Om man som stentrollet Gråsten är 3 000 år gammal så har man hunnit se det mesta. Då kan det upplevas som det var alldeles nyss som människorna gjorde den stora flytten in till staden och övergav skogens alla troll och väsen. I föreställningen De sista trollen söker de råda bot på sin vilsenhet och flyttar efter människorna in i staden, men de bosätter sig under den. De vill vara nära människorna, men förstår dem inte.
– De tror på människorna, men människorna tror inte på dem. De finns kvar, men behöver människorna för att må bra, samtidigt är de rädda för dem och får leva som flyktingar under jorden, säger Dennis Sandin.
Uppfostrande mytologi
Manus är skrivet av Dennis Magnusson som Dennis Sandin har arbetat ihop med i många år. De har tidigare bland annat gjort föreställningar som Zlatans leende och Jenny from Hörby tillsammans. De hade haft funderingar på att göra en föreställning med utgångspunkt i mytologiska väsen när illustratören Johan Egerkrans bok Nordiska väsen damp ner på bokdiskarna förra hösten. Sandin beskriver det som att den kom som ett brev på posten. De väsen som dyker upp i föreställningen går alla att hitta i boken.
– Mytologin har förklarat det mystiska i våra liv och haft en uppfostrande roll. Människorna har använt väsen för att placera oönskade mänskliga egenskaper utanför sig själva. Trollen är de fula och elaka, det är de som stjäl barn. Samtidigt hade de en funktion. Till exempel Näcken, som man skrämde barn med för att de inte skulle gå nära farliga vatten, säger Dennis Rydin.
Nu är föreställningens troll inte lika elaka som de mytologiska föregångarna, även om den bärande delen i historien handlar om hur Trollmor tar ett människobarn, som får växa upp i underjorden.
– Alla väsen är uppbyggda kring faror och det mörka i människan. Det gör det till ett väldigt bra dramatiskt material. Det blir väldigt existentiellt och väcker frågor om hur det blir när man inte har en plats i livet och inte får vara med, säger Dennis Rydin.
”Ska inte ses som människor”
Tankarna går till rasism och bilden det är lätt att göra sig av den andre, men Dennis Rydin menar att han och Magnusson medvetet har försökt att undvika att formulera sig i de banorna.
– Det får i så fall vara något som händer mellan betraktaren och konstverket. Trollen ska inte ses som människor. Kanske som en bild av hela vår civilisation? Att vi inte har så lätt att ändra oss, även om vi kanske vill.
Även för yngre barn
Föreställningen är en familje-föreställning och rekommenderas från sju år, men Dennis Rydin tycker att även något yngre barn kan prova att gå och se föreställningen.
– Det är inte värre än att man får gå ut om man tycker den är läskig. Men det hemska i pjäsen handlar nog mest om relationerna. Den har ett lyckligt slut., säger han.
