att verka kritiskt – i alla fall i stora delar av den västerländska världen – mycket därför att den kultur ur vilken den sprungit har blivit mer accepterad och mainstream. Det är så klart en stor framgång men det medför också att den politiska udden slöas och att camp blir till ett slags allmängods.

Met-galans tema

När utställningen öppnar för året hålls också en omskriven kändisgala på samma tema. Flera timmar innan gästerna anländer har människor samlats på trottoaren tvärs över gatan för att få en skymt av stjärnorna. En grupp består av fyra unga drag- och performancekonstnärer från Toronto.

– Vi vill vara en del av det här. Vi är camp, säger ”Kasper the queer ghost” vars egentillverkade outfit i tyll avbildar Vogue-redaktören Grace Coddingtons ansikte och röda hårsvall.

– Vi är camp, det är något vi lever varje dag. Vi vill se hur man tar ”street camp”, något du skulle se på en klubb eller fest, till ett museum. Det är en intressant jämförelse. Vi vill vara så nära det vi kan – och visa upp vår camp, våra liv, säger den flamingomönstrade Tash Riot.

Vad är skillnaden mellan street camp och det som museet visar?

– Pengar är skillnaden, haha. Det är spännande att se vad camp kan vara med alla de pengarna bakom, säger Tash Riot.

Historielöst

En mängd vackra, kreativa och extravaganta utstyrslar syntes på galan och kan ses på utställningen men bägge har fått kritik för att inte hitta rätt ton och fokus. En del saknar också referenser till fler icke-vita kreatörer och inspiratörer, som svarta dragqueens.

”Föga lyckad” är Louise Wallenbergs omdöme om galan.

– Campen förlorar sin politiska betydelse när den sätts mitt i högkulturens borg och ”kläs på” individer som inte hör hemma i den kultur ur vilken den kommer. De kändisar som visade upp sig på galan – de flesta straighta och vita – var inte camp, de lånade och utnyttjade en stil som de inte kunde behärska och äga.

Hur skiljer sig modehusens camp från street camp?

– Modevärlden har länge sneglat åt det queera – och pink money är också money. Camp är hett för en kommersiell bransch som hela tiden vill vara i framkant men camp kan aldrig vara en kommersiell vara, den måste komma ur en känsla, ett behov av att uttrycka sig och ha en kritisk humor som drivkraft. Modehusens ”camp” är tom och betydelselös just därför att den är en kommersiell ”produkt”.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

CAMP

Vad: ”Camp: Notes on fashion” visas på Metropolitanmuseet i New York till och med 8 september.

Läs mer: Utställningen tar avstamp i Susan Sontags essä ”Notes on camp” från 1964. Filmmakaren och skribenten Bruce LaBruce skrev 2012 en uppföljningstext: ”Notes on camp/Anti camp”. Författaren Christopher Isherwood använde uttrycket camp så tidigt som 1954 i sin ”The world in the evening”. Ordet camp tros komma från franska camper, ”posera vågat”, vilket användes av Molière redan på 1600-talet.

Kändisar: Några kändisar som brukar lyftas fram som camp: Oscar Wilde, Carmen Miranda, Greta Garbo, John Waters, Cher, Donald Trump, Jean Cocteau, Mae West.

Svensk camp: Louise Wallenberg tipsar om Gösta Ekman den äldre. ”Han är underbart camp i många av de roller han gör på duken under 1930-talet. En favorit är ”För hennes skull” (1930) men även ”Kära släkten” (1933). I båda dessa filmer ironiserar han över och ruckar på könsskillnad och på heteronorm, samtidigt som hans sätts som ideal och subjekt inom filmernas narrativ.”