I boken ”Critical Encounters” påpekade sociologen Wolfgang Streeck att demokrati idag betyder något annat än för 70 år sedan. Han menade rentav att efterkrigstidens massdemokrati inte har något att göra med samtidens uttunnade demokratibegrepp.

Ett sådant uttalande skapar en lätt svindel. Lever vi i ett slags Matrix? Under efterkrigstiden sågs demokratin som en ofärdig process. Den allmänna rösträtten var bara början, efter den skulle fabrikerna och ekonomin demokratiseras. Idag har folkstyret reducerats till att vi röstar fram representanter till riksdagen vart fjärde år. Paradoxalt nog ansåg den anti-demokratiska högern en gång i tiden att parlamentarismen var ett skydd mot ökat folkinflytande.

Detta tänker jag på när jag läser Kjell Östbergs nyutkomna ”Folk i rörelse”. Den har undertiteln ”Vår demokratis historia” och publiceras när den allmänna rösträtten i år fyller 100. Östberg har insett samma sak som Streeck: Det är skillnad på massdemokrati och parlamentarism. Därför börjar han inte historieskrivning 1921, utan med Sundsvallsstrejken 1879. När sågverksarbetare demonstrerade för högre löner och brutalt skingrades av militär. En händelse som i förlängningen födde den moderna arbetarrörelsen. Som författaren klokt påpekar är anständiga löner och en grundläggande jämlikhet en förutsättning för demokratin. 

För den som har läst Östberg tidigare är det lätt att känna igen sig. Som pensionerad professor i historia har han ägnat ett helt yrkesliv åt att forska om folkrörelser. Hans böcker sträcker sig från verk om den socialdemokratiska arbetarkommunen till en närmast heltäckande bok om 1968. Mest berömd är hans augustnominerade biografi över Palme. ”Folk i rörelse” är en sammanställning av hans forskargärning och präglas av en örnblick. Östberg har en förmåga att cirkla över historien, att på torr prosa räkna och dividera. Samtidigt kan han likt en Thomas Piketty eller Karin Johanisson dyka ner i ilfart och illustrera ett resonemang med skönlitterära utdrag. På så sätt får prosan färg, dåtiden blir levande – som när Strindberg gestaltar den moderna kapitalismens födelse i ”Röda rummet” eller Lars Ahlin den socialdemokratiska människan i ”Tåbb med manifest”. Detta gör ”Folk i rörelse” till en ljuvlig läsupplevelse. Det är rentav en bok som kan ersätta Lars Olssons och Lars Ekdahls ”Klass i rörelse” som populärvetenskapligt standardverk i ämnet.

Det finns en outtalad tes i boken som hämtats från den marxistiska historikern Eric Hobsbawm. Han menade att västvärldens demokrati och efterkrigstidens jämlikhet var resultatet av ett revolutionshot utifrån. I skräck för att den inhemska arbetarklassen skulle lyssna till Moskvas locktoner byggdes välfärdsstaten upp. Hos Östberg är det därför inte Nils Edén och Hjalmar Branting som grundlade rösträtten, utan potatiskastande kvinnor på Södermalm och strejkande sågverks­arbetare på Seskarö. På ett elegant sätt slår han sönder föreställningen om att den allmänna rösträtten infördes av en koalition mellan liberaler och socialdemokrater. Liberalerna ville införa rösträttsbegränsningar för dem med lägst inkomst. Tillsammans med högern drev man på för att höja rösträttsåldern. Och till första kammaren infördes så höga inkomstkrav att de flesta kvinnorna inte blev valbara. För de frisinnade hette medborgarrätt fortfarande pengar, för att travestera Heidenstam.

Inflytandet från Hobsbawm syns även i bokens disposition. En stor del ägnas åt revolutionsstämningarna 1917 och 1968, medan den lugnare efterkrigstiden hastas förbi. Detta gör dock inte så mycket. För den som vill läsa en ingående bok om folkhemmet finns Erik Bengtssons nyutkomna ”Världens jämlikaste land?”. Medan Bengtsson vill återupprätta folkhemmets radikalism vill Östberg berätta om de folkliga krafter som förlöste det. Tillsammans bildar böckerna ett panorama över Sveriges makalösa förvandling.

En sak som är särskilt intressant med ”Folk i rörelse” är den stora vikt som läggs vid kvinnokampen. Östberg är en äldre herre som forskat om revolutioner, strejker och upplopp – men genusperspektivet har varit genomgående i hans författarskap. Boken är proppfull av intressanta kvinnospår, om allt från de kvinnliga fackförbunden under 1930-talet – som närmast utraderats ur LO:s annaler – till den första fabriksockupationen, genomförd av sömmerskor i Sollefteå 1981. Faktum är att den kvinnliga klasskampen är så konsekvent skildrad att boken fungerar som kurslitteratur i genushistoria.

I slutet av boken kommer Östberg till samtiden. Tonläget går då från dur till moll. De senaste tio åren har LO tappat en halv miljon medlemmar. SAP har gått från 1,2 miljoner medlemmar 1990 till runt 75 000 idag. Och av den en gång så mäktiga nykterhetsrörelsen IOGT-NTO återstår bara 25 000 medlemmar. Samtidigt har Sverige förvandlats från jämlikhetens förlovade land till en nyliberal experimentverkstad. Det är knappast en slump och jag tror att Östberg har rätt när han pekar på sambandet mellan folkrörelsernas avlövning och den söndervittrande demokratin. I boken anas också en frustration över att en samtida vänster inte lyckas utveckla en grundläggande EU-kritik. Dessa avsnitt är bokens mest kontroversiella – men borde just därför lusläsas av en samtida vänster. Östberg frågar om denna mellanstatliga koloss ens är möjlig att demokratisera.

På de allra sista sidorna anas dock en liten ljusstrimma. Efter finanskrisen 2008 syns en ökad aktivitet på marken. Fridays for Future, Sanders och Corbyns valkampanjer, liksom Syrizas och Podemos framgångar (och nederlag) nämns som hastigast. Som läsare tycker jag att Vänsterpartiets kraftiga medlemsökning och Reformisternas återuppväckande av socialdemokratisk politik kunde ha uppmärksammats. Samtidigt påpekar Östberg att detta bara är vaga ljusglimtar. Idag saknas det samspel mellan fackföreningar, politiker och folkrörelser som omdanade Sverige. På så sätt avslutas ”Folk i rörelse” med en viktig insikt: Det finns inga genvägar till demokratin. Varken 1921 eller 2021.