Kultur & Nöje.

2018-07-09 13:29
Maria Westerberg säger att hon ”brukar plocka pinnar som levebröd”. Bild: Viktor Säfve
Maria Westerberg säger att hon ”brukar plocka pinnar som levebröd”.

Pinnpoeten Maria Westerberg kämpar för skogen

Under konstnärsnamnet Vildhjärta har Maria Westerberg i många år gjort konst av pinnar och rötter. I juli sommarpratar hon i P1.

"Aktivismen är ett tvång och inte alls en lust", säger hon om sitt långvariga engagemang för biologisk månfald.

Det är inte helt lätt att definiera vilka som får vara sommarpratare i Sveriges radio P1. Den minsta gemensamma nämnaren brukar vara att det är personer som är namnkunniga inom sitt respektive fält, och i den kategorin faller även Maria Westerberg. Men till skillnad från exempelvis sångaren Magnus Carlsson, fysikprofessorn Max Tegmark eller slalomstjärnan Frida Hansdotter, så är hennes fält relativt smalt.

– Det är svårt att föreställa sig att någon som vandrar i skogen och plockar pinnar ska få ett så stort, fint och ärofyllt utrymme och fylla en och en halv timme inför en ganska stor publik, säger hon själv.

Nu är det inte som pinnplockare hon presenteras på Sveriges radios hemsida, utan som konstnär. Men själv kallar hon sig för pinnpoet, och när hon får frågan om vad det faktiskt innebär kan svaret bli att hon ”brukar plocka pinnar som levebröd” eller att hennes arbete går ut på att ”lalla omkring och filosofera”. Det är någonting hon tycker fler borde testa, eftersom både skogen och människan skulle må bra av minskad produktion.

– Vilka skulle vi vara om vi inte kände oss ansvariga att ta hand om och kontrollera så himla mycket? Jag tycker det skulle vara väldigt spännande om vi som samhälle provade det någon gång, och det är därför jag lever som jag gör. Jag kan inte gå till en arbetsförmedling och säga att jag skulle vilja plocka pinnar och vrida och vända på dem och tralla omkring och tänka och tälja lite och skriva lite, och så får vi se hur det går. Jag skulle inte få någon som stöttade mig, men det har fungerat i 20 år nu, säger Maria Westerberg.

Om man utifrån ändå ska försöka sammanfatta hennes konstnärskap handlar det om att väcka tankar om skogen och oss själva genom att omvandla pinnar och grenar till vackra figurer och skulpturer. Det kan handla om fåniga men roliga ordskämt av typen ”en gång var jag ett riktigt ägg, men alla kan ju utvecklas” som text till en snidad träfågel. Det kan också vara mer tänkvärda kreationer som exempelvis en tvådelad gren där ena delen har snidats till ett människohuvud och den andra till en uggla, och människan säger att ”vara sambo med en slaguggla har sina nackdelar, den är nämligen oerhört kräsen när det gäller inredning och arkitektur. Det ska vara en tall som har levt minst 500 år, sedan dött naturligt, stått död i en sisådär 200 år till och låtit kronan brytas av i lagom höjd.” Människan avslutar sin lilla monolog med att konstatera ”att bostadsmarknaden idag inte har mycket att erbjuda oss”.

Den här typen av konst har Maria Westerberg, under artistnamnet ”Vildhjärta”, gjort på heltid sedan 1999, och större delen har hon varit i sin ateljé som ligger i hennes mammas skog utanför Brunskog i Värmland. Det är även där hon har spelat in sitt sommarprat, och där hon sitter när vi gör telefonintervjun med utsikt över den gallrade produktionsskogen. Även om ”det är långt ifrån någon naturskog” så har träden fått leva längre än de flesta innan de avverkas och duger som utsikt från ateljén. För att hitta inspiration till sina figurer behöver hon dock hitta skog som har lämnats i fred av skogsmaskinerna en längre tid, den typen av skog som väcks till liv genom döden. Där ett fallet träd får ligga och bli hem till insekter och svampar.

Uppvuxen i de värmländska skogarna har Maria Westerberg ända sedan barnsben sökt spelrum mellan tallar och granar för sina lekar. Och kanske var det därför också självklart att hon så småningom skulle arbeta i och med skogen, men för att komma dit krävdes en omväg. Ett par år efter gymnasiet fick hon ett erbjudande som hon beskriver för tokigt att säga nej till, hon fick chansen att driva en drakfabrik i Portugal. Det var en chans för henne att fly småstadstristessen, men arbetet som chef skulle få henne att inse att hon inte ville vara en del av det gängse produktionssamhället.

– Jag tog det som ett tillfälle att fly, och det gjorde att jag ganska tidigt i livet fick läxan att när det handlar om produktion så måste du bortse från mer eller mindre grymhet som pågår, för du kan inte ha produktion utan att grymheten finns med. Och i mitt fall var det att någon skulle sparkas för att den inte var produktiv nog och jag var 22 år och skulle fatta det beslutet och jag kunde se hur det skulle påverka en hel familjs liv. Och även om man har hjälp från ganska många håll för att uthärda ett sådant ganska grymt beslut och får höra att så är livet och så ser det ut och allting har ett pris och alla de här klyschorna, så kände jag inom mig att jag inte klarade av att bära det.

Maria Westerberg var därför tvungen att hitta ett sammanhang där hennes kreativitet skulle förstöra så lite som möjligt, och förhoppningsvis också bidra med någonting gott. Lösningen blev att tillverka smyckesdelar av ljungrötter, och senare att göra skulpturer av pinnar. En produktion som också påverkar skogen, men i betydligt mindre grad.

– Jag förstör också träd genom att trycka böcker och trampa sönder pinnar och jag påverkar allting där ute, men i slutändan så när man sätter ihop hela notan så kommer jag förhoppningsvis att vara en av de snälla i skogen.

Maria Westerberg har tidigare varit vice ordförande för föreningen Skydda skogen, och hon är starkt kritisk till dagens skogsbruksmetoder. Hon återkommer till problemet med avkastningskrav och produktion, och hur människan kräver att träden ska ge oss allt mer som vi kan konsumera. Numera handlar det inte bara om pappersråvara och timmer, utan även om biodrivmedel som ska driva såväl flygplan som bilar. Samtidigt kommer Sverige att missa riksdagens miljömål om levande skogar.

Enligt Naturvårdsverkets senaste utvärdering fortsätter avverkningen av skogar med höga naturvärden och ännu är inte den biologiska mångfalden i skogen tryggad. Det gör att Maria Westerberg känner sig arg.

– Jag känner ett raseri och har svårt att förstå varför vi lever som om vi är i en desperat ekonomisk situation. Jag kan tänka mig att det kan finnas anledning att ta ut enorma naturresurser om vi står inför en svår katastrof, men om vi lever som om det vore krigstid eller stora depressioner när det inte är det, så blir det ju det vår livsstil att utnyttja allt till max så att det inte finns någonting kvar om det skulle bli en riktig tid av oro. Då har vi utarmat både oss själva och naturen.

Och kanske kommer rovdriften av naturresurser i sig leda till att vi lever i en desperat tid?

– Ja, våra metoder leder ju till biologisk utarmning. Det är ju inte så att vi inom skogsbruket säger att nästa år kanske vi ska ta mindre för det vore bättre för allt levande, vi fortsätter ju att ta ut max och då blir det inga resurser kvar.

I dagarna har Maria Westerbergs senaste bok ”Till de rara ordens försvar” kommit ut. Där har hon i stället för pinnar börjat plocka ord.

Hon har grävt efter tidningar och magasin i byns pappersåtervinning och från dem klippt ut ord som hon sedan har satt samman som ett slags avancerat kylskåpspoesi. I en dikt skapar hon raderna ”en förlorad rikedom är min boss. Det är ett enormt ansvar … återge skogarnas och den vilda florans sista önskan ordagrant … stå upp för naturen och Thåström-truligt kissa på dignitärens skor”.

Detta är dock ett ansvar hon helst hade sluppit. Hon har ingen längtan efter det politiska, utan hade helst fortsatt att vara en av skogens invånare, snarare än att försöka vara dess beskyddare. Men om hon skulle kunna ha sin konstnärliga verksamhet och vara en del av skogen, hade hon inget annat val än att engagera sig, säger hon.

– Det har blivit ett tvång, jag är en sådan som helst vill lalla omkring bland skog, pinnar och ord hela livet, det är det jag drömmer om. Men när jag ser förhållandena där ute så tillhör jag dem som måste säga ifrån, men jag tycker det känns oerhört obehagligt. Aktivismen är ett tvång och inte alls en lust.

Det är ett tvång som har tagit mycket tid som hon gärna hade tillbringat på annat sätt.

– Bara att lära sig det här språket och definitionerna som används inom Skogssverige. Det har inte varit så kul, jag hade kanske velat lära mig spanska i stället. Jag började reagera när missförhållandena kom framför min port, och det hände så fort jag började plocka pinnar och kände att jag ville vara i vild natur.

Maria Westerbergs konstnärskap är beroende av skogen, både konk­ret för hennes pinnmaterial men även som inspirationskälla. Och det enda som skulle få henne att sluta med verksamheten, och eventuellt försöka försörja sig på något annat sätt, är om skogen, hennes habitat, skulle skövlas. På det sättet har hon mycket gemensamt med många rödlistade arter vars existens hotas när deras livsmiljöer försvinner.

– Jag är nog mer av en knölgrynna än någon stark mänsklig aktivist, och jag har inte heller större anspråk än en knölgrynna, och många vet inte ens vad det är.

Nej, jag måste också erkänna att jag inte vet vad en knölgrynna är…

– Jag gjorde en figur en gång med texten: En riktig karl vet vad en knölgrynna är, och det blev ett himla rabalder med män som skulle springa och kolla upp vad det var, men jag ska berätta för dig: Det är en liten slemsvamp på barrträd som behöver äldre skog. Det är en av de här rödlistade arterna, och det är klart att man inte vet vad det är, men samtidigt tar vi oss rätten att bestämma över dess liv och om vi behöver den eller inte. Och om jag då identifierar mig mer med en knölgrynna än som en stark kvinnlig personlighet eller en kulturmänniska, så är det omvärlden som bestämmer om jag har rätt att existera eller inte, och jag kommer att tvingas acceptera beslutet.

Det är den acceptansen som också gör att hon inte går ner sig i ångest och sorg över sakernas tillstånd.

– Att förhålla mig som en knölgrynna är mitt personliga sätt att klara mig från att dö av depression över allting. Det gör att jag kan försöka vara helt underbar och knölgrynnig fram tills världen bestämmer att jag inte får vara det längre.

Maria "Vildhjärta" Westerberg

• Yrke: Pinnpoet och konstnär.
• Bor: Utanför Brunskog i Värmland.
• Aktuell: Ska sommarprata den 20 juli och har precis släppt boken ”Till de rara ordens försvar”. Där har hon satt ihop dikter av ord urklippta ur tidningar.
• Produktion: Gör träfigurer av pinnar hon hittar i skogen, och skriver ofta någon text till sina figurer. Har tidigare gett ut böckerna ”Hjärtklappning” och ”Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog”. Är krönikör i Naturmorgon i Sveriges radio P1 och i Nya Wermlands Tidningen.