Tidningarna behandlar de nya låtarna av Tim Bergling med oväntad varsamhet. Det är inte det att recensionerna på något sätt daltar med betygen, i någon form av hänsyn till stjärnans alltför tidiga bortgång – det ges både ris och ros. Det handlar snarare om en gemensam förståelse i det svåra att ens närma sig en rättvis bedömning, med tanke på att musikens huvudperson aldrig fick lägga sin hand över de sista detaljerna eller godkänna slutresultatet.
Det diskuteras lyhört huruvida det är rimligt eller inte att släppa ofärdiga alster av en perfektionist. Värdigt hanterat, samtidigt som det knyter sig i magen, menar Dagens Nyheters Kajsa Haidl. Kuslig och ofärdig, men ändå hit-kompatibel, konstaterar Markus Larsson i Aftonbladet. Problematiskt, men också ett arv som förvaltats väl, enligt Expressens Linus Brännström. De flesta verkar landa i att det går att tycka både och.
Detta sällsynta å-ena-sidan-å-andra-sidan-resonemang skvallrar om någonting typiskt för vår tid, just för att det känns så ovant.
Vi minns alla dokumentären om sångerskan Josefin Nilssons liv på SVT i våras. Och vi minns definitivt den efterskalvande emoji-kampanjen på sociala medier, med skådespelaren Morgan Alling i frontlinjen. Gemensamt var vi överens om det fruktansvärda som dokumentären skildrade gällande mäns våld mot kvinnor. Men huruvida Morgan Alling skulle få ”hålla på” rådde det allt större tvivel om. På den ena sidan krokades de digitala armarna samman mot en tystnadskultur och på den andra kritiserades relevansen i mansrösten i sammanhanget och hur det eventuellt skapar en illusion av att saker och ting händer.
Två parter som ”vill väl”, men som ändå polariserar vårt samhälle. För vad som glömdes bort var att det ena inte utesluter det andra – det går att vara lika mycket mot kvinnovåld som team Alling, men ändå ställa sig kritisk till om emojiaktivism verkligen är lösningen på problemet. Nu, några veckor efter debatten har lagt sig, kan vi konstatera att bråket inte lämnade oss med mer än lite ont i halsen efter allt skrikande. Världen fortsatte snurra på, trots allt.
Samtidigt gör Avicii-sympatin mig nästan lika matt i kroppen – det faktum att det tycks krävas sorg för att göra oss förstående och förlåtande.
Jag tänker på en annan händelse från i våras, branden i Notre Dame. Liksom för många andra lämnade den mig förvånansvärt illa berörd, läskigt likt en känsla av sorg. Inte som någon sentimental rese-grej, jag har inte ens varit i Frankrike. Jag tror snarare att den starka reaktionen var en påminnelse om att så få saker är beständiga i dag och att den brinnande katedralen blev en så stark symbol för det. Framförallt fanns det inte någon att skylla på denna gång, det var ju bara en olycka. Ingen att vara arg på. Ingens fel.
Det som därför hände var att vårt annars ticksande fingerpekande upphörde och våra inlåsta svartvita åsikter lades åt sidan. Parisarna slöt i stället upp framför den sargade katedralen och brast ut i sång. Precis som vi på samma sätt sluter upp till tonerna av ”Tough love”. Och frågan är om det är Friggebo-naivt av mig att efterlysa detta i de andra debatterna också. We shall overcome, eller?
