Det är en vacker genre som Patrik Lundberg skriver in sig i med ”Fjärilsvägen”. Kanske kan vi kalla den för ”den intellektuella biografin över en helt vanlig människa”. Mig veterligen är det bara Åsa Linderborg som har skrivit en sådan bok på svenska, om sin far i ”Mig äger ingen”. I Frankrike har genren desto fler företrädare: Annie Ernauxs ”Min far” och ”Kvinnan”, Didier Eribons ”Tillbaka till Reims” och Édouard Louis ”Vem dödade min far” – för att bara nämna några. Det böckerna har gemensamt är att de får ett helt ordinärt liv i arbetarklassen att framstå precis så märkvärdigt som det är. Det är en svår konst. Berättelsen måste lysas upp inifrån, en värme måste strömma från författaren ut i texten. Kanske skulle man kunna sammanfatta genrens devis med Kjell Johanssons ord i ”Sju huvudens historia”: ”Människan är och lever långt värdigare än hon själv tror.”
Lundbergs bok handlar om hans mamma. I rapportform kan hennes liv sammanfattas så här: uppvuxen i Skåne, åttaårig folkskola, bosatt i Sölvesborg hela sitt vuxna liv. Adopterade två barn från Sydkorea och arbetade på Försäkringskassan. Förtidspensionerad på grund av psykisk ohälsa och alkoholproblem, dog i förtid vid 67 års ålder. Men givetvis säger detta ingenting om vem Ingrid Birgitta Lundberg var. Det är diskrepansen mellan det oansenliga livet på pappret och den person som författaren kände som laddar varje mening. Det ger ”Fjärilsvägen” en sällsam lyster.
Patrik Lundberg kan verkligen skriva. När jag läser boken tänker jag på vilket stilistiskt jättekliv han har tagit sedan den lite stelbenta (men ärliga) debuten ”Gul utanpå” från 2013. ”Fjärilsvägen” är bara 176 sidor och scenerna är rapsodiska, men författaren har en förmåga att rikta spotlighten mot detaljer, som i sin tur berättar en större historia om Sveriges utveckling från folkhem till nyliberal välfärdsstat. I en och samma mening kan bonaden och fondkontot zoomas in. Lundberg gestaltar Birgitta från uppväxten i ett fattigt hem under efterkrigstiden, där den viktigaste kunskapen för en arbetartös var hur man skurar ett plankgolv, till att hon som vuxen blir radhusägare, tjänsteman och förtroendevald. För att återigen sjunka ner i fattigdom som frånskild mor i 90-talskrisens Sverige. Det är en dramatisk – men ack så vanlig – historia. Samtidigt finns en värme i texten: som läsare förstår man att Birgitta verkligen älskade sina barn. Det låter lite klyschigt när man skriver det så – men i Lundbergs text är det allt annat än det. Birgittas liv skulle kunna sammanfattas med en formulering Ernaux skrev om sin pappa: ”Kanske hans största stolthet eller till och med det som gav hans liv dess berättigande: att jag tillhörde den värld som föraktade honom.”
”Fjärilsvägen” är en bok som pulserar av kärlek till en mor som offrade allt, men också av vrede över att hon var tvungen att offra allt. Som läsare är det omöjligt att inte bli berörd. Men att göra läsaren berörd är inte nödvändigtvis samma sak som att skriva en bra roman. Under bokens gång uppstår en viss monotoni, framför allt i slutet. När Lundberg flyttar fokus från moderns liv till sitt eget blir han allt för angelägen om att redovisa. Inom loppet av en sida kan han gå från att lyssna på Ultima Thule i en förortskvart till att läsa genusvetenskap på universitetet. Skruva ner tempot, tänker jag. Romaner gör sig inte bra i stolpform.
”Fjärilsvägen” saknar kort sagt något som finns hos Ernaux, Eribon och Louis. Jag funderar länge på vad det är. Kanske handlar det om att de franska författarnas böcker är gestaltande essäer snarare än romaner. I ”Fjärilsvägen” saknas ett intellektuellt upplyftande av modern som lösgör henne från schablonerna. Scenerna i boken avslutas som regel med dialoger, ofta i form av ”han sa” följt av ”hon sa”. Det känns som en flykt: flera gånger kommer jag på mig själv med att önska att Lundberg – likt Ernaux – hade ställt frågor till texten, istället för att gestalta samtal.
När jag skriver detta inser jag hur orättvist det är att ställa ”Fjärilsvägen” mot en nobelpriskandidats mästerverk. Därför hoppas jag att det tolkas som det är tänkt: att Lundberg är en förstklassig författare som sätter ribban högt.
