”Med Enquist går en hel epok i graven”

Att sammanfatta ett helt författarliv i en minnestext är alltid svårt. Men när PO Enquist nu har gått bort, 85 år gammal, känns det som en fullkomlig omöjlighet. Var ska man börja? I hans förnyelse av romankonsten under 1960-talet, då han förde in dokumentära metoder i böcker som ”Hess” och ”Legionärerna”? I det faktum att han var en av efterkrigstidens mest centrala socialdemokratiska debattörer? Eller i hans dramatik, med mästerverket om Strindberg, ”Tribadernas natt”? Eller i hur han förnyade den historiska romanen med ”Livläkarens besök”, så sent som 1999? Ja, ni fattar. Att säga att Enquist var en gigant känns som ett understatement.

Enquist föddes i Hjoggböle 1931. Inom några mils radie ifrån hans uppväxtby föddes två andra stora författare: Sara Lidman och Torgny Lindgren. Troligen ligger det något okänt material i marken i denna norrländska avkrok, för alla tre – i svenskt kulturliv helt centrala författare – skulle gång på gång återkomma till bygden i sina böcker, ofta med den säregna västerbottniska dialekten inskriven i texten. 1961 debuterade Enquist med ”Kristallögat”, men det var inte förrän 1968 som han fick sitt stora genombrott med dokumentärromanen ”Legionärerna”. En bok om den svenska baltutlämningen på 1940-talet som blev mycket omdebatterad – både för sitt sakinnehåll och för att Enquist skrev in sitt tvivel och arkivarbete i texten. Detta är för övrigt det som jag främst förknippar hans författarskap med: att alltid skriva med en slags öppen källkod. Greppet gör att hans romaner framstår som forskningsresor – vilket inte på något sätt gör grundhistorierna mindre engagerande. Idealet kommer just från det experimentella 60-talet då begrepp som ”öppen konst” och ”kulturdemokrati” var centrala i debatten.