– Pippi sitter prydligt med knäna ­sedesamt sammanpressade på en res­väska. Hennes nedslagna blick och flätorna som sänker sig mot axlarna understryker den beskedliga kropps­hållningen, säger Lisa Källström.

Blond med rosetter

Lika väluppfostrad är illustratören ­Mixi-Bérels Pippi-tolkning i bokpärmen till franska ”Fifi Brinadcier” från 1951.

– De prydligt rosettprydda flätorna synliggör flicknormer, men också hårfärgen, eftersom blonda flätor tycks betydligt ofarligare än upproriskt röda, säger Lisa Källström.

Hon pekar på hur apan Herr Nilsson i vissa länder har förstorats i relation till Pippi och hästen. Det blir ett orealistiskt storleksförhållande som bidrar till att framhäva berättelsens fantastiska drag.

Varför tror du att man har tuktat och snällifierat Pippi i så många länder?

– Jag tror att det handlar om att förlag har försökt anpassa Pippi-gestalten till läsarnas förväntningar. Frågan är intressant för mig som retoriker eftersom den visar på en specifik agendasättning, det vill säga vilka aspekter av Pippi som får svängrum i den samtida kulturpolitiken och vilka som tystas ned, säger hon.

Snällifieringen märks också i texten.

– Exempelvis fick den tyska Pippi så sent som 2007 tillbaka pistolerna till sina vilda sjörövarlekar. I den första utgåvan av Pippi Langstrumpf lanseras en prudentlig Pippi som inte äter flugsvamp utan stensopp på skogsutflykten och inte tar ut svängarna när hon blir bortbjuden, berättar Lisa Källström.

På senare år har hon noterat en motrörelse, där Pippi börjat visas vildare igen. Bland annat har allt fler utländska förlag valt att återgå till Ingrid Vang Nymans klassiska illustrationer, men trenden syns också när samtida tecknare tar sig an figuren.