Den 1 oktober går Örjan Lidén i pension från jobbet som musikalisk ledare och kapellmästare på Teater Västernorrland, ett jobb som han haft sedan 1992.
– Jag har alltid tyckt att musiken är den högsta konstformen, men när jag kom till teatern insåg jag snabbt att det fanns många som inte tyckte så. Men jag har gillat att vara en kugge i större ensemble och jobba utifrån de förutsättningar som ges i varje uppsättning.
KOM TILL BOKMASSAN!
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.
Här hittar du all information om evenemanget.
En musikers hem
Örjan Lidén kokar kaffe hemma i sin lägenhet i centrala Sundsvall. Det är inte svårt att förstå att här bor en man som ägnat sitt liv åt musik. Rummet bredvid köket verkar vara ett musikrum med klaviaturer och andra instrument. Och i det stora vardagsrummet finns både flygel och kyrkorgel.
– Att skriva musik är inget tankearbete, Jag lägger fingrarna på pianot och så kommer musiken, intuitivt. Med åren har jag också lärt mig att den första idén ofta är rätt. När jag var yngre ägnade jag mycket tid att försöka utveckla och skriva om, för att efter fyra veckor vara tillbaka i den första idén, säger han.
Örjan Lidén blev tidigt medveten om musikens makt.
– Det jag kan göra med musiken, och det som ingen författare kan göra, är att ta mig in under bröstkorgen på publiken och vrida om. Musik går inte att värja sig emot – den går direkt in. Ord om förintelsen kanske inte berör ett gäng skinnskallar men med musik kan jag få dem att gråta.
Han reser sig upp, går in i rummet bredvid, sätter sig vid klaviatur och börjar spela ett stycke, Nino Rotas filmmusik till ”Romeo och Julia”.
– Vad handlar det här om? Alla svarar olycklig kärlek, även om de inte känner igen musikstycket.
Ointresse för musik
Han nämner också Thomas Newman, som bland annat gjort musik till tv-serien ”Six feet under”, som en inspirationskälla.
– Annars lyssnar jag inte mycket på musik och är egentligen chockerande ointresserad. Jag gillar P1. P1 går bra att skriva musik till.
Örjan Lidén föddes i Sörmland men flyttade med familjen till Härnösand som tioåring.
– Jag har alltid haft lätt för mig med musiken. Min pappa var kantor och musiker, men jag trodde nog att jag skulle bli ingenjör. Trots att jag hade lätt för mig i skolan tog jag mig inte in på gymnasiet trots att jag gick om sista året. Det fanns så mycket annat som lockade.
Bland annat var Örjan Lidén med i ett gäng som sände piratradio i Härnösand.
– När de ordinarie sändningarna var slut vid 22-tiden kunde vi sända via FM-bandet. Vi spelade de senaste skivorna, bland annat Beatles ”Revolver” minns jag. Sändningarna gick att höra över hela stan.
Efter Härnösand blev det kollektiv i Gnarp och senare ett bönhus och renoveringsprojekt i Bergsjö innan han blev Sundsvallsbo. Karriären som kompositör inleddes med att en kompis som skulle sätta upp nyårsrevy i Ljungdalen. Året var 1978.
– Någon skulle skriva text och musik och det blev jag, säger han och spelar upp den första låten han skrev.
– Jag insåg ganska snabbt att det som krävdes var arbete. För att komponera måste man sätta sig ner och jobba, inte vänta på inspiration.
Kyrkorgel i vardagsrummet
Vardagsrummet domineras av den svarta Steinway-flygeln. Ett dragspel står bortvänd i ett hörn. På ett bord ligger en fiol och längs en vägg står en nyinköpt kyrkorgel.
– Kanske är det för att min far var kantor, men jag har alltid velat ha en kyrkorgel. Varför har jag väntat så länge med att skaffa en? Bättre att leva innan man dör, tänkte jag.
”Historien om en häst”, en pjäs som bygger på en novell av Leo Tolstoj, blev hans väg in på Teater Västernorrland. Han fick uppdraget att skriva musik och spelade dragspel i föreställningen. När det sedan blev en tjänst ledig som teatermusiker sökte han och fick tjänsten. Den första stora föreställningen han medverkade i var William Shakespeares ”Vintersaga”, sedan dess har det blivit ytterligare ett 80-tal.
Örjan Lidén säger sig vara nöjd med det mesta han gjort, men när jag ber honom peka ut särskilda minnesvärda föreställningar, tvekar han.
– Jag har gjort så mycket. Men den senaste uppsättningen av Vildhussen är jag mycket nöjd med.
Vid sidan om de stora teaterföreställningarna har Örjan Lidén även gjort sig känd för sina politiska satirer. Låtarna är skrivna i samma anda som Karl-Gerhard och Hasse & Tage. Den senaste föreställningen heter ”I dessa Trumpna tider” som han gör tillsammans med Mousiké. I föreställningen blandas sånger om bland andra Vladimir Putin, TV4, Kristdemokraterna och Sundsvall.
– På ett sätt är det enkelt i dessa dagar att skriva satir. Verkligheten skriver själv den värsta satiren numera.
Han gillar rim och att vända och vrida på orden och berättar att han skriver ner ord och uttryck i mobilen när de dyker upp i hjärnan:
Anita Ekberg: ”En stilikon utan silikon”.
”Det tusenåriga liket” – apropå nazismen.
Och om kärnkraften: ”Avfall är bästa förvar”.
– Alla ord har musik i sig. När texten är klar finns också musiken. Jag skulle helst vilja vara en jazzpianist, men så duktig är jag inte. Däremot har jag insett att jag har en talang för hur orden klingar och kan få text och musik att passa ihop.
Fortsätter med kören
I veckan hade han sin sista, utsålda, lunchteater och han har även skrivit musik till ”This is Västernorrland” som nu turnerar i länet. Det blir det sista han gör för teatern.
– Jag kommer att fortsätta att jobba med min kör, Mousiké, och vi får väl se om det blir något gästspel på teatern i framtiden. Min närmaste plan är att börja plugga en musikkurs med Herbie Hancock.
I och med pensionen försvinner hans jobb som musikalisk ledare från Teater Västernorrland. Örjan Lidén får ingen ersättare.
– Det är en trist utveckling där teatern krympt allt eftersom de senaste åren. Scenograf, dekoratör och rekvisitör är bara några av de specialistkompetenser som försvunnit. Teater Västernorrland blir allt mer att likna vid ett produktionsbolag.
